Igår hände en rolig sak. Efter tre år och nio månader, fick min mamma flytta ut från anstalt och in på ett halvvägsboende i Stockholm.

De första tio månaderna spenderade hon på Kronobergshäktet. Därefter två år på Hinseberg (varav den allra första tiden på Riksmottagningen, därefter på normalavdelning någon månad och slutligen på behandlingsavdelningenSlottet). Sedan har hon suttit på Färingsö i elva månader, varav den första tiden på den låsta avdelningen och nu på slutet den öppna.

Men igår var det alltså dags att lägga ännu en del av Kriminalvårdens trappa bakom sig och stiga in i en ny. Det här har mamma sökt länge och sett mycket fram emot. Det innebär dels mycket mer frihet, men ger henne också möjlighet till att skaffa ett jobb.

Hon har pratat om den här flytten länge, länge. Hon har gjort massor av hantverk för att kunna dekorera sitt nya rum med och ibland tror jag nästan hon har upplevt den här flytten som att flytta till en lyxvilla.

För oss som är anhöriga är det fantastiskt att kunna ringa till henne igen. Dessutom planerar vi vår allra första jul tillsammans på flera år. Det känns helt fantastiskt!!

Jag ringde henne flera gånger igår. I det sista samtalet var hon helt sprallig över att man kan MÖBLERA möblerna. Hon skrattade och berättade om en tidigare intagen som hade möblerat om sitt rum varje dag när hon kom ut, bara för att man KUNDE göra det! Mamma berättade glatt att hon kanske också skulle göra det, för det första hon gjorde är hon kom in i sitt rum var just att möblera om det.

En annan rolig historia hon berättade vid vårt första samtal igår ska jag återge, men först ska jag bara berätta att i den här bloggen får vi ganska ofta mail med förfrågningar om att vara med i olika mediala sammanhang. Bl.a. har vi blivit förfrågade om att vara med i ett par dokumentärer i TV, men även i diverse tidningar och radioprogram. Vad jag kan minnas har vi bara ställt upp i en intervju i Aftonbladet. Hur som helst, så berättade mamma igår ungefär så här:

Ja, så skulle vi åka då och jag hade så mycket saker med mig, för det här är ju nästan fyra års liv jag ska ha med mig, så det blir mer än man tror. Och jag var alldeles stressad och stirrig i huvudet för det är så mycket på utsidan jag blivit ovan vid och som jag måste ställa in mig på varje gång jag lämnat anstalten. Så när vi kom ut, utanför anstalten stod det massor av journalister utanför och han som jobbade och skulle köra mig, sa på skämt: ”Titta här, alla journalister som väntar på dig!” Varpå mamma börjar hojta: ”Nej, nej, vad ska jag göra nu? Sånt här klarar jag inte av! Nej, nej, jag vill inte!” Hon berättade också att hon genast tänkte på den här bloggen!

Naturligtvis var det inte mammas flytt alla journalister stod där för, utan det var helt enkelt för att beskedet om att Annika Östberg´s kommande frigivning kom igår.

Grattis till Annika för det!

Mamma hade så roligt åt det där hela dagen, att hon hade trott att de stod där för hennes flytt. Hon tyckte själv det var jätteroligt att hon var så självupptagen!

Själv tycker jag också det är jätteroligt även om jag inte tycker det är fullt lika långsökt, eftersom jag vet att mamma blir stirrig av alla nya intryck när hon varit ute på permissioner, för allt som har förändrats dessa år hon har suttit inlåst!

En ny epok har tagit vid och jag ser på framtiden med förhoppning och tillförsikt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Annonser

staketet

Jag skrev förra Söndagen om att Aftonbladets söndagsbilaga publicerade en artikel om min mammas fängelsetid och mig som anhörig. Idag publicerar aftonbladet även artikeln på nätet. Här kan du klicka och läsa reportaget:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

kumla-anstalt

Kumla anstalt 2006

hinseberg-december-2007

Hinseberg anstalt 2007

dscn4277

Färingsö anstalt 2008

Detta inlägg har min mamma skrivit och det är daterat Björngärdet lördagen den 31 Januari 2009:

Svar på frågor som kommit i kommentarerna

Madde frågar huruvida många återfaller direkt till brott direkt efter frigivning.  Jag vet inte hur många, men en del gör naturligtivs det. Jag tror att du kan finna svaret i någon statistik som redan finns. Brottsförebyggande rådet kan vara rätt institution för att få fram sådan statistik.

Som medfånge tycker jag alltid det är trist när någon kommer tillbaka efter bara en kort tids frihet, för det händer tyvärr. Det är sorgligt. Dessutom blir du betraktad som svårare i Kriminalvårdens ögon. Det betyder att möjligheter till permissioner och eventuella vårdvistelser i slutet av straffet är svårare att få.

