oktober 2007


miscellaneous_578.gif

Min brors besök avlöpte väl. Jag är så glad för hans skull, för hans barns skull och för min mammas.

Den senaste tiden har det allt oftare kommit över mig, vilken enorm förlust mammas fysiska frånvaro är för oss. Inte bara känslomässigt, för det har känts sedan allra första början. Men jag känner att hennes frånvaro påverkar oss negativt när det gäller hennes styrka och goda råd. Då hon inte är med oss i vår vardag, ser hon naturligtvis inte heller behoven av det vi behöver höra, på samma sätt som när hon fortfarande var fri.

Hennes goda råd, hennes erfarenhet och kunskaper fattas mig. I en människas liv har alla olika roller. Den roll min mamma har för mig och för mina barn, är en roll som ingen annan kan ersätta.

Det har hänt att jag försökt ta på mig mammas roll inför mina barn, ge dem de råd och den hjälp som jag tror att min mamma skulle ha gjort om hon varit här, men det blir bara fåningt och platt. Jag kan aldrig ta min mammas roll och det kan ingen annan heller göra.

Samtidigt som jag ser att behandlingen som mamma går igenom är viktig för henn, att hon tar den till sig och att hon kämpar hårt för att komma ut som en människa som jobbat hårt för att vara den hon är!

Annonser

bild018.jpg

Här går jag och oroar mig för den kommande julen. För att vi inte får tillbringa den tillsammans med dig. Som barn ordnade du de mest fantastiska jular ett barn kan önska sig. Det fanns inget som fattades oss. Allt som ”ska” finnas på julen, ordnade du. Drog hem julgranen du alltid köpte, lagade all mat själv, den självklara skinkan, knäcken och allt det andra.

Det var så rent på julafton att vi skulle ha kunnat äta direkt från golvet, eller vart vi än hade velat. Allt var perfekt! Frysen var avfrostad, fönsterna putsade, nya gardiner, rena sängkläder, allt…

På julaftonens morgon var du alltid vaken först. Pyntade det sista som en överraskning, med dekorerat granris på vårat rum, tände värmeljus i hela lägenheten, ja, t.o.m. på toaletten. Sedan väckte du oss med hemlagad risgrynsgröt och skinkmackor att äta framför ”juldagsmorgon” på tv.

Det är sådant jag minns med sådan glädje. Döm om min förvåning när du avslöjade för oss, när vi redan var vuxna, att du avskyr julen!! Du hade verkligen lyckats dölja det väl.

Nu sitter jag och bekymrar mig för att du inte kan fira den kommande julen med oss, för andra året i rad.

Jag blir lite full i skratt när jag tänker att kanske du nu sitter där på Hinsebergs kvinnoanstalt och tänker: ”om jag nu ändå ska sitta av ett straff, så är det ju toppen att jag åtminstone slipper fira jul!”

souldeep1.jpg

Det är nu drygt två månader kvar till jul. Förra året vid den här tiden, satt min mamma fortfarande häktad på Kronobergshäktet. Själva närde vi något litet hopp någonstans över att mamma skulle ha möjlighet att fira denna jul med oss, att hennes permissioner skulle ha kommit igång. Så blir det ju inte nu. Vi hade varit för optimistiska i våra uträkningar. Men nästa år vid denna tid så kanske, kanske… borde vi få den möjligheten.

Jag vet att mammas tid är inte nu. Men lika väl som jag vet det, vet jag också att mammas tid kommer. Den kommer!!

Mammas tid, när hon kommer att kunna laga den mat hon är sugen på, ringa de samtal hon vill, till vem hon vill, när hon vill. När hon kan gå på långa höstpromenader i skogen igen. När hon kan krama sina barn och barnbarn när hon vill. Kanske besöka sin mammas och pappas grav, sörja deras bortgång i fjol när hon nyss blivit häktad.

Din tid är inte nu, mamma, men den kommer, var så säker!!

En av mammas favoriter:

Allt har sin tid.

 

Det finns en tid för allt som sker;

 

En tid för födsel, en tid för död,

En tid att plantera, en tid att rycka upp,

En tid att dräpa, en tid att läka,

En tid att riva ner, en tid att bygga upp,

En tid att gråta, en tid att le,

En tid att sörja, en tid att dansa,

En tid att kasta sten, en tid att samla stenar,

En tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

En tid att skaffa, en tid att mista,

En tid att spara, en tid att kasta

En tid att riva sönder, en tid att sy ihop,

En tid att tiga, en tid att tala,

En tid att älska, en tid att hata,

En tid för krig, en tid för fred

 

ALLT HAR SIN TID

galler-3.jpg

Ännu en gästblogg läggs här in. Bloggen är inte daterad, men skrivs alltså av min mammas medfånge på Hinsebergs kvinnoanstalt. Jag lämnar här ordet fritt:

Ledningen driver oss till vansinne. 

