Någons mamma-Någons dotter

Storhelger känns alltid lite svårare. Midsommarhelgen är inget undantag. Att fira utan sin nära anhöriga… det är en del av det som blir känslomässigt och svårt. Idag ringde mamma. De hade haft det bra över Midsommar. Hon lät både glad och uppåt och det värmer förstås. 

En gång per halvår får de 40 kronor extra var att samla till att laga något gott. De hade lagat god mat och gjort en tårta igår och mamma sa att de haft det riktigt trevligt. Det glädjer mig. Jag tror att i den världen, i ett fängelse, så blir dessa små avbrott så mycket större och viktigare än för oss som är i frihet. 

För oss på utsidan är dessa storhelger något av en plåga. Vi tänker, funderar, oroar oss, grubblar. 

Jag är dock glad över att de haft det okej över denna helg och jag vet hur viktigt det är att ta tillvara på dessa små, korta tillfällen av brutna rutiner och lite guldkant på fängelsetillvaron. Det är också lättare för oss anhöriga, att njuta av tiden, när vi vet att vår anhöriga har det okej.

Ett år och fyra månader har gått. De har verkligen passerat. Inte obemärkt, men ändå.

Det är så lustigt det där. Innan min mamma och styvpappa greps så tänkte jag så sällan på världen i fängelset. Det var precis som att det bara satt några enstaka personer fängslade. Dessa personer var, i mitt huvud, bestialiska mördare, våldtäktsmän, en och annan kvinnomisshandlare, några få som kört rattfulla och sen en och annan som blivit oskyldigt dömd. Eller som Annika Östberg, som man i och för sig har starka sympatier för, men samtidigt så är ju inte det i Sverige.

Att Lasermannen sitter inne är så självklart, att andra uppmärksammade våldsamma brottslingar gör det är lika självklart. Att en och annan som faktiskt är oskyldig hamnar bakom lås och bom är kanske inte lika självklart, men näst intill ofrånkomligt. Men att det finns ”helt vanliga” tanter och farbröder, mammor och pappor, morfäder och farmödrar, mostrar och morbröder etc. som sitter inlåsta på våra fängelser. Som faktiskt ”förtjänar” att sitta där, då de har begått brott, men som samtidigt, den mesta delen av tiden är helt vanliga, hyggliga släktingar/vänner, även om de begått en kriminell gärning eller två… det tänkte jag aldrig på.

Nej, jag säger inte att min mamma inte borde sitta i fängelse för det brott hon begått. Jag säger att jag önskar personligen att hon inte satt inne, men det är helt känslomässigt och har inget med logik eller rättssamhälle att göra.

Jag säger att jag tycker hennes straff är för hårt, sju års fängelse. Det är blandat med logik och känslomässigt.

Jag tror i och för sig att en sådan resursstark person som jag vet att min mamma är, antagligen skulle ha gjort större nytta för samhället utanför murarna, i stället för innanför, med en annan typ av straff. Men logiskt sett, inser jag det svåra med att välja ut brottslingar på det sättet.

Mina vyer har vidgats under denna tid. Jag inser att de allra flesta som sitter inlåsta är ganska vanliga människor, som ”hamnat snett”, som gjort dåliga val, som har en annorlunda moral, som kanske begått kriminella gärningar som en följd av att själva vara brottsoffer, för att de har ett missbruk, för att de sökt sig en ”enkel väg” ur en svår vardag… etc. 

Under den här tiden min mamma suttit häktad och fängslad har det passerat många brottslingar i media. Många brottsoffer likaså. De alla har sina behov av utrymme och jag tycker det är rätt av media att publicera alla de olika vinklarna av ett brott.

Men det som förvånar mig allra mest är att det är så oerhört tyst kring oss anhöriga till gärningsmännen (kvinnorna.)

Vi som ”fejsar världen” , efteråt, med det ofattbara. Vi som lever här på utsidan utan våra anhöriga, samtidigt som vi lever med skammen. Med brottet, som vi inte har begått, men som vi ändå måste leva med, förhålla oss till, bearbeta.

För vissa går det inte att förhålla sig till brottslingarna alls. Vissa personer orkar inte med den skammen. Vissa personer bryter med sina fängslade anhöriga. Av skäl som endast de själva kännert till. Kanske för att brottet blir FÖR ofattbart, kanske för att man tror att man ska ”bli sedd” på samma sätt om man håller kvar kontakten, kanske för att allt ställts på sin spets i och med gripandet, kanske för att man omvärderar relationen och inser att den hade för lite positivt (förhållandevis) att bygga vidare på? 