Man får väl tolka det som att återfallsbrottslingar har lägre tillit än förstagångsförbrytare när Kriminalvården satsar på rehabelitering. Det kan ju finnas en sanning i att tänka så, MEN jag tänker att kanske är de återfallsförbrytarna det måste satsas mest på då deras väg tillbaka till samhället är den svåraste. Det finns en logik i bådasätten att tänka. Det handlar dessutom inte alltid om vad Kriminalvården är villig att göra. Lika ofta handlar det om fångens vilja att ta emot hjälp. Kanske är man så rädd för fler misslyckanden eller tror inte att man någonsin kan bryta med ett kriminellt och missbrukande liv att man inte ens vågar försöka. Man har helt enkelt gett upp hoppet om att kunna förändra sitt liv. Jag tror att många blir kvar i kriminalitet och missbruk av just den orsaken. De har förlorat hoppet.

Nej, Madde, man kan inte säga att fängelsemiljön är särskilt lyxig. I de flesta anstalter blir du inlåst klockan kvart i åtta på kvällen utan annan möjlighet till ”toalett” än en potta! I en del celler finns det tvättfat, i andra inte. Du delar dusch med alla andra på en avdelning. Maten är kostnadsbestämd till 43 kronor om dagen. Det ska räcka till frukost, lunch och middag. Det blir inte någon lyxmat för de pengarna.

Där jag sitter nu, är det öppet hela dygnet. Det betyder att jag kan gå på avdelningens gemensamma tialett även på kvällar och nätter och efter flera år utan en sådan möjlighet känns bara det som rena lyxen.

Björngärdet är en nybyggd anstalt, så allt här är nytt och fräscht, utan att vara lyxigt, men jag tycker att det är fint. Men som sagt många andra anstalter (bland annat Färingsö slutna lokalanstalt) är gamla och ganska nergångna. Den som många andra saknar de bekvämligheter som vi är bortskämda med ute i samhället.

På dagarna arbetar de flesta av oss i ”Hallen”. Där paketerar vi plåster och/eller fakturor för olika företag (beställningsjobb). Ibland är det ont om jobb och då stickar vi, virkar och syr vi kläder som ska säljas. Jag syr nästan alltid förkläden och pannlappar för försäljning. En fånge från varje avdelning stannar kvar för att laga mat och städa på avdelningen. Med detta arbete turas vi om.

Vi är sex på avdelningen så ungefär var sjätte vecka är man kvar på avdelningen för att sköta självförvaltningen. Cirka en dag i veckan, två eftermiddagar kan vi söka studier. Möjligheten till studier är ingen självklarhet. De studier som är möjliga är framför allt basämnena på grundskole- och gymnasienivå. Själv håller jag på att ta datakörkortet.

Ja, reglerna kan nog anses som ganska stränga. Det finns en stor skillnad på vilken typ av anstalt du är. Till exempel är en sluten riksanstalt strängare än en sluten lokalanstalt och mindre stränga regler gäller på en öppen anstalt. Hinseberg är alltså strängare än Färingsö. Och där jag sitter nu på en öppen anstalt, Björngärdet, är reglerna inte så stränga, även om det också här naturligtvis finns regler för oss som i stunder kan kännas ganska begränsande.

På några av de manliga anstalterna finns det ännu högre säkerhetsgrad plus de alltfler säkerhetsanstalterna och säkerhetsavdelningarna som har byggts. Där är både säkerhet och regler stenhårda. Man kan säga att ju högre säkerhetsgrad ett fängelse har ju strängare regler är det som gäller. Det innebär att det finns manliga anstalter som har strängare regler än på kvinnoanstalterna.

Från slutna anstalter:

  • Får du inte ringa mobil eller IP-telefon. Du kan naturligtvis inte använda Internet
  • Alla du ringer eller som vill besöka dig, kollas upp av anstalten
  • Du visiteras alltid efter besök, dessutom riskerar dina besökare att bli visiterad
  • Du blir inlåst 19.45 och upplåst 7.30
  • Du får inte bära privata kläder
  • Du har arbetsplikt
  • Det är mycket få saker du får ta emot utifrån (aldrig hygienartiklar eller något ätbart)
  • Tillgång till tekniskt material är mycket begränsat. Du får inte ha data, dataspel eller MP3-spelare
  • På de flesta anstalter är det bara tillåtet att röka vid ett tillfälle per dag och vid några anstalter är rökning tillåten vid tre tillfällen per dag
  • Många självklara hygien-skönhetsartiklar är förbjudna att ha. Till exempel hårfärgning, parfym, aceton…
  • All din post öppnas och ibland blir den genomläst

Ja, listan kan göras oändligt lång, men svårast är nog avskiljandet och den begränsning som sker i kontakten med dina närmaste.

