Någons mamma-Någons dotter

Igår eller idag kommer eller har styvpappa förflyttats till Österåkeranstaltens häkte, i väntan på en plats på den Riksanstalt som han kommer att flyttas till så småningom.

Tydligen så är det överbelagt på de flesta häkten och anstalter i Sverige just nu och därför får man flyttas runt på detta sätt, i väntan på en plats dit man ska…

För oss innebär det ju att det blir färre besök, då dessa ställen ligger längre ifrån…

Mammas advokat hade berättat för henne att han inte har så stora förhoppningar om H.D. även om han ansåg att det är värt ett försök. Anledningen till att han inte är så hoppfull, är för att han arbetat som advokat i 30 år och endast lyckats få upp FEM mål till Högsta Domstolen som rört narkotikabrott… tycker det säger väldigt mycket!!

Jag tycker det är fruktansvärt med fall som DESSA. En liten tjej på bara 16 år… Behöver man säga mer?

I artikeln tar man också upp att en mobiltelefon försvunnit. Lite lustigt, eftersom igår när jag pratade med mamma i telefonen så berättade hon att en tjej som sitter häktad med henne hade fått bl.a. fem mobiler beslagtagna och en video-kamera. Alla dessa saker har försvunnit ur polisens förvar.

Mamma hade då begärt upp listor på vad hon hade i förvaret och när listorna väl kom så visade det sig att de var helt oläsliga på flera ställen. Hon har försökt tyda, men allt går inte att tyda. Men brorsan köpte ett par små högtalare förut som han lämnade in, men mamma blev nekad att få in dem. Hon försökte nu tyda om högtalarna fanns med i listorna, men finner dem inte, men hon skulle försöka kolla upp och reda ut det där.

Själv tycker jag det är ytterst anmärkningsvärt att polisen tar saker i beslag och att det sedan försvinner saker från häktena.

Mamma ringde igår! Efter att mina bröder varit på besök. Hennes advokat hade också varit där och de hade gemensamt beslutat sig för att överklaga till Högsta Domstolen.  Att få resning i H.D. är inte så lätt, så de tror inte de har så stor chans, men de har i alla fall bestämt sig för att försöka.  Styvpappa däremot ska inte försöka. Han orkar inte med en ev. ny process…

Vad jag tycker? Jag är verkligen glad att mamma vill gå vidare. Jag är glad att hon vill göra ett försök att få det prövat i H.D. Om inte annat för att jag personligen vill veta om det verkligen får gå till på detta vis.

Jag har inte så mycket hopp, eftersom det , som sagt, kräver rätt mycket att få resning i H.D. Men vad är det de säger? Hoppet är det sista som lämnar människan…

Men i detta fall har jag faktiskt inte så mycket HOPP kvar för mammas del, jag tänker mer på att jag vill se vad H.D. anser om dessa indicier. Om det verkligen ska hålla i en rättssal. Delar av telefonsamtal som rycks ur sitt sammanhang. Ska det räcka för att döma. Krävs det inte lite mer ”konkreta” bevis?

Ja, vi får se vart detta leder…

Den andra kommentaren jag fått som jag väljer att besvara med ett nytt inlägg är det från Åsa Jinder:

Din kommentar är verkligen befogad. Det skulle vara så lätt att bli riktigt förbannad. Men jag kan inte. Det finns dels bakgrunder jag känner till, inte som ursäktar, men förklarar. Men framför allt; För att min mamma gjort en tabbe (om än så stor) så tar det ju inte bort allt bra hon gjort! Hon har alltid funnits där för mig. Skulle jag då vända mig bort när hon som mest behöver dem hon älskar?

Skulle jag ”svika” när hon aldrig svikit mig?

Jag tror i och för sig att det är bra att bli förbannad när man känner frustration, för att få det ur sig, men jag tror det är ännu viktigare med försoning, som du också nämner. Inte bara för hennes skull, utan också för min egen skull.  Hur ska jag kunna leva med att hata min mamma för något hon gjort, när hela mitt hjärta talar om att jag älskar henne så ofantligt?

Hennes handling tar inte bort de nätter hon satt och baddade min panna när jag var sjuk. De gånger hon lagat min favoritmat för att överraska mig. Alla mina förlossningar (utom en) som hon var med på och stöttat mig under, de gånger hon sjöng vaggvisor för mig som barn, de sagor hon läste för mig. De politiska debatter vi haft. Det finns så mycket större saker också, som jag inte är redo att skriva om här, då hon funnits där för mig.

Jag förstår din kommentar till fullo och som sagt är den helt berättigad i denna situation, men jag vet att min mamma är tyngd av skuld just nu och det bästa jag kan göra för henne är att inte tynga henne ännu mer, utan försöka lätta den delen, även om jag inte kan göra så mycket mer.

