januari 2007


Mammas senaste blogg är daterad: Söndagen 28 Januari 2007;

Mina villkor ska sättas.

Vi sitter elva kvinnor här på Riksmottagningen. Allt eftersom vi utreds går vi vidare till en annan avdelning eller till ett annat fängelse.

Snart är min egen utredning färdig och jag kommer att få mina villkor på Torsdag. Det känns lite nervöst. KVA (representanter från KriminalVårdsStyrelsen) kommer hit. Det som utredarna har kommit fram till presenteras för dem. Jag får själv delta en stund på kollegiumet för att framföra mina åsikter. Efter det tas det beslut om var jag ska börja mitt straff, när jag kan söka om att byta fängelse, vilken hjälp jag kan få och när jag tidigast kan få permission. Jag vill till Färingsö, men känner inte så stort hopp om att redan nu få komma dit. Troligen blir jag kvar på någon avdelning här. I värsta fall tvingas jag åka till Ystad. Ystad ligger för långt bort från familjen.

Jag känner mig rätt utlämnad till kollegiumet. Där sitter folk som inte känner mig och bestämmer så många avgörande saker för min framtid. Det sitter utredare med härifrån, men inte ens de känner mig. Här är, som jag berättat tidigare, inte verksamheten så uppbyggd att personalen lär känna någon av oss.

På kollegiumet tänker jag argumentera för Färingsö. Jag tänker också lägga fram min planering och se om det är möjligt att få starta något jag sedan länge arbetat fram med omsorg. Jag hoppas att jag inte blir för nervös och verkligen kan prata för min sak. Som sagt; det känns nervöst.

Mammas senaste blogg är daterad; 27 Januari 2007;

Att vilja ta ansvar.

Jag skriver i en Bra-Tack-Hjälp bok. Det innebär att man efter varje dag skriver tre saker i en bok om vad man tycker att man gjort bra. Tre saker man är tacksam över och tre saker man behöver hjälp med.

Ide´n om Bra-Tack-Hjälp-bok kommer från Mia Törnblom´s bok; Självkänsla nu. Jag tycker det är ett bra sätt att summera min dag.

Under Bra skriver jag saker jag gjort eller inte gjort under dagen som jag tycker är bra. Det kan ha varit någon jag hjälpt, men det kan också vara det motsatta, att jag sagt ifrån. Ibland är Bra något så enkelt som att jag orkat en dag till. Jag tycker ofta att Bra är den svåraste rubriken att skriva under. Det är inte lätt att berömma sig själv. Men jag tror det är mycket viktigt, speciellt i en sträng miljö som detta, att kunna se att man duger till något.

Att skriva tack eller att finna saker att vara tacksam för är inte alls svårt. Jag har så mycket att vara tacksam för. Jag är frisk, jag har en fantastisk familj… Ja, jag har massor att tacka för. Ibland är tacken mindre storslagna. Jag kan bara skriva ett tack för en viss medfånges vänskap och stöd eller för att stämningen är bra på avdelningen. Ja, kanske är det helt enkelt så att i en torftig miljö som detta lär man sig att bli glad också över det lilla.

Hjälp är den sista rubriken jag skriver ner tre saker under. Jag försöker att inte be om det omöjliga. Det står alltså INTE ”släpp ut mig härifrån”. Även om jag nog önskar det varje dag så har jag accepterat att jag ska sitta här och sona mitt brott. Det jag ofta skriver under Hjälp är sådant som ska göra det möjligt att göra den här tiden meningsfull. Saker som ska leda till att jag får hjälp att den dagen jag kommer härifrån ska jag vara rustad för ett liv i frihet utan kriminalitet. Att jag får några dyrbara ”verktyg” med mig så att jag aldrig mer ska sitta i fängelse. Jag vill absolut inte bygga upp ett försvar av bitterhet, ilska, hat eller hjälplöshet. Däremot önskar jag att lära mig att hantera mitt liv konstruktivt där jag tar eget ansvar. Det är viktigt att ha en tro på framtiden och en möjlighet att få arbeta aktivt för den.

Tyvärr är det väldigt lätt att hamna i det motsatta här inne. Man blir sittande passivt utan möjlighet att göra något konstruktivt. Känslan att friheten är så långt bort att det inte är någon ide´att planera den infinner sig dagligen. Möjligheten att arbeta med sig själv eller att på egen hand lösa det dagliga kring sitt liv finns inte. Vi sitter här elva kvinnor och väntar medans vi servas allt. Att bli hjälplös inför sitt eget liv, sina egna behov och sina egna beslut är påtagligt. Andra tar besluten i både smått och stort. Risken att förlora sin förmåga att ta beslut i både de stora och små avgörandena i livet är överhängande.

