bild000.jpg

Det är inte så ofta någon av oss skriver i denna blogg längre. Själv tänker jag det som något positivt. Behovet är inte längre lika stort. Sorgen och smärtan är inte lika påtaglig. Vi börjar se ett ljus i tunneln.

Det är länge kvar till en första permission, men det är ändå översiktligt. Det känns inte längre lika ouppnåligt. Förhoppningsvis kommer de igång med några få timmar per gång, i slutet av detta år. Ja, det känns länge. Detta år har precis börjat, en vår ska komma och gå, en sommar ska komma och gå, en höst ska komma och gå och en ny vinter ska påbörjas. Men vi vet att det närmar sig.

Förra månaden var det två år sedan min mamma blev gripen. Två år låter som en kort tid, men alla som har suttit frihetsberövade vet att två år är en enormt lång tid när man går och väntar. När man är avskärmad från omvärlden, när man lever i en egen liten bubbla, eller när man som anhörig går och väntar på sin älskade familjemedlem. Då är två år en enormt lång tid. För barnen är tiden nästan oöversiktlig. Barnen har blivit ett par år äldre, jag har hunnit med en hel del på ett privat plan, men tiden hos mamma har stått nästan stilla. Utbytande av medintagna, som kommit och gått har förstås skett och mycket har hänt med hennes behandling. Men fysiskt sett har hon stått kvar och stampat på samma ställe.

I själen känner jag mig, om möjligt närmre min mamma än någonsin, men samtidigt så är vi längre ifrån varandra i vardagen än någonsin.

Hon ringer, vi skriver, försöker dela med oss av varandras vardag, ändå är vi så långt ifrån…

Det jag önskar min mamma mest av allt just nu är lite frihet. Om än inte en fullständig, så i alla fall så glimtar av frihet i form av permissioner, att få sträcka ut handen och känna på vad friheten är värd!

Andra bloggar om: , , , , , , , ,