Brev


OBS TEST!!!!

Jag lär mig av min dotter några finesser för att bättre hantera bloggen. Det är jättetråkigt, men jag hoppas användbart. /Någons mamma

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

Min mamma har skickat ett nytt inlägg från anstalten. Inlägget är ett svar på en kommentar från Jennie. Hon kommer hem till mig i morgon för permission över helgen och jag ser oerhört mycket fram emot det! Här kommer min mammas inlägg:

Färingsö den 22 februari 2009.

Tack Jennie för din hälsning. Roligt att det går bra för dig. Det glädjer mig.

Jag har tänkt göra precis som dig, gå på möten, skaffa mig sponsor och arbeta i stegen. Jag får redan nu särskild permission en gång i veckan för att gå på möten. Det är jag så tacksam över. Dessutom går jag på möte i samband med min normalpermission. Sponsor har jag skaffat mig i och just nu har jag börjat jobba med 4:e steget. Det känns som att jag inte har ”råd” med att lämna något åt slumpen. ”Jag gör det jag måste för att få det liv jag behöver.” Att ha sponsor när jag en dag muckar, att ha hittat min hemmagrupp den dag jag muckar känns som en bra början på frigivningen.

Du frågade om Katarina finns kvar som terapeut på Slottet. Det gör hon, en fantastisk människa som har satt många goda avtryck i mitt liv.

Kramar och fortsatt lycka till!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

kumla-anstalt

Kumla anstalt 2006

hinseberg-december-2007

Hinseberg anstalt 2007

dscn4277

Färingsö anstalt 2008

Detta inlägg har min mamma skrivit och det är daterat Björngärdet lördagen den 31 Januari 2009:

Svar på frågor som kommit i kommentarerna

Madde frågar huruvida många återfaller direkt till brott direkt efter frigivning.  Jag vet inte hur många, men en del gör naturligtivs det. Jag tror att du kan finna svaret i någon statistik som redan finns. Brottsförebyggande rådet kan vara rätt institution för att få fram sådan statistik.

Som medfånge tycker jag alltid det är trist när någon kommer tillbaka efter bara en kort tids frihet, för det händer tyvärr. Det är sorgligt. Dessutom blir du betraktad som svårare i Kriminalvårdens ögon. Det betyder att möjligheter till permissioner och eventuella vårdvistelser i slutet av straffet är svårare att få.

Man får väl tolka det som att återfallsbrottslingar har lägre tillit än förstagångsförbrytare när Kriminalvården satsar på rehabelitering. Det kan ju finnas en sanning i att tänka så, MEN jag tänker att kanske är de återfallsförbrytarna det måste satsas mest på då deras väg tillbaka till samhället är den svåraste. Det finns en logik i bådasätten att tänka. Det handlar dessutom inte alltid om vad Kriminalvården är villig att göra. Lika ofta handlar det om fångens vilja att ta emot hjälp. Kanske är man så rädd för fler misslyckanden eller tror inte att man någonsin kan bryta med ett kriminellt och missbrukande liv att man inte ens vågar försöka. Man har helt enkelt gett upp hoppet om att kunna förändra sitt liv. Jag tror att många blir kvar i kriminalitet och missbruk av just den orsaken. De har förlorat hoppet.

Nej, Madde, man kan inte säga att fängelsemiljön är särskilt lyxig. I de flesta anstalter blir du inlåst klockan kvart i åtta på kvällen utan annan möjlighet till ”toalett” än en potta! I en del celler finns det tvättfat, i andra inte. Du delar dusch med alla andra på en avdelning. Maten är kostnadsbestämd till 43 kronor om dagen. Det ska räcka till frukost, lunch och middag. Det blir inte någon lyxmat för de pengarna.

Där jag sitter nu, är det öppet hela dygnet. Det betyder att jag kan gå på avdelningens gemensamma tialett även på kvällar och nätter och efter flera år utan en sådan möjlighet känns bara det som rena lyxen.

Björngärdet är en nybyggd anstalt, så allt här är nytt och fräscht, utan att vara lyxigt, men jag tycker att det är fint. Men som sagt många andra anstalter (bland annat Färingsö slutna lokalanstalt) är gamla och ganska nergångna. Den som många andra saknar de bekvämligheter som vi är bortskämda med ute i samhället.