Jag har en bra planering för hur min utslussning tillbaka till samhället ska se ut. Jag har i den planeringen sett över mitt liv och vet vad jag behöver arbeta med. Jag har också svalt min stolthet och bett om hjälp för det jag inte klarat så bra. Min planering har jag delat både med personal här, frivården och personal på Kronobergshäktet. Alla tycker att den är både realistisk och bra. Det är minsann ingen latmansplanering för att slippa lindrigt undan. Till och med mina utredare här tycker att planeringen är bra. Utredarna är ju de som ska se över villkoren för mitt fängelsestraff.

MEN de säger att jag måste vänta. Det är nog rimligt att vänta ett år eller så för att börja detta arbete, säger de. För dem börjar mitt fängelsestraff nu. De glömmer att jag redan suttit ett år på häktet. Det var ju där, på häktet, självrannsakan började. Det var också där som planeringen gjordes upp. När jag kom hit var jag mer än ”mogen” att börja jobba konstriktivt med mitt liv, eller som det heter, min rehabilitering. Att sitta här dag efter dag utan några som helst konstruktiva möjligheter eller ens daglig sysselsättning för ens egen överlevnad är motivationsdödande och försätter en i en känsla av hjälplöshet. Vad jag än gör, tycker eller vill har ingen som helst betydelse. Systemet ger en förutsättningarna för att överleva, maten står färdiglagad på bordet. Men ansvaret för ett eget liv och framtid har också tagits ifrån en.

Så under de senaste veckorna har det på min Hjälp för dagen stått;

Hjälp mig att få börja min planering för att i framtiden leva ett bra, ansvarsfullt och värdigt liv.

Kanske är jag naiv, kanske är det trots allt att be om det omöjliga?

miss-you.gifI morgon hoppas jag att mammas utredning ska vara klar. Att beslut ska komma vart hon ska hamna. Om hon blir kvar på Hinseberg, eller kommer att flyttas till annan anstalt. Jag håller tummarna och hoppas mest att det ska bli så bra som möjligt för henne och inte allt för dyra resor till oss!

0114052right1.gifAngående diskussionen i föregående blogg som handlar om att drivas till ett brott; personligen tror jag att en människa kan drivas till mycket. Så även jag. Särskilt om det gäller ens familj. Jag tror de flesta skulle kunna göra saker som går emot allt man tror på, för att skydda sig själv eller sin familj.

Däremot så tror jag (och hoppas) att de flesta av oss INTE skulle kunna “gå över gränsen”. Mamma har nämnt att en blogg med detta ämne redan är på väg. Men min egen uppfattning är att jag hoppas verkligen att de flesta av oss har den där spärren. Den där spärren man faktiskt kan känna i tillräckligt pressade situationer. När man vill slå näven det hårdaste man kan i väggen, men någonstans inser man att det kommer att skada en, så man saktar ner farten i luften och handen träffar väggen med bara en bråkdel av den styrka den skulle ha kunnat träffa.

Den där spärren som gör att man stoppar sig själv från att skada sig själv eller någon annan. Sen tror jag att de som INTE känner dessa spärrar har problem. Som kanske har gått igenom saker som den inte tagit itu med. Uppdämnd ilska, uppdämnda aggretioner, uppdämnd sorg, eller bara total sinnesförvirring. Inte som en förmildrarnde omständighet, snarare tvärt om, en perosn som verkligen skulle behöva hjälp.

Det är vad jag tror. Det är vad jag hoppas. Att de flesta av oss aldrig skulle kunna avfyra det där vapnet/använda den där kniven/slå det där totalt ohämmade slaget. Ibland är det skönt att tro gott, för annars blir det svårt att möta världen!

Som jag sagt tidigare; min tanke till ALLA brottsoffer. Detta innefattar även familjer, anhöriga till brottsoffer, till våldsmän/kvinnor och alla andra offer för kriminalitet.

Denna blogg handlar inte så mycket om detta, även om vi stöter i ämnet då och då. Men det finns en massa andra bra bloggar som berör den delen, men jag tror att alla sidor av saken är värda att beröra.

Mamma skriver:

Hinseberg Onsdagen den 24 Januari 2007.

Jag skulle vilja svara på några av de kommentarer jag fått till bloggen.

Den första kommentaren är den från Miss Borderline (kommentar nummer 5) Hennes kommentar kom sig av följande inlägg; Mamma bloggar från fängelset. (Hinseberg) 9.

