Mymlan har utlyst ett bloggtema på frihet.

Tänkte att jag skriver om det ämne som jag haft anledning att fundera så ofta på.

Många tror att det värsta som kan hända en är att hamna i fängelse, att förlora sin rörelsefrihet och visst är det i stunder tufft. Ändå vill jag påstå att friheten i fängelset var större än mina sista år innan fängelsestraffet. Att sitta fast i ett liv som styrs av droger och kriminalitet är verklig ofrihet. Jag satt fast i min egen förljugenhet och dåliga moral. Jag var så ofri att det till och med var svårt att se mina barn i ögonen. Det är svårt. Vad det gäller relationen med en man, lika ofri som jag, var den mer kemisk styrd än  fylld av äkta känslor. Tar man drogen tillsammans blir det drogerna som styr tillvaron mellan paret. Relationen kan ältas och ta sig överdrivna känslomässiga uttryck i berusat tillstånd. Styrt av drogen fast vi kallar det känslor för att vi inte vet bättre, eller så lever vi vår egen lögn om hur vi önskade att det skulle vara. Känslomässig öppenhet och utveckling är överdriven under drogens påverkan. I de nyktra stunderna teg vi  väl medveten om att det handlade om drogens inflytande mer än äkthet och respekt i vår relation. I nyktert tillstånd är man främlingar för varandra. I det gemensamma ”fängelset” får vi även svårt att se varandra i ögonen. Drogen blir den gemensamma hemligheten så mycket mer gemensamt har vi inte . Även om vi inte drogar hela tiden, blir de nyktra stunderna  bara en transportsträcka till nästa gång vi tänder på. De nyktra stunderna blir en väntan till nästa gång. Många saker jag tidigare hade glädje av är inte längre  intressant eller är bara viktigt om jag gör det under drogpåverkan.

För mig var drogen ett sätt att koppla bort allt för jobbiga känslor. Konsekvenserna var att de flesta känslor kopplades bort även glädje och alla övriga positiva känslor.  Känslor om svek, skam, dålig moral och egoism där drogen styrde växte sig starkare. Då krävdes det mer droger för att fly det obehag som dessa växande obehagliga känslor väckte. Det är förmodligen svårt att förstå (även jag har många gånger under mina senare år med en härlig nykter hjärna och lika nyktert känsloliv svårt att förstå att jag har tillåtit det här mot mig själv) Det är inget behagligt liv och ofriheten är stor. Att göra våld på mig själv, att gå emot det jag faktiskt har varit och trott på är plågsamt och gör en framförallt väldigt ofri. Att så fort jag tänkte en ärlig tanke om vem jag ville vara och vad jag ville stå för måste jag stoppa den för att den var så i motsatts till det liv jag faktiskt levde. Det är en verklig ofrihet när inte ens tanken kan leva fritt i sina drömmar och visioner. Ingen tvingade mig någonsin till allt detta, ofriheten bodde i mig och mina livsval. Jag klarade inte själv av att bryta mitt destruktiva liv. Till slut försvann också hoppet om att det var möjligt. Om man inte tror att det är möjligt ber man heller inte om hjälp och man skaffar sig lögner som talar om att det är bra som det är. Ja, till och med bättre än hur andra lever.

Även kriminaliteten innebär en massa lögner och dimridåer för att skydda det kriminella liv man valt allt att leva. Sällan ger kriminaliteten det lukrativa liv som det ibland ges illustrationer om. Det finns tider med mycket pengar, som bara slösas i den smutsiga värld man valt att leva i.  Och så finns det tider då brottslingar lurar brottslingar, säkra ”affärer” går åt helvete osv. Det är ganska tuffa tider. Den som nyss hade en lyxkvart kan i nästa stund vara bostadslös. Lägg till att oron för att ha polisspann, vara telefonavlyssnad eller bli angiven är en ständig oro att leva med. Risken att åka fast innebär att friheten i ditt liv beskärs ytterliggare.Världen snurrar både fort och burdust för den som lever med droger och kriminalitet. Motorn som snurrar styrs av autopilot, så man har inte så mycket att säga till om när man väl har placerat sig i den karusellen.