På dagarna arbetar de flesta av oss i ”Hallen”. Där paketerar vi plåster och/eller fakturor för olika företag (beställningsjobb). Ibland är det ont om jobb och då stickar vi, virkar och syr vi kläder som ska säljas. Jag syr nästan alltid förkläden och pannlappar för försäljning. En fånge från varje avdelning stannar kvar för att laga mat och städa på avdelningen. Med detta arbete turas vi om.

Vi är sex på avdelningen så ungefär var sjätte vecka är man kvar på avdelningen för att sköta självförvaltningen. Cirka en dag i veckan, två eftermiddagar kan vi söka studier. Möjligheten till studier är ingen självklarhet. De studier som är möjliga är framför allt basämnena på grundskole- och gymnasienivå. Själv håller jag på att ta datakörkortet.

Ja, reglerna kan nog anses som ganska stränga. Det finns en stor skillnad på vilken typ av anstalt du är. Till exempel är en sluten riksanstalt strängare än en sluten lokalanstalt och mindre stränga regler gäller på en öppen anstalt. Hinseberg är alltså strängare än Färingsö. Och där jag sitter nu på en öppen anstalt, Björngärdet, är reglerna inte så stränga, även om det också här naturligtvis finns regler för oss som i stunder kan kännas ganska begränsande.

På några av de manliga anstalterna finns det ännu högre säkerhetsgrad plus de alltfler säkerhetsanstalterna och säkerhetsavdelningarna som har byggts. Där är både säkerhet och regler stenhårda. Man kan säga att ju högre säkerhetsgrad ett fängelse har ju strängare regler är det som gäller. Det innebär att det finns manliga anstalter som har strängare regler än på kvinnoanstalterna.

Från slutna anstalter:

  • Får du inte ringa mobil eller IP-telefon. Du kan naturligtvis inte använda Internet
  • Alla du ringer eller som vill besöka dig, kollas upp av anstalten
  • Du visiteras alltid efter besök, dessutom riskerar dina besökare att bli visiterad
  • Du blir inlåst 19.45 och upplåst 7.30
  • Du får inte bära privata kläder
  • Du har arbetsplikt
  • Det är mycket få saker du får ta emot utifrån (aldrig hygienartiklar eller något ätbart)
  • Tillgång till tekniskt material är mycket begränsat. Du får inte ha data, dataspel eller MP3-spelare
  • På de flesta anstalter är det bara tillåtet att röka vid ett tillfälle per dag och vid några anstalter är rökning tillåten vid tre tillfällen per dag
  • Många självklara hygien-skönhetsartiklar är förbjudna att ha. Till exempel hårfärgning, parfym, aceton…
  • All din post öppnas och ibland blir den genomläst

Ja, listan kan göras oändligt lång, men svårast är nog avskiljandet och den begränsning som sker i kontakten med dina närmaste.

Det var Maddes frågor. Liza frågar var styvpappan tog vägen. Ja, han har också börjat sina permissioner och så vitt jag vet så är han på väg till en öppen anstalt. Vi har skilt oss och har ingen kontakt längre. Jag tycker vår separation är okej, då jag tror att våra val om hur vi vill leva våra liv i framtiden ser olika ut.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Nu lägger jag in detta inlägg lite väl sent, men jag har helt enkelt inte haft tid:

Inlägget daterat:

Färingsö Nyårsafton 2008

TACKSAMHET

Det ska bli skönt att vända blad och komma till 2009.

Jag har snart suttit tre år i fängelse. Ibland har det varit rätt tungt och till och från har det känts som att tiden står stilla, men märkligt nog när jag är här och nu och ser tillbaka så känns det som om det gått ganska fort. När jag satt på Hinseberg var det en medfånge som sa att varje dag där kändes som en evighet, medan veckorna gick jättefort. Det låter kanske obegripligt men det är precis så jag upplever det.

Det har hänt mycket på dessa knappa tre år. Det viktigaste är de 17 månaderna jag gjorde på Slottets 12-stegsbehandling på Hinseberg. Jag är tacksam för varje dag under dessa månader. Det har gett hopp om att leva ett annat liv, nykter och drogfri och ingen kriminlitet. Det känns bra och helt riktigt. Det är så jag vill leva. Det känns som om jag tagit tillbaka mycket av den person jag en gång var. Med värderingar som jag är stolt över och som jag vågar stå upp för. Många värderingar som det har tummats på i en värld där kriminalitet  och droger tagit över.