Det kanske värsta som finns är att ständigt fråga och fråga och aldrig få ett svar. Jag skulle vilja likna det med att gång på gång stånga huvudet i väggen och förvänta sig att det ska göra mindre ont nästa gång. I tolvstegsprogrammet är det definitionen på vansinne. Så kort och gott är jag beredd att säga att ledningen driver mig till vansinne. Här på Hinseberg har förtroenderådet lagts ner och ersatts med något som kallas för gårdsråd. Det är ett forum ledningen har valt för att vi ska kunna ta upp viktiga och mindre viktiga frågor. T.ex. hur vi ska hantera våra sopor. Eftersom vi inte, som vanliga människor, kan ta soppåsen i handen och gå ut och slänga den, kan det ju vara en bra ide´om det finns en lösning på det. Tidigare hade vi en stor soppåse som vi la alla små påsar i och sen tog personalen med den på kvällen. Nu får vi inte göra det längre, därför kastas alla soppåsar innanför dörren och ligger där tills någon har ett ärende ut. Ni kan ju tänka er själva hur det luktar i våran hall. Det här är en av alla frågor vi sökt ledningen för att få svar på, utan framgång. Det är nämligen så att dom här gårdsråden har lyst med sin frånvaro i fyra månader nu. Det finns ett ordspråk som lyder:

Teori är när alla vet allting, men inget fungerar.

Praktik är när ingen vet någonting och allt fungerar.

På Hinseberg är dom två förenade; ingen vet något och inget fungerar. 

En av ägarna till denna blogg och jag bestämde oss för att en gång för alla sätta oss ner och skriva ner på papper exakt vad vi tycker och sedan skicka det till ledningen. Nedan ser ni resultatet.

Angående kommunikationen mellan ledningen och intagna 

”I maj hade i gårdsråd, där vi tog upp ett antal punkter som vi fortfarande nu i mitten av september inte har fått svar på. På samma gårdsråd blev vi lovade att gårdsråd skulle hållas varannan månad. Efter fyra månader har vi fortfarande inte haft något nytt gårdsråd. Vi har i stället bett personalen om möte varannan vecka för att kunna ta upp frågor som känns akuta. Efter tre sådana möten och sex veckor har vi fortfarande inte fått svar på några frågor utan hänvisas till hela tiden till ett gårdsråd som aldrig annonseras. Vi ifrågasätter om det är en medveten strategi från Hinsebergs ledning för att slippa ta sitt ansvar. Frågorna som vi vill ta upp är alltifrån små till större frågor som rör våran framtid. I behandlingen här på slottet får vi lära oss hur viktigt det är att planera och strukturera våran framtid för att kunna bibehålla vår nykterhet. Genom ledningens ovilja att redogöra för dom regler som finns och oförmåga att organisera vårdvistelse för dom kvinnor som redan är i utslussningsfas saboteras den intagnes möjlighet till ett nyktert liv.

Andra frågor vi velat ta upp med ledningen är av mer praktisk art. T.ex. hur sopförvaringen skall ske på avdelningen. Sedan Juni skapades nya regler som innebär att stinkande soppåsar med gamla tamponger, bindor och matavfall blir liggandes i korridoren utanför våra rum. Sedan tre månader tillbaka så lever vi på en avdelning som mer och mer liknar en soptipp. För att inte tala om vad en korridor full med sopor kan utgöra fr fara vid brand. Vi kommer därför att bifoga bilagor på dom punkter vi tog upp i maj och vid dom tre möten vi har haft med personalen här på slottet.

Vi är väl medvetna om att en del punkter är önskemål och förhoppningar från våran sida som vi kanske aldrig får tillgodosedda. Vi anser dock att ledningen måste visa sådan respekt att i alla fall ge oss ett svar på frågorna som ställts. Gårdsrådet är ju trots allt den kommunikationsform ledningen har valt att möta oss på. I vissa frågeställningar har vi fått löften om åtgärder men dessa har uteblivit och inte heller har vi fått någon förklaring på varför. Andra frågeställningar är av sån vikt att vi anser  att ledningen måste ta sitt ansvar och lösa dem. Alla vi som sitter här är införstådda med att vi gjort en kriminell handling och måste sona för våra brott. Vi på avdelningarna Ebba och Hedvig har gjort ett medvetet val att gå in i behandling för att kunna förändra våra liv till att bli produktiva medlemmar i samhället. Vår attitydförändring börjar på våra avdelningar. T.ex. så tilltalar vi och lyssnar på personalen med respekt. Därför är det en förhoppning från våran sida att vi också ska mötas med den respekten att vi i alla fall får ett svar.

Gårdsråd varannan månad, ärsliga svar på frågorna som tas upp där och hendling därefter. Vi önskar en bättre kommunikation med ledningen.

Med vänliga hälsningar Ebba & Hedvig.”

Personligen tycker jag att det var ett rättvist skrivet brev. Det känns inte konstigt att ifrågasätta ledningen då och då. det är trots allt dom som håller i våra liv just här och nu och även vår framtid (tänker på vårdvistelse m.m.)

Första reaktionen vi fick på det här brevet var positivt. Vi fick till svar att dom faktiskt uppskattade att vi på ett konstruktivt sätt tagit upp våra klagomål och lovade bättring. Som faktiskt sedan infriades. Tider för gårdsråd sattes upp och förväntningarna var höga från våran sida. Det första som hände på det där gårdsrådet var att vi fick skarp kritik för just ovanstående brev. ”Jag gillar inte tonen som ni använder” fick vi också höra. Jag som trodde att jag var på Hinseberg för att sona ett brott, inte för att bli uppläxad som en femåring. Det är inte så att jag hunnit bli lastgammal än, jag är trots allt bara 23 år, men uppfostring av Hinsebergs ledning är jag inte ett dugg intresserad av.