Fängelset innebar stora begränsningar. Utrymmet är begränsat, valet av umgänge är begränsat, inlåsning klockan 19.45,  vem man får ringa är begränsat, vilken mat du ska äta väljer andra, vad du får ha på ditt rum är begränsat, frisk luft och utevistelse är endast möjligt en timme per dag , kläderna du bär är inte dina egna…  Ja, listan av begränsningar kan göras oändlig…

MEN jag valde bort droger som tidigare hade begränsat allt i mitt liv, mitt förnuft min förmåga att leva ärligt och följa den moral jag faktiskt äger. Jag har också valt bort all kriminalitet, i allt vill jag leva hederligt.  Jag har valt att bryta det förhållande som byggde på absolut fel grunder och värderingar jag inte längre delar. Det är en frihet att också kunna göra det valet. Något tillspetsat kan jag säga att ofriheten i fängelset tvingade mig att se mitt liv som det verkligen var. Det blev grunden till att kunna välja.

Idag försöker jag leve som den jag är ämnad att vara och tar beslut som jag vill leva med. Jag har hittat tillbaka till den jag vill vara och det är en oerhörd frihet. Det har varit tufft att gå tillbaka och erkänna alla lögner. Att tvingas inse att det mesta i mitt liv hade blivit beskuret av en livslögn, lögnen om mig själv. Jag tvingades  bita huvudet av skulden och skammen och se vad mitt liv verkligen hade blivit. Det gör ont att rannsaka sig själv utifrån sådana grunder. Det har lyckligtvis gett  stora vinster ett nyktert liv som jag vill leva. Jag tvingas leva med min smärta och en del sorg men idag känner jag också glädje och värme. Jag har lika lätt till mitt skratt som mina tårar. Den kärlek jag så ofta blir helt fylld av kommer från hjärtat och behöver inte tändas av några kemiska hjälpmedel. Det är gott.  Det är roligt att leva, att göra saker för deras egen skull, slippa ljuga och jag väljer att umgås med människor för att jag gillar dem. Men den största vinsten är FRIHETEN från livslögnen och att kunna se folk i ögonen. Friheten att hitta mig själv och det liv jag vill leva det är stort.

På Slottet hade vi en skylt, som numera också är skriven på en skylt i mitt rum;

JAG GÖR DET JAG MÅSTE FÖR ATT FÅ DET LIV JAG BEHÖVER.

Så har jag försökt att använda delar av mitt fängelsestraff och har idag ett liv med större frihet än jag haft på många år. Definitivt ett mycket friare liv än jag hade då jag levde ”fri” före fängelsetiden. /Någons mamma

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Nu lägger jag in detta inlägg lite väl sent, men jag har helt enkelt inte haft tid:

Inlägget daterat:

Färingsö Nyårsafton 2008

TACKSAMHET

Det ska bli skönt att vända blad och komma till 2009.

Jag har snart suttit tre år i fängelse. Ibland har det varit rätt tungt och till och från har det känts som att tiden står stilla, men märkligt nog när jag är här och nu och ser tillbaka så känns det som om det gått ganska fort. När jag satt på Hinseberg var det en medfånge som sa att varje dag där kändes som en evighet, medan veckorna gick jättefort. Det låter kanske obegripligt men det är precis så jag upplever det.

Det har hänt mycket på dessa knappa tre år. Det viktigaste är de 17 månaderna jag gjorde på Slottets 12-stegsbehandling på Hinseberg. Jag är tacksam för varje dag under dessa månader. Det har gett hopp om att leva ett annat liv, nykter och drogfri och ingen kriminlitet. Det känns bra och helt riktigt. Det är så jag vill leva. Det känns som om jag tagit tillbaka mycket av den person jag en gång var. Med värderingar som jag är stolt över och som jag vågar stå upp för. Många värderingar som det har tummats på i en värld där kriminalitet  och droger tagit över.