För mig har det aldrig funnits som ett alternativ. Samtidigt kan det irritera mig att skammen för oss anhöriga blir så konkret. Alla ifrågasättanden. Vi har faktiskt inte begått något brott. Om vi vill fortsätta ha kontakt med och älska våra anhöriga, så har vi all rätt att göra det. Det är inget brott att älska en kriminell. Det är inget brott att ha kontakt med sin mamma/son etc. för att den begått kriminella gärningar.
Därför borde det inte vara så tabubelagt att vara anhörig. Men det är det. Jag själv är anonym, liksom de flesta i min situation. Det är bra synd, för på så sätt underminerar vi vår egen värdighet som människor och på så sätt är det svårare att växa sig stark med våra erfarenheter i den här frågan.

Det borde helt enkelt finnas plats för oss alla!
Bara lite tankar…

Vill passa på att tacka så väldigt hjärtligt för alla fina, stöttande och gripande kommentarer som kommit in sista tiden.

De betyder mer för oss än ni tror, det är jag säker på. Har precis talat med min mamma i telefonen och läst upp kommentarerna för henne. Så bli inte förvånade om hon svarar på en och annan…

Vi får mycket respons på det vi skriver. Både via kommentarer och mail. Vi får också många erbjudanden från reportrar om reportage, men de flesta brister p.g.a. min vilja att vara anonym. I dagsläget har jag starka skäl till det, men vem vet vad som händer i framtiden? 

Hur som helst så är jag glad att ha denna blogg att ”ventilera” i och även att bolla tankar med andra. 

Det är förvånande och fantastiskt att jag och min mamma i vår situation även kommit närmre brottsoffer. Även om det inte är så konstigt som man kanske i början kan tycka. Vid närmare eftertanke står vi nog närmre varandra än man kan tro… 

TACK för att ni läser och ger respons för era tankar och känslor! 

Mamma´s senaste blogg är daterad den 6 Juni 2007;

Min romska vän. 

Min romska väninna har till och från funnits med i mina bloggar. Vi har suttit tillsammans sedan Kronobergshäktet, sedan på Riksmottagningen, och nu på behandlingen på Slottet. Det är en fin kvinna med ett varmt hjärta. Jag tycker mycket om henne.

Precis som många av oss finns en trasig själ. Ett missbruk som har skadat hennes omgivning, men mest henne själv. Idag går hon in för behandlingen i ett hopp om ett bra liv. Det är svårt, och inte heller min sak att tro vem som ska klara ett nyktert liv efter behandlingen, men nog tror jag och hoppas mycket för hennes del.

Hennes strafftid är tre år och när delen av straffet är avräknad skall hon mucka i April.

Bär vi flyttade upp till slottet för behandling fick vi båda besked om att vi hade förhöjd säkerhetsrisk  . Skillnaden var att min säkerhet gick över till det normala efter ett par månader, men inte hennes.

Hon har fortfarande den förhöjda säkerheten, trots att hennes straff är kortare än mitt. Trots att många sitter för betydligt grövre brott än henne och inte har den förhöjda säkerhete. Hon har sedan tidigare avvikit från en kontraktsvård, men det har många här (och värre saker) utan att anses som någon högre säkerhetsrisk. Under denna fängelsevistelse har hon ingen misskötsamhet eller rapporter om sådan. Tvärtom kom hon till Hinseberg med goda papper från Kronobergshäktet och på Hinseberg har hon som sagt skött sig.

Efter några månader  fick hon besked om att hennes förhöjda säkerhet berodde på att hon hade ett kriminellt nätverk. Ett krininellt nätverk är något som de flesta kvinnor här har och det utan förhöjd säkerhetsrisk. Hon har ingen tillhörighet i Bandidos, eller någon liknande organiserad kriminalitet. Nej, det kriminella nätverket är mest ”gubbarna på parkbänkarna” i den småstad hon kommer ifrån. Med vilka hon för övrigt inte har någon kontakt med sedan hon häktades. Socialtjänsten och polisen i hennes hemstad är beredda att intyga detta, men Hinseberg menar att sådana intyg inte är av intresse för dem.

Hennes nätverk idag är en sambo och barnen, en sjuk mor och syskon. Ingen av de ovanstående är kriminella eller missbrukare.