Det gällde kommentaren om de 330 kronerna i veckan. Att jag gnäller eftersom många på utsidan faktiskt inte har den summan pengar för egen del. Vi har ju mat. Det kan ligga mycket i det, men faktum är att pengarna ska räcka till mycket. Dels ska vi köpa telefonkort för dem a´100 kronor, frimärken (jag köper frimärken för 55-110 kronor i veckan). Denna utgift är ju en förutsättning för oss att ha kontakt med våra anhöriga på utsidan och har stor prioritet bland de flesta fångar. Dessutom ska vi hålla oss med hygienartiklar såsom shampo, balsam, bodylotion och deodorant. Några av kvinnorna köper också smink. Det avstår jag ifrån för att ha råd att köpa garn. Garn till en tröja kostar minst 300 kronor. Dessutom är jag och många med mig rökare  och som jag skrev i den bloggen blir det då inte många kronor över.

I samma kommentar (kommentar 5) ansågs det att vi borde kunna lösa våra konflikter själva. Och till viss del löser vi också konflikterna mellan oss. T.ex. just nu är vi en mycket ”friskare” grupp och vi har inte problem med att lösa de konflikter som blir.

Men i en icke själv-vald grupp av elva individer är förutsättningarna inte alltid lika goda. Man skall då inte heller glömma att psykiskt sjuka individer allt oftare döms till fängelsestraff. För att handskas med detta, eller individer som vägrar att inrätta sig i normer för gruppens bästa, har vi ingen kompetens. Att i de situationerna klara konfliktlösningar är ingen enkel uppgift. Det är  dessutom klart uttalat att vi som individer inte får ”gå på” andra fångar i konflikter. Höjda röster är något som kan bli en varning här. Ett visst antal varningar är anledning till förflyttning.

Det jag försökte beskriva är att det till och från på avdelningen har funnits ganska stora problem som vi intagna lämnats med. Utan medel och struktur för en konfliktlösning. I den situationen har jag också efterfrågat personalens närvaro och förhoppningsvis kunnande.

Här blir det nu läge för att svara på Kristina Grahn´s kommentar (kommentar 4). Hon menar att något som skulle kunna vara gemensamt för intagna på fängelset är deras oförmåga att samarbeta och inordna sig regler. (Hoppas jag tolkat dig rätt.) Kanske har du rätt till viss del. Du anar inte vad en eller två sådana personer med dessa brister, kan orsaka i en grupp.

Men generellt skulle jag inte vilja påstå att det gäller alla. Några är väldigt duktiga på att inordna sig regler och normer i den grupp de lever. Det är bara inte den grupp som icke kriminella ”Svenssons” lever i. De har med andra ord sin egen gruppering som lever utanför samhället och oftast med en konsekvens att de återfinns i fängelse. Dessa medfångar är det sällan problem att leva tillsammans med. De är ”fängelsevana” och klarar bra av att fungera i gruppen.

Den allra största gruppen här är dock människor som levt ett vanligt ”Svensson-liv” på utsidan. De har barn, arbete och bostad på utsidan. Något har hänt i deras tillvaro, kanske djupt underliggande orsaker, vad vet jag, som lett till brott och senare till straff. Ibland har frestelserna varit för stora, kanske dåligt sällskap och ibland har bara ”bägaren runnit över”.

En kvinna, som sitter för mordförsök, påstår att vem som helst kan pressas till att göra det hon gjort, om vi bara pressas tillräckligt hårt.

Den förste omtalade mördaren; Kain begick sitt brott i vredesmod. En jordbrukare som kanske i ett kort vredesutbrott tog livet av det käraste han hade; sin bror.

Vad jag försöker säga är att här finns alla kategorier människor. De djupt störda finns. Många trasiga människor finns, som under lång tid, kanske merparten av sitt liv, levt utanför samhället. Många av dem är fantastiska människor. I vissa fall har jag en känsla av att de aldrig ”inbjudits” eller fått en chans att delta i samhället.

Ett stort antal människor här är rätt vanliga ”svensson” som levt ett alldelens ”vanligt Svensson-liv”. Något har gått (tillfälligt) fel. Vad jag menar är att något utöver det vanliga har skett. De är inte brottslingar i den meningen att de levt brottsligt under en längre tid och i vissa fall, kanske de flesta, är brottet inte planerat. Något gick fel och nu sitter de här.

En dag skojade vi att de kvinnor som går igenom Riksmottagningen kan räknas till ”landets farligaste kvinnor”. Och här satt vi, de flesta av oss med handarbeten diskuterande matrecept och bantning, barn och barnbarn… Ja, vi kunde ha tillhört vilken syjunta som helst.

Den sista kommentaren jag vill svara på är den om vi inte har något jobb. (Finner inte kommentaren och kan därför inte länka. Dotterns anm.) Nej. På Riksmottagningen sitter vi i 4-8 veckor för att utredas. Utredningen går ut på att anpassa vårat straff utifrån vem vi är utifrån de brott vi har begått. Härifrån bestäms vilket fängelse vi ska sitta på, när vi får permission, om någon ska få behandling för sitt missbruk och i så fall när. Vi får inte arbeta under tiden.