Det är skönt att hitta tillbaka till det gamla, att ta tillbaka det som är jag, som står för den jag vill vara. För att våga ta sig tillbaka dit måste det finnas hopp om att det är möjligt, det hoppet fick jag där på Slottet. Jag fick också något annat som är viktigt. Jag fick lära mig att ta hand om mina känslor och våga leva med dem. De tog inte livet av mig som jag en gång trodde, utan är en del av mitt liv och min historia. Jag fick också mycket annat där på Slottet, viktiga, viktiga saker för att våga välja ett annat liv, ett liv jag verkligen vill leva. Jag är så tacksam för att jag tog emot den hjälp och behandling som fanns att få. Det är det jag tänkte att den här bloggen skulle handla om; tacksamhet. Tacksamhet över att äga ett hopp, tacksamhet över att kunna välja det positiva, tacksamhet över att inse vem man är och vem man vill vara. Det är stort. Och tänk så fantastiskt att få börja ett nytt år med just tacksamhet. En god fortsättning på året önskar jag er alla och speciellt om det är någon från Slottet som läser det här. Tack för att ni finns.

Märkligt att vara i fängelse och att vara så trött på att vara i fängelse, MEN ändå tacksam! Det är gott.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

scales-01-june.gif

Mamma har sänt med ett par nya bloggar. Den ena är ett svar på Juristens kommentar (kommentar nr 5, går att klicka på) Jag har tidigare svarat på den, (kommentar nummer 6) precis som några andra bloggläsare. Här kommer nu min mammas svar:

Jag är dålig på att kommentera de kommentarer vi får på vår blogg, men just den här kommentaren vill jag bemöta.

För det första tycker jag inte att jag ”gnäller” speciellt över mitt straff. Jag har dömts till sju år och accepterar det. Jag har gjort det jag har gjort och får ta mitt straff. Dessutom känner jag ingen som helst stolthet över mitt brott. Det är klart att samhället ska skydda sig mot kriminella, inte minst mot narkotikabrott.

Däremot vill jag bemöta det förfasande juristen har över mängden 150 gram. Jag måste se ut som ett såll, skriver han. Jag tar det som ett uttryck för ett gravt förakt mot människor med missbruksproblem. Det får stå för honom, men människor som uttrycker starkt förakt mot andra människors misslyckande och problem har ofta anledning att se över sin egen livssituation. Vad är det som hos dem som bygger denna rädsla, ilska, bitterhet…?

Det finns en antydan i ”Juristens” kommentar att straffet för 150 gram heroin är lågt, med sina sju år. Jag skulle nog, med ett begränsat juridiskt kunnande, vilja påstå att strafftiden ligger i den högre marginalen. Normalstraffet på denna mängd är vanligen närmare fem än sju år. Detta sagt utan ”gnäll” eller klagande, utan mer som ett konstaterande utifrån juridisk praxis.

Det som inte kommer fram i ”Juristens” inlägg är dessutom att domen för ETT narkotikabrott aldrig kan överstiga 10 år. Jag sitter alltså med medfångar som smugglat två kilo heroin. Deras domar är jämförelsevis med mina sju år, bara tre år längre, alltså 10 år. Två nyliga domar gjorda på 22 kilo heroin fälldes med 10 års fängelsestraff. Sett utifrån dessa perspektiv har jag väl svårt att förstå ”Juristens” förfasan om såväl den ”stora mängden” och ”det låga straffet” i mitt fall.

Som förtydligande vill jag tillägga att maxstraffet för narkotikabrott är 14 år, men då måste man fällas för två eller flera narkotikabrott. För ett narkotikabrott gäller strafftiden max tio år!

Utifrån dessa juridiska fakta förvånas jag över ”Juristens” reaktion. Utifrån den signatur som används kan man ju förvänta sig en del sakkunskap i ämnet brott och straff. Det skulle vara intressant att veta vad du ”Juristen” reagerade så starkt på? Och faktiskt också vad kommentaren; ”Se ut som ett såll” faktiskt stod för?

Som upplysning vill jag berätta att den mängd jag sitter för inte anses vara något ”storkap” varken i den polisiära, juridiska eller kriminella världen. En ”småhandlare” skulle jag tro uttrycker ganska bra min position. Detta inte sagt som någon som helst ursäkt eller minimering av mitt brott som är grovt, utan som en beskrivning av de faktiska förhållandena.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,

galler-3.jpg

Ännu en gästblogg läggs här in. Bloggen är inte daterad, men skrivs alltså av min mammas medfånge på Hinsebergs kvinnoanstalt. Jag lämnar här ordet fritt:

Ledningen driver oss till vansinne. 