Vad innebär då en förhöjd säkerhetsklass?

• Hon får inte söka sig till någon lägre klassad säkerhetsanstalt än Hinseberg.
• Hon kan inte under hela sitt fängelsestraff få permission.
•  Hon får inte boka besökslägenheten för ett längre besök med sina barn ( vilket annars har prioritet för kvinnor med minderåriga barn).
• Hon kan inte i slutet av sitt fängelsestraff slussas ut till vårdvistelse för fortsatt behandling av sitt missbruk.
• Hon får inte arbeta utomhus.
• När hon av starka skäl tvingas lämna anstalten för t.ex. vård på Örebro sjukhus (vilket skedde nyligen) transporterades hon dit under kränkande former; midjebälte, handfängsel, och extra förstärkning av polis med blåvita bilen.

Det är ganska hårda villkor som ställts utan möjlighet att försvara sig eller på något sätt få upprättelse.

Innan hon fick förklaringen om det ”kriminella nätverket” var säkerhetsavdelningen mycket tyst om grunderna. När hon sedan fick grunderna klart för sig och ville skaffa fakta som motbevisade deras påstående så sades det tydligt att dessa fakta på inget sätt skulle förändra säkerhetsavdelningens beslut om förhöjd säkerhet.

Det lustiga (eller olustiga) är att den personal vi umgås med dagligen också är oförstående inför detta beslut.

Hennes misstankar (vilket delas av många medfångar) är att hennes ursprung Finsk romer, med alla de fördomar som finns kring hennes folk, är orsaken till att säkerhetsavdelningen på Hinseberg har dömt ut hennes nätverk som kriminellt. De har därmed, på falska grunder höjt hennes sökerhet och idag även om de kanske börjar ana det felaktiga i deras beslut är för maktsjuka för att ändra sitt beslut.

Hon har skrivit en anmälan till DO (Diskriminerings Ombudsmannen). Jag hoppas innerligt att DO synar hennes sak grundligt. Mest för att jag tror att Hinsebergs beslut är rasistiskt, men också  därför att jag känner att alltför ofta tas felaktiga beslut på Hinseberg där vi inte kan försvara oss eller får chansen att prata i egen sak.

En sak vet jag. Att den trygghet som ett rättsäkerhetssystem ska trygga saknas inom svenska Kriminalvård.

Mammas senaste blogg är daterad 4 Juni 2007.

Nosad i underlivet.

Expressen hade en artikel  (går att klicka på) om att kvinnor på Hinseberg hade JO-anmält anstalten p.g.a. att narkotikahunden hade tillåtits att nosa dem i underlivet i sin jakt på narkotik. Nämnas bör att ingen narkotika hittades vid detta tillfälle.

JO-anmälan  har inte prövats ännu. Men det som är upprörande är de kommentarer som denna artikel förorsakar på Expressens debattsidor senare.

Det finns inlägg såsom att det var synd om hundarna som efter detta arbete skulle tvingas att gå på antibiotika!! Att generellt var kvinnor äckliga och smutsiga på Hinseberg. Vidare fick vi skylla oss själva då många debattörer ansåg sig veta att narkotikan flödar på Hinseberg. Och att sådana som vi (kvinnorna på Hinseberg) skulle bindas i en park stående på alla fyra för allmän beskådan.

Alla kommentarer vittnar om två saker; Den dåliga kunskapen om oss kvinnor här på Hinseberg och ett förtvivlat stort kvinnoförakt.

Smutsiga kvinnor på anstalten, i den mån det förekommer, tvingas till renlighet. Vi bor alltför tätt för att tillåta orenlighet bland våra medfångar. Narkotika är väldigt ovanligt inom anstalten.

Att vi kvinnor skulle bindas, på alla fyra i en park för mig  i tankarna tillbaka till Häxbränningen. Det är ju bara halmstacken som fattas, så kan man tända på.

Ofta i tidningar läser man om manliga fångar som skrivit till JO för att försöka få rättelse i något fel som begåtts på en manlig anstalt. Det väcker sällan någon reaktion, varken negativ eller positiv, balnd läsarna. Men så kommer en JO-anmälan från kvinnmoanstalt och folk reagerar så hårt mot kvinnlig kriminalitet att de skyr inga ord för att visa sin avsky.

Någonstans vet jag att inläggen på Expressens debattsida säger mer om dem som skrivit inläggen än om kvinnliga kriminella. Det är illa.