Det var Maddes frågor. Liza frågar var styvpappan tog vägen. Ja, han har också börjat sina permissioner och så vitt jag vet så är han på väg till en öppen anstalt. Vi har skilt oss och har ingen kontakt längre. Jag tycker vår separation är okej, då jag tror att våra val om hur vi vill leva våra liv i framtiden ser olika ut.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Hej!

Har en permission som jag tillbringar hos  min son. Det har varit fantastiska dagar med barnbarnen. Jag har haft en vardag, som känns jättebra. Jag tittar lite avundsjukt på medmänniskor som skyndar till tunnelbanan för att hinna till jobbet. Och jag måste erkänna att jag känner avund. Det är konstigt nog det där helt vardagliga som jag längtar efter. Det är inte festillfällen, resor eller de stora händelserna. Det är det helt vardagliga, att bara få vara vanlig med helt vanliga sysslor.

Men där finns också en ängslan inför allt det ”nygamla”. Att inte lyckas passa tider är en ständig oro, vilket gör att jag kommer med stor marginal till alla tidsbestämda möten. Att stå där med femton kroner i handen och få veta att kvällstidningen kostar tjugo kronor med söndagsbilagan, det får mig att känna mig dum. Likaså när jag har kämpat mig fram i bussen med barnbarn och barnvagn och får veta att person med barnvagn åker grattis. Ja, det är många situationer där jag får känslan av att vara lite bakom. Världen har gått vidare medans jag suttit där bakom galler, så lite efter har jag ju blivit.

Den tekniska världen har också dragit iväg, bara att ta mig in på den här bloggen för att skriva detta inlägg krävde många och långa samtal till min dotter. Men jag känner förtröstan i att kunna ta igen och få med mig det som jag förlorat. Det är liksom bara att kasta sig in i sakerna, med de tätare permissionerna är det nya snart hemtamt. Vad som känns mer obekvämt är den där ängslan och oron som växt fram för tex. att klara av tider, avtal, hinna med det ena och det andra och ett visst obehag inför alla människor man möter. Jag har varit en rätt ”kavat” kvinna som rest ensam på många platser i världen. Jag har haft enkelt att tala med främlingar och nu står jag där orolig och ängslig, undrande om ett helt vanligt samtal kunde missförstås osv.

Det känns inte bra och jag är inte bekväm i den här oron. Förmodligen har jag tiden på min sida även här. Jag får bara ”kasta mig ut”. Jag tänker verkligen inte tillåta att fängelset ska få göra mig till en förskrämd gammal tant. Det är naturligtvis detta som är en del av de problem som skapas när man över längre tid isolerar människor från samhället. Personligen tänker jag ta vara på alla tillfällen som finns för att komma mig ut ur fängelsemiljön, man får ”träna” sig tillbaka. Klockan tickar om ett par timmar ska jag vara tillbaka på anstalten. En av de där tiderna jag verkligen känner press att hålla. En liten miss där kan få ödesdigra konsekvenser för kommande permissioner.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Nu lägger jag in detta inlägg lite väl sent, men jag har helt enkelt inte haft tid:

Inlägget daterat:

Färingsö Nyårsafton 2008

TACKSAMHET

Det ska bli skönt att vända blad och komma till 2009.

Jag har snart suttit tre år i fängelse. Ibland har det varit rätt tungt och till och från har det känts som att tiden står stilla, men märkligt nog när jag är här och nu och ser tillbaka så känns det som om det gått ganska fort. När jag satt på Hinseberg var det en medfånge som sa att varje dag där kändes som en evighet, medan veckorna gick jättefort. Det låter kanske obegripligt men det är precis så jag upplever det.

Det har hänt mycket på dessa knappa tre år. Det viktigaste är de 17 månaderna jag gjorde på Slottets 12-stegsbehandling på Hinseberg. Jag är tacksam för varje dag under dessa månader. Det har gett hopp om att leva ett annat liv, nykter och drogfri och ingen kriminlitet. Det känns bra och helt riktigt. Det är så jag vill leva. Det känns som om jag tagit tillbaka mycket av den person jag en gång var. Med värderingar som jag är stolt över och som jag vågar stå upp för. Många värderingar som det har tummats på i en värld där kriminalitet  och droger tagit över.