Det kanske värsta som finns är att ständigt fråga och fråga och aldrig få ett svar. Jag skulle vilja likna det med att gång på gång stånga huvudet i väggen och förvänta sig att det ska göra mindre ont nästa gång. I tolvstegsprogrammet är det definitionen på vansinne. Så kort och gott är jag beredd att säga att ledningen driver mig till vansinne. Här på Hinseberg har förtroenderådet lagts ner och ersatts med något som kallas för gårdsråd. Det är ett forum ledningen har valt för att vi ska kunna ta upp viktiga och mindre viktiga frågor. T.ex. hur vi ska hantera våra sopor. Eftersom vi inte, som vanliga människor, kan ta soppåsen i handen och gå ut och slänga den, kan det ju vara en bra ide´om det finns en lösning på det. Tidigare hade vi en stor soppåse som vi la alla små påsar i och sen tog personalen med den på kvällen. Nu får vi inte göra det längre, därför kastas alla soppåsar innanför dörren och ligger där tills någon har ett ärende ut. Ni kan ju tänka er själva hur det luktar i våran hall. Det här är en av alla frågor vi sökt ledningen för att få svar på, utan framgång. Det är nämligen så att dom här gårdsråden har lyst med sin frånvaro i fyra månader nu. Det finns ett ordspråk som lyder:

Teori är när alla vet allting, men inget fungerar.

Praktik är när ingen vet någonting och allt fungerar.

På Hinseberg är dom två förenade; ingen vet något och inget fungerar. 

En av ägarna till denna blogg och jag bestämde oss för att en gång för alla sätta oss ner och skriva ner på papper exakt vad vi tycker och sedan skicka det till ledningen. Nedan ser ni resultatet.

Angående kommunikationen mellan ledningen och intagna 

”I maj hade i gårdsråd, där vi tog upp ett antal punkter som vi fortfarande nu i mitten av september inte har fått svar på. På samma gårdsråd blev vi lovade att gårdsråd skulle hållas varannan månad. Efter fyra månader har vi fortfarande inte haft något nytt gårdsråd. Vi har i stället bett personalen om möte varannan vecka för att kunna ta upp frågor som känns akuta. Efter tre sådana möten och sex veckor har vi fortfarande inte fått svar på några frågor utan hänvisas till hela tiden till ett gårdsråd som aldrig annonseras. Vi ifrågasätter om det är en medveten strategi från Hinsebergs ledning för att slippa ta sitt ansvar. Frågorna som vi vill ta upp är alltifrån små till större frågor som rör våran framtid. I behandlingen här på slottet får vi lära oss hur viktigt det är att planera och strukturera våran framtid för att kunna bibehålla vår nykterhet. Genom ledningens ovilja att redogöra för dom regler som finns och oförmåga att organisera vårdvistelse för dom kvinnor som redan är i utslussningsfas saboteras den intagnes möjlighet till ett nyktert liv.

Andra frågor vi velat ta upp med ledningen är av mer praktisk art. T.ex. hur sopförvaringen skall ske på avdelningen. Sedan Juni skapades nya regler som innebär att stinkande soppåsar med gamla tamponger, bindor och matavfall blir liggandes i korridoren utanför våra rum. Sedan tre månader tillbaka så lever vi på en avdelning som mer och mer liknar en soptipp. För att inte tala om vad en korridor full med sopor kan utgöra fr fara vid brand. Vi kommer därför att bifoga bilagor på dom punkter vi tog upp i maj och vid dom tre möten vi har haft med personalen här på slottet.

Vi är väl medvetna om att en del punkter är önskemål och förhoppningar från våran sida som vi kanske aldrig får tillgodosedda. Vi anser dock att ledningen måste visa sådan respekt att i alla fall ge oss ett svar på frågorna som ställts. Gårdsrådet är ju trots allt den kommunikationsform ledningen har valt att möta oss på. I vissa frågeställningar har vi fått löften om åtgärder men dessa har uteblivit och inte heller har vi fått någon förklaring på varför. Andra frågeställningar är av sån vikt att vi anser  att ledningen måste ta sitt ansvar och lösa dem. Alla vi som sitter här är införstådda med att vi gjort en kriminell handling och måste sona för våra brott. Vi på avdelningarna Ebba och Hedvig har gjort ett medvetet val att gå in i behandling för att kunna förändra våra liv till att bli produktiva medlemmar i samhället. Vår attitydförändring börjar på våra avdelningar. T.ex. så tilltalar vi och lyssnar på personalen med respekt. Därför är det en förhoppning från våran sida att vi också ska mötas med den respekten att vi i alla fall får ett svar.