Det är skönt att hitta tillbaka till det gamla, att ta tillbaka det som är jag, som står för den jag vill vara. För att våga ta sig tillbaka dit måste det finnas hopp om att det är möjligt, det hoppet fick jag där på Slottet. Jag fick också något annat som är viktigt. Jag fick lära mig att ta hand om mina känslor och våga leva med dem. De tog inte livet av mig som jag en gång trodde, utan är en del av mitt liv och min historia. Jag fick också mycket annat där på Slottet, viktiga, viktiga saker för att våga välja ett annat liv, ett liv jag verkligen vill leva. Jag är så tacksam för att jag tog emot den hjälp och behandling som fanns att få. Det är det jag tänkte att den här bloggen skulle handla om; tacksamhet. Tacksamhet över att äga ett hopp, tacksamhet över att kunna välja det positiva, tacksamhet över att inse vem man är och vem man vill vara. Det är stort. Och tänk så fantastiskt att få börja ett nytt år med just tacksamhet. En god fortsättning på året önskar jag er alla och speciellt om det är någon från Slottet som läser det här. Tack för att ni finns.

Märkligt att vara i fängelse och att vara så trött på att vara i fängelse, MEN ändå tacksam! Det är gott.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

dscn1075.jpg

I sagorna är allt så enkelt. Häxan är ond, prinsessan är god. Hon är snäll och vänlig och hjälpsam, medan häxan är falsk och luras och är grym. Det är så enkelt.

Det är därför det är så svårt att beskriva min mamma, för jag vet att brottet hon har dömts för är helt förkastligt och orätt. Jag vet att det är moraliskt fel och allt det där…

Men jag har också en annan bild av min mamma, en bild som just nu bleknar med fängelsegallren och taggtråden som omger henne, men en bild som egentligen är en mycket större del av min mamma och hennes liv. En bild som är lika rättvis, lika sann, en bild som till viss del är ännu mera sann, eftersom det är hennes personlighet. Brottet hon begått är visserligen begånget av henne och det är inget varken jag eller hon försöker eller kan förklara bort, däremot handlar det inte om att brottet är hennes personlighet, utan något hon personligen har begått.

Min mammas personlighet är styrka, värme, morgontrött och krävande, hjälpsam och har lätt till skratt. Min mammas personlighet är att hon har lätt att säga sin åsikt och hon har lätt för att säga vad hon tycker, samtidigt som hon är en förlåtande person och en mycket kärleksfull person. Det är hennes personlighet.

Det är det som gör det så väldigt mycket svårare för oss anhöriga att leva i verkligheten än i sagan. Vi kan inte avfärda våra anhöriga som en knarksmugglare eller vad det nu kan vara för brott. För oss anhöriga är det en liten, liten del av hela livet. Ett liv där våra anhöriga, eller i detta fall min mamma, visat allt annat än den kriminellla sidan i hela sitt liv.

Jag kan inte förkasta hela henne för detta, då hela min barndom och uppväxt svämmat över av kärlek, kamratskap och uppriktighet. Jag vet att det låter motsägelsefullt, men det är också en del av sanningen!
Ibland när stängslen blir för höga för att jag ska kunna sträcka ut min hand till mamma och nå henne, ibland när våra världar skiljer sig för markant åt, så vill jag kura ihop mig och minnas…

Jag vill minnas hur vi packade till vinterutflykter i slalombackar med varm choklad och prickig-korv smörgåsar. Jag sluter mina ögon och minns de mysiga frukostar med juice och smörgåsar med gott pålägg. Jag minns våra familjekvällar med sällskapsspel och glada skratt. Jag minns hennes omsorgsfulla händer runt mina, när hon var orolig för mig.
Jag måste påminna mig om allt detta, för att jag inte vill att allt det där ska falla i glömska, för att ingen ska kunna göra henne till en sämre människa än hon är, för att hon begått detta brott. Även om vi just nu lever i en gråare verklighet, så vill jag ändå inte att det ska ställa hela hennes tidigare liv i en sådan skugga, för resten av våra liv. Hon har begått brottet i skuggan av den person hon är, i skuggan av ett missbruk som för en tid måste ha slagit hål på allt hon trott på och allt hon lärt mig.