Det är skönt att hitta tillbaka till det gamla, att ta tillbaka det som är jag, som står för den jag vill vara. För att våga ta sig tillbaka dit måste det finnas hopp om att det är möjligt, det hoppet fick jag där på Slottet. Jag fick också något annat som är viktigt. Jag fick lära mig att ta hand om mina känslor och våga leva med dem. De tog inte livet av mig som jag en gång trodde, utan är en del av mitt liv och min historia. Jag fick också mycket annat där på Slottet, viktiga, viktiga saker för att våga välja ett annat liv, ett liv jag verkligen vill leva. Jag är så tacksam för att jag tog emot den hjälp och behandling som fanns att få. Det är det jag tänkte att den här bloggen skulle handla om; tacksamhet. Tacksamhet över att äga ett hopp, tacksamhet över att kunna välja det positiva, tacksamhet över att inse vem man är och vem man vill vara. Det är stort. Och tänk så fantastiskt att få börja ett nytt år med just tacksamhet. En god fortsättning på året önskar jag er alla och speciellt om det är någon från Slottet som läser det här. Tack för att ni finns.

Märkligt att vara i fängelse och att vara så trött på att vara i fängelse, MEN ändå tacksam! Det är gott.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

birds_45

Nu är det snart tre år sedan min mamma blev gripen av polisen och ungefär lika länge sedan jag startade denna blogg. Då hade min mamma restriktioner och vi hade mycket små möjligheter att kommunicera med varandra.

När jag tänker tillbaka på det där allra första halvåret, eller egentligen hela det första året, så ser jag mycket av den tiden som en smärtsam dimma. Mycket har förbättrats och mycket har förändrats sedan dess. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, som man säger.

Jag märker själv att jag börjar känna förhoppningar inför framtiden. Min mamma har ÄNTLIGEN börjat få permissioner och förra veckan gjorde hon alltså sin första övernattning i frihet. Det spirar och pirrar i mig när jag tänker på det. Jag vågar inte riktigt än börja räkna på när mamma ska komma ut, men jag vet att min mamma har börjat göra det och det doftar förstås tillförsikt…

Strax innan jul blev vi erbjudna att sitta med i juryn för det Stora Bloggpriset. Det kändes väldigt hedrande, men jag vågade inte tacka ja då anonymiteten känns väldigt viktig för mig. Men kanske en dag…?

När jag skrev om boken Som en blomma på månen, som mamma medverkar i, så kom det en del kommentarer och mail på vart man kan få tag på den. Det vet jag faktiskt inte. Däremot så lämnar jag här en mailadress där jag hoppas ni kan få hjälp med information om boken, om ni mailar dem: info@offstockholm.se

Det är alltså till den teatergrupp som har publicerat denna bok och gjort samarbetet med de intagna.

Slutligen ber även jag om att få önska alla läsare en god fortsättning på det nya året och ett stort tack för det gångna året och de mail och kommentarer ni lämnar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

I helgen har min mamma haft sin första obevakade permission. Den var helt fantastisk. Vi hann prata så mycket om förflutet, nutid och framtid. Hon kändes så lugn, varm och insiktsfull. Vi träffades hemma hos en närstående släkting och vi hann äta både lunch, middag och fika tillsammans.

Mamma var den där härliga, fina personen som jag alltid känt sådan tillit och trygghet hos.

Barnen var så glada att få träffa mormor/farmor och hon tog sig tid för var och en. Skojade, busade, berättade något, de fick sitta i knä och de kramades.

Vi åkte i god tid till polisstationen för att hon skulle stämpla permissionssedeln enligt de krav som ställs. Hon var väldigt noga med att det skulle göras så snart som möjligt, även om man har ett par timmar på sig, på samma sätt som hon ville åka tillbaka tidigt, för att vara säker på att inget skulle fördröja henne. Vi vet alla vad det skulle innebära, nämligen indragna permissioner. Det är helt enkelt inte värt att chansa. På så sätt var vi tillbaka på anstalten över en halvtimme innan utsatt tid.

Det har hänt så oerhört mycket under dessa två och ett halvt år mamma har suttit inne att det är svårt att förstå att helt plötsligt var hon hos oss igen, även om det bara var för några få timmar.

Nästa permission ska hon komma hem till mig och jag ser fram emot det lika mycket som ett barn ser fram mot julafton.

Men lång institutionstid har också bidragit till visst handikapp. Min mamma minns inte längre hur man använder en mobiltelefon, så det blir till att lära sig igen. Mycket vatten har runnit under broarna sedan hon greps.

Trots att jag är vuxen och har en egen familj så måste jag säga att jag blev som ett barn igen. Bara det att få känna min mammas närhet. Att få se min mamma ute i frihet, särskilt som jag alltid sett henne som någon som är friheten personifierad!

Jag känner enorm tacksamhet!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,