Gårdsråd varannan månad, ärsliga svar på frågorna som tas upp där och hendling därefter. Vi önskar en bättre kommunikation med ledningen.

Med vänliga hälsningar Ebba & Hedvig.”

Personligen tycker jag att det var ett rättvist skrivet brev. Det känns inte konstigt att ifrågasätta ledningen då och då. det är trots allt dom som håller i våra liv just här och nu och även vår framtid (tänker på vårdvistelse m.m.)

Första reaktionen vi fick på det här brevet var positivt. Vi fick till svar att dom faktiskt uppskattade att vi på ett konstruktivt sätt tagit upp våra klagomål och lovade bättring. Som faktiskt sedan infriades. Tider för gårdsråd sattes upp och förväntningarna var höga från våran sida. Det första som hände på det där gårdsrådet var att vi fick skarp kritik för just ovanstående brev. ”Jag gillar inte tonen som ni använder” fick vi också höra. Jag som trodde att jag var på Hinseberg för att sona ett brott, inte för att bli uppläxad som en femåring. Det är inte så att jag hunnit bli lastgammal än, jag är trots allt bara 23 år, men uppfostring av Hinsebergs ledning är jag inte ett dugg intresserad av.

bild0018.jpg

Jag och mamma har kommit överens om att en av hennes medfångar ska få gästblogga här. Vi kan kalla henne för ”Mammas medfånge”. Bloggen är inte daterad, men med brevet bloggen kom tillsammans med, som min mamma skrivit, var daterat: 7 September 2007. Håll till godo:

Efterspel från måndagens händelse.

För er som missat det kan jag berätta att det i måndags uppstod bråk här på Hinseberg. En av tjejerna här använde sig av en trasig tallrik för att skära en annan tjej i ansiktet. Jag sticker inte under stol med att jag inte känner ett dugg med tjejen som kom till skada. Men jag frågar: är hennes ärr i ansiktet värt det som kommer efteråt?

Kollektiv bestraffning är egentligen inte tillåtet. Fast inom Kriminalvården är det något som utövas flitigt. Som de flesta vet är det ganska stor skillnad mellan män och kvinnor. Den största skillnaden mellan män och kvinnor som sitter fängslade är nog beteendet. Män har en förmåga att agera ut sina känslor där vi kvinnor i stället lägger locket på och tar på oss skammen själva.

Därför är måndagens händelse något som väldigt sällan inträffar. Ska jag vara ärlig sköter sig 90% av kvinnorna under hela sina straff.

Jag har ingen säker statistik på det, men jag kan lova att om en sådan skulle göras skulle man komma fram till att en väldigt liten del av kvinnorna missköter sig, speciellt i förhållande till männen. Ändå blir vi drabbade p.g.a. deras misskötsamhet. Ta t.ex. permissionerna, hur ofta händer det att någon av oss kvinnor inte kommer tillbaka eller missköter en permission?

Väldigt sällan, om man ska lita på vad personalen här säger. Ändå blir det allt svårare för oss att få permissioner p.g.a. konsekvenserna efter killarnas handlande. Vi lider alltså för något vi aldrig har gjort. Jag lägger mig inte i vad som händer på de manliga anstalterna eller hur de väljer att sköta sina permissioner. Frågan ställer jag i stället till Kriminalvården. Är det verkligen juste att alla måste straffas för något vissa har gjort?

Med vetskapen om hur tidigare händelser har blivit bestraffade måste jag säga att måndagens händelser skrämmer mig lite. Vi har tidigare blivit bestraffade för något som inte ens har inträffat här, hur ska det bli nu när det faktiskt hänt något här? Vilka bestraffningar kommer som konsekvens efter det här?

Det som förvånar mig lite är varför tar inte anstalten på sig något av ansvaret i stället för att söka syndabockar? Tjejen som gjorde det här hade ju faktiskt redan innan hon blev flyttad uttalat hot om att liknande skulle inträffa. Nu försöker inte jag rättfärdiga det hon gjorde, absolut inte! Jag undrar bara om inte ansvariga på Hinseberg har ansvar för alla tjejers säkerhet? Och ska inte sånt här försöka undvikas till varje pris? Kort och gott kan man säga att detta var något som dom visste skulle hända, men valde att blunda för.

Vem bär då egentligen skulden?

Nästa sida »