Det är en vetskap och en insikt som gör ont, men jag är ändå glad att hon kommit till detta. Jag är glad och tacksam att hon visat mig att livet inte är den saga vi ibland kan önska oss. Den innehåller så mycket mer glädje och så mycket mer sorg!

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

scales-01-june.gif

Mamma har sänt med ett par nya bloggar. Den ena är ett svar på Juristens kommentar (kommentar nr 5, går att klicka på) Jag har tidigare svarat på den, (kommentar nummer 6) precis som några andra bloggläsare. Här kommer nu min mammas svar:

Jag är dålig på att kommentera de kommentarer vi får på vår blogg, men just den här kommentaren vill jag bemöta.

För det första tycker jag inte att jag ”gnäller” speciellt över mitt straff. Jag har dömts till sju år och accepterar det. Jag har gjort det jag har gjort och får ta mitt straff. Dessutom känner jag ingen som helst stolthet över mitt brott. Det är klart att samhället ska skydda sig mot kriminella, inte minst mot narkotikabrott.

Däremot vill jag bemöta det förfasande juristen har över mängden 150 gram. Jag måste se ut som ett såll, skriver han. Jag tar det som ett uttryck för ett gravt förakt mot människor med missbruksproblem. Det får stå för honom, men människor som uttrycker starkt förakt mot andra människors misslyckande och problem har ofta anledning att se över sin egen livssituation. Vad är det som hos dem som bygger denna rädsla, ilska, bitterhet…?

Det finns en antydan i ”Juristens” kommentar att straffet för 150 gram heroin är lågt, med sina sju år. Jag skulle nog, med ett begränsat juridiskt kunnande, vilja påstå att strafftiden ligger i den högre marginalen. Normalstraffet på denna mängd är vanligen närmare fem än sju år. Detta sagt utan ”gnäll” eller klagande, utan mer som ett konstaterande utifrån juridisk praxis.

Det som inte kommer fram i ”Juristens” inlägg är dessutom att domen för ETT narkotikabrott aldrig kan överstiga 10 år. Jag sitter alltså med medfångar som smugglat två kilo heroin. Deras domar är jämförelsevis med mina sju år, bara tre år längre, alltså 10 år. Två nyliga domar gjorda på 22 kilo heroin fälldes med 10 års fängelsestraff. Sett utifrån dessa perspektiv har jag väl svårt att förstå ”Juristens” förfasan om såväl den ”stora mängden” och ”det låga straffet” i mitt fall.

Som förtydligande vill jag tillägga att maxstraffet för narkotikabrott är 14 år, men då måste man fällas för två eller flera narkotikabrott. För ett narkotikabrott gäller strafftiden max tio år!

Utifrån dessa juridiska fakta förvånas jag över ”Juristens” reaktion. Utifrån den signatur som används kan man ju förvänta sig en del sakkunskap i ämnet brott och straff. Det skulle vara intressant att veta vad du ”Juristen” reagerade så starkt på? Och faktiskt också vad kommentaren; ”Se ut som ett såll” faktiskt stod för?

Som upplysning vill jag berätta att den mängd jag sitter för inte anses vara något ”storkap” varken i den polisiära, juridiska eller kriminella världen. En ”småhandlare” skulle jag tro uttrycker ganska bra min position. Detta inte sagt som någon som helst ursäkt eller minimering av mitt brott som är grovt, utan som en beskrivning av de faktiska förhållandena.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,