Jämnför detta med den manliga Riksmottagningen på Kumla. Där finns 5 Riksmottagningar för utredningar. Varav en dit man kan söka sig om man vill arbeta. Männen har med andra ord den valmöjligheten till skillnad från oss. Här är bristen på struktur och sysselsättning det största problemet.

Jag läste en bok som grep mig mycket. 2006 års August-pris; Svinalängorna. Det är en gripande bok. Och när jag läste den tänkte jag att i den boken finns de barn beskrivna, som sällan orkar ta steget in i ett vanligt liv. Vare sig vi vill det eller ej så formas mycket av våra liv redan som barn.

Allt som är trasigt går inte att hela.

Mammas senaste blogg är daterad; Hinseberg Söndagen den 21 Januari 2007;

En ung människas liv.

Vi har tre kvinnor här som är utlänningar. Tre av elva som inte talar Svenska. Två är av samma nationalitet, de håller sig mycket för sig själva. Men de talar bra Engelska och har därmed inte svårt att göra sig förstådd. Det finns ingen motsättning mellan de svenska fångarna och de utländska. Vilket också innebär att dessa två ofta deltar i våra samtal och de få aktiviteter vi har.

Den tredje utländska kvinnan är mycket ung och bara Spansktalande. Ingen annan på avdelningen behärskar spanska språket.Vare sig av fångarna eller av personalen. Både hon och vi fångar anstränger oss mycket för att på något litet vis få igång ett samtal. Det är en mardröm på totalt 10-20 ord blandad svenska, spanska och engelska, mest är det kroppsspråk. I början satt hon med oss. Hon försökte delta och vi försökte ge henne plats. Den vanligaste kommunikationen blev dock varma leenden och en vänlig klapp. Hon har fortfarande inte fått igång något telefontillstånd med anhöriga i hemlandet. För att få det krävs intyg från Spansk polis att de anhöriga hon vill prata med inte är kriminellt belastade. Hon kan inte ringa sina anhöriga för att be om det intyget. Då ingen av personalen kan avlyssna samtalet och förstå spanska. Om hon verkligen har förstått vad som krävs har hon kanskie skrivit till sina anhöriga och bett dem sända ett sådant intyg, sånt kan ta tid.

Under tiden blir vår spanska flicka mer och mer isolerad. Numera kommer hon mest ut ur cellen när det är mat. Hon gråter nästan hela tiden. Någonstans har hon väldigt ont. Jag förstår inte riktigt var. Ibland pekar hon på magen, ibland på halsen. Hon har varit till doktorn och till och med till sjukhuset och av vad jag förstår har de inte hittat något fel på henne. Men ont har hon och gråter gör hon, av den psykiska smärtan, sorg och saknad tror jag.

Igår gick jag in i glas-buren (den äldre jobbar och hon tar sig tid) och berättade hur illa det var med den spanska flickan. Ja, även hon hade sett det och var orolig. Jag frågade då om hon inte kunde gå före oss i kön när det gäller utredningen. När hon är fördigutredd blir hon nämligen flyttad till en annan avdelning här eller till Ystad. På båda de ställena vet jag att det finns andra spansk-talande fångar. Men nej, utredningarna görs alltid i turordning.  Det rigida här slutar aldrig att förvåna mig. Varför inte ge den som behöver det så mycket få förtur?  Så mycket smärta och svårigheter som skulle besparas. I det här fallet undrar jag om det inte till och med handlar om att en ung människa får möjlighet att bevara sin mentala hälsa. Jag är full av oro.

staketet.jpgJag har alltid stått min mamma nära. Sedan jag var barn. Vi har ofta anförtrott varandra små hemligheter och jag har alltid haft ett stort förtroende för min mamma. Sedan mamma greps har vi blivit sammanlänkande på ytterligare ett sätt.

Som en osynlig länk genom betongväggar och tjocka murar. Jag känner på mig. Ja, mamma har ibland haft den förmågan när det gäller mig, men jag har inte tidigare haft den för henne. Men nu har jag det. Även i de perioder när vi inte kunnat tala med varandra i telefonen har jag känt på mig hur hon mår. Jag insåg det redan när mormor och morfar gick bort precis i början när mamma hade gripits och häktats och fortfarande satt med restriktioner (isolerad).

Jag har helt enkelt utvecklat ett sjätte sinne till mamma.

Därför svackar jag lätt när hon svackar och jag lever upp och glädjs lättare när hon är lättare till sinnet och hoppfull. Egenskapen har sina både för- och nackdelar. Men hon kan inte längre få mig att tro att saker och ting är bra när de inte är det.

Mina känslor för henne är starkare än någonsin!

Nästa sida »