souldeepavatar.png

Ett år och fyra månader har gått. De har verkligen passerat. Inte obemärkt, men ändå.

Det är så lustigt det där. Innan min mamma och styvpappa greps så tänkte jag så sällan på världen i fängelset. Det var precis som att det bara satt några enstaka personer fängslade. Dessa personer var, i mitt huvud, bestialiska mördare, våldtäktsmän, en och annan kvinnomisshandlare, några få som kört rattfulla och sen en och annan som blivit oskyldigt dömd. Eller som Annika Östberg, som man i och för sig har starka sympatier för, men samtidigt så är ju inte det i Sverige.

Att Lasermannen sitter inne är så självklart, att andra uppmärksammade våldsamma brottslingar gör det är lika självklart. Att en och annan som faktiskt är oskyldig hamnar bakom lås och bom är kanske inte lika självklart, men näst intill ofrånkomligt. Men att det finns ”helt vanliga” tanter och farbröder, mammor och pappor, morfäder och farmödrar, mostrar och morbröder etc. som sitter inlåsta på våra fängelser. Som faktiskt ”förtjänar” att sitta där, då de har begått brott, men som samtidigt, den mesta delen av tiden är helt vanliga, hyggliga släktingar/vänner, även om de begått en kriminell gärning eller två… det tänkte jag aldrig på.

Nej, jag säger inte att min mamma inte borde sitta i fängelse för det brott hon begått. Jag säger att jag önskar personligen att hon inte satt inne, men det är helt känslomässigt och har inget med logik eller rättssamhälle att göra.

Jag säger att jag tycker hennes straff är för hårt, sju års fängelse. Det är blandat med logik och känslomässigt.

Jag tror i och för sig att en sådan resursstark person som jag vet att min mamma är, antagligen skulle ha gjort större nytta för samhället utanför murarna, i stället för innanför, med en annan typ av straff. Men logiskt sett, inser jag det svåra med att välja ut brottslingar på det sättet.

Mina vyer har vidgats under denna tid. Jag inser att de allra flesta som sitter inlåsta är ganska vanliga människor, som ”hamnat snett”, som gjort dåliga val, som har en annorlunda moral, som kanske begått kriminella gärningar som en följd av att själva vara brottsoffer, för att de har ett missbruk, för att de sökt sig en ”enkel väg” ur en svår vardag… etc. 

Under den här tiden min mamma suttit häktad och fängslad har det passerat många brottslingar i media. Många brottsoffer likaså. De alla har sina behov av utrymme och jag tycker det är rätt av media att publicera alla de olika vinklarna av ett brott.

Men det som förvånar mig allra mest är att det är så oerhört tyst kring oss anhöriga till gärningsmännen (kvinnorna.)

Vi som ”fejsar världen” , efteråt, med det ofattbara. Vi som lever här på utsidan utan våra anhöriga, samtidigt som vi lever med skammen. Med brottet, som vi inte har begått, men som vi ändå måste leva med, förhålla oss till, bearbeta.

För vissa går det inte att förhålla sig till brottslingarna alls. Vissa personer orkar inte med den skammen. Vissa personer bryter med sina fängslade anhöriga. Av skäl som endast de själva kännert till. Kanske för att brottet blir FÖR ofattbart, kanske för att man tror att man ska ”bli sedd” på samma sätt om man håller kvar kontakten, kanske för att allt ställts på sin spets i och med gripandet, kanske för att man omvärderar relationen och inser att den hade för lite positivt (förhållandevis) att bygga vidare på? 

För mig har det aldrig funnits som ett alternativ. Samtidigt kan det irritera mig att skammen för oss anhöriga blir så konkret. Alla ifrågasättanden. Vi har faktiskt inte begått något brott. Om vi vill fortsätta ha kontakt med och älska våra anhöriga, så har vi all rätt att göra det. Det är inget brott att älska en kriminell. Det är inget brott att ha kontakt med sin mamma/son etc. för att den begått kriminella gärningar.
Därför borde det inte vara så tabubelagt att vara anhörig. Men det är det. Jag själv är anonym, liksom de flesta i min situation. Det är bra synd, för på så sätt underminerar vi vår egen värdighet som människor och på så sätt är det svårare att växa sig stark med våra erfarenheter i den här frågan.

Det borde helt enkelt finnas plats för oss alla!
Bara lite tankar…

Annonser