Har precis läst Olle Carlssons bok; Mitt himla liv.Den är bra och känns både ärlig och utlämnande. Boken är dessutom lättläst. Det finns mycket jag tycker om i boken. Den del i boken när han kommer till Nämndemansgårdens behandlingshem tycker jag är speciellt starkt. Han är alkoholist, han är präst men han har också arbetat med alkoholbehandling. Det sistnämnda var också hans stora skam. Han var trasig och framförallt avklädd i sin roll som präst men det kunde han godta. Men att han själv som proffs i alkoholbehandling mer eller mindre hade supit på ett ohälsosamt sätt var svårt att leva med. Citat ur boken;

”- Förresten vi har tagit bort videon om andlighet som du spelat in. Den kommer du att skratta åt så småningom…

Det kommer jag aldrig att göra tänkte jag”

”Min största skam var inte att jag var präst. Det värsta var att jag arbetat med alkoholbehandling, både som terapeut och etisk rådgivare.”

Senare ger terapeuten honom ros för samma video som de tagit bort.

”- Din video om andlighet är ju skitbra.

– Jag ljög inte när jag spelade in den videon, sa jag urskuldande. Nu förstår jag att jag drack för mycket redan då”

Det här avsnittet griper tag i mig. Därför att jag tror att när vi får diagnosen missbrukare, knark eller alkohol, är samma beroende så tror vi att allt det vi gjort sätts på ett minuskonto. Det som vi gjort bra och det vi har presterat trots vårt missbruk i en ärlig uppriktighet, upplever vi har förlorar trovärdighet hos andra människor. Hos en del människor är det också så att när de får kunskapen om ett beroende hos en person slutar de räkna med den personen och nedvärderar den personens verk som värdelöst eller oärligt. Naturligtvis är det inte så, även en beroendeperson kan skapa åtskilligt och är ärlig både i sitt skapande och kunnande. Lyckligtvis finns det också många människor som ser det. Oärligheten är definitivt runt sin egen person och som i Olles fall att han drack. Lögnen för sig själv att han drack för mycket. den oärligheten är han också öppen om och beskriver på ett bra sätt.

Själv har jag också ett tidigare yrkesliv i behandling. Det blev också min största skam under mina år i missbruk. Det jag hade gjort ganska bra i mitt liv och med hela mitt hjärta blev min största hemlighet och min stora skam. Det har tagit en lång tid av nykterhet som jag nu kan prata om den kunskap och erfarenhet jag har från den tiden.

Vidare beskriver Olle också sitt missbruk i förhållande till barnen. Även här är han modigt ärlig. I slutet av boken låter han det äldsta barnet beskriva hur hennes upplevelser var. Ja, han är modig och jag är övertygad att det är ur den ärligheten och det modet som hans  tillfrisknande har varit möjligt.

Det som är vackert är hur man känner den kärlek som finns mellan Olle och barnen. Trots missbruket har det funnits kärlek dem emellan. Det är inte alla missbrukare som lyckas etablera en varm och kärleksfull kontakt ens när deras missbruk upphör. Att det lyckas för en del tror jag är att kärleken och värmen trots ett aktivt missbruk lyckades förmedla. Visst svek Olle sina barn när han var aktiv, ibland på ett skrämmande sätt men han var aldrig elak. Jag vet inte om det är en bra förklaring men jag tror att det finns en del i den förklaringen. Tacksamt vet jag att också jag har haft lyckan att ha ett gott förhållande till mina barn. De älskar mig och jag älskar dem trots de tillkortakommanden jag har haft som mor på grund av missbruk och kriminalitet. Att jag idag får chansen att leva i den kärleken på ett sunt sätt,  är  min största tacksamhet.

Jag identifierade mig starkt i Olles bok. Jag är övertygad om att alla som har en vardag med barn, jobb och relationer samtidigt med ett missbruk känner igen sig. Jag tror att den som gav upp vardagen och bara lät missbruket ta över känner igen sig. Jag tror att alla de som säger (behöver inte vara moraliserande) hur kan de riskera allt de har bara för en sup har mycket att lära av Olles bok. Men viktigaste budskapet i boken tycker jag är; ”En missbrukare är inte bara en missbrukare, utan han/hon är en människa med ett (missbruks)problem.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Nu lägger jag in detta inlägg lite väl sent, men jag har helt enkelt inte haft tid:

Inlägget daterat:

Färingsö Nyårsafton 2008

TACKSAMHET

Det ska bli skönt att vända blad och komma till 2009.

Jag har snart suttit tre år i fängelse. Ibland har det varit rätt tungt och till och från har det känts som att tiden står stilla, men märkligt nog när jag är här och nu och ser tillbaka så känns det som om det gått ganska fort. När jag satt på Hinseberg var det en medfånge som sa att varje dag där kändes som en evighet, medan veckorna gick jättefort. Det låter kanske obegripligt men det är precis så jag upplever det.

Det har hänt mycket på dessa knappa tre år. Det viktigaste är de 17 månaderna jag gjorde på Slottets 12-stegsbehandling på Hinseberg. Jag är tacksam för varje dag under dessa månader. Det har gett hopp om att leva ett annat liv, nykter och drogfri och ingen kriminlitet. Det känns bra och helt riktigt. Det är så jag vill leva. Det känns som om jag tagit tillbaka mycket av den person jag en gång var. Med värderingar som jag är stolt över och som jag vågar stå upp för. Många värderingar som det har tummats på i en värld där kriminalitet  och droger tagit över.

Det är skönt att hitta tillbaka till det gamla, att ta tillbaka det som är jag, som står för den jag vill vara. För att våga ta sig tillbaka dit måste det finnas hopp om att det är möjligt, det hoppet fick jag där på Slottet. Jag fick också något annat som är viktigt. Jag fick lära mig att ta hand om mina känslor och våga leva med dem. De tog inte livet av mig som jag en gång trodde, utan är en del av mitt liv och min historia. Jag fick också mycket annat där på Slottet, viktiga, viktiga saker för att våga välja ett annat liv, ett liv jag verkligen vill leva. Jag är så tacksam för att jag tog emot den hjälp och behandling som fanns att få. Det är det jag tänkte att den här bloggen skulle handla om; tacksamhet. Tacksamhet över att äga ett hopp, tacksamhet över att kunna välja det positiva, tacksamhet över att inse vem man är och vem man vill vara. Det är stort. Och tänk så fantastiskt att få börja ett nytt år med just tacksamhet. En god fortsättning på året önskar jag er alla och speciellt om det är någon från Slottet som läser det här. Tack för att ni finns.

Märkligt att vara i fängelse och att vara så trött på att vara i fängelse, MEN ändå tacksam! Det är gott.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,