Hon är inte skyldig mig någonting i gengäld, för jag anser att hon gjort mer för mig i mitt liv, än man kan förvänta sig av en mamma! Däremot hade det nog varit skillnad om jag varit minderårig, förstås…!

En annan sak som jag tänker är att även om vi ”drabbats” av hennes handlingar, så har hon ju ändå inte gjort dem MOT oss! Det vore skillnad om hon begått ett brott som direkt skadat oss, i stället för indirekt. Men även om hon handlat fel, så har hon inte gjort det FÖR att hon vill skada oss!

Dessutom manar det ju till eftertanke och jag tänker: ”Den som är fri från skuld, kan kasta första stenen.”

Om man går djupt in i sig själv och funderar; vad är de värsta tre sakerna jag gjort i mitt liv, så här efteråt, med facit i hand? Även om de inte varit olagliga i sig, så har de kanske inte heller varit helt okej rent moraliskt. Vem är jag då att döma?

En annan sak jag tänker är att om man alla anhöriga också ska ta avstånd eller döma ut, då har ju personen blivit dömd två gånger.

Sedan tänker jag på ytterligare en sak: Om jag misstänkt detta från början, hade jag DÅ tagit avstånd, eller börjat hata? Nej, vi hade kanske diskuterat och troligen kommit fram till att det var felaktigt, men jag hade inte tagit avstånd. Men för att hon blev tagen och dömd, om jag då ska ta avstånd så tycker jag det är dubbelmoral.

Nåja, ämnet går att spinna vidare på i evigheters evighet, men jag ville bara förklara lite hur mina tankar går, då din kommentar väckte mycket tankar och känslor hos mig! Tack för det!

Jag har fått två kommentarer som jag väljer att svara på i nya inlägg i stället.

Först svaret till Miss Borderline:

Miss Borderline: Ja, faktum är ju att det fanns två åtalspunkter var på dem båda som rörde grovt narkotikabrott. Mamma har erkänt den ena och hävdar att styvpappa inte är inblandad i något av dem. Styvpappa nekar till båda. De blev båda dömd på båda punkter. För den punkt mamma erkänt brukar straffet ligga på runt fem år, därför säger hon att det vore okej med fem år. Hon är beredd att ta det straffet!

Vad gäller den punkt de båda nekat så ändrade de tydligen åtalspunkten i domen till ”Försök till grovt narkotikabrott”.  De menar alltså att de planerat brottet men aldrig genomförde det. Trots detta blev de ändå dömda till det.

För mig är det ju svårt att ”garantera” att de inte gjort det, men eftersom jag gått igenom förundersökning, varit med hela tiden vid både Tingsrätt och Hovrätt, läst domen från Tingsrätten, samt hört domen (har ännu inte hunnit gå igenom den) så säger jag med bestämdhet i alla fall att man kan inte döma dem för detta brott ”utan rimligt tvivel”.  Det man ifrågasatt har de båda haft samstämmiga uppgifter om, samt lagt fram så pass mycket bevis de kunnat under de omständigheter de befinner sig i. DÄRFÖR anser jag dessa domar vara orättvisa!!

Mamma ringde tidigt i morse. Hon brukar inte ringa så tidigt annars. Vi pratade en stund och hon lät gladare än förväntat. Jag tror att även om beskedet igår var så negativt så försöker hon fokusera sig nu på överflyttning till anstalt och allt…

Just nu tror jag att det är lite svårare för mig att acceptera, eftersom jag fortfarande känner att det är så orättvist. Jag kan inte försonas med det lika lätt. Hon har ju hela tiden sagt att hon är berädd att ta sitt straff, även om hon hoppats på lägre, medan jag känner att vi redan är straffade nog. Även mamma.

Vi har levt åtta månader i helvetet känns det som, och det känns som det skulle vara nog.

Sedan är det vi andra som går omkring här och ser allt som hon går miste om, samtidigt som vi har vetskap över att vi själva går miste om vår härliga mamma.

Men det kommer säkert bättre dagar…

Känner mig ledsen, men också arg. Faktiskt mest arg. Min känsla under rättegången att domaren och de andra i rätten egentligen inte lyssnade, känns som det besannats idag. Min egen syn på rättsväsendet har klart försämrats.

Jag börjar undra hur verkligheten egentligen ser ut bakom andra domar i narkotikabrott?

Mamma sa idag att Ekot (radion) ska ha ett program snart (glömde fråga när) som visst skulle handla om just dåliga bevis i narkotikamål. Mammas advokat skulel visst medverka där.

I somras när jag och min vän höll på att gå igenom Tingsrättsdomen och träffade mammas advokat så berättade han lite om just detta runt narkotikamål, han sa då också att han just då hade ett mål i ett liknande ärende som han väntar ska gå upp i Högsta Domstolen.

Visst känner jag sorg och förtvivlan just nu, men jag känner också en massa ilska, över ett rättssystem som jag faktiskt tappat tilltron till.

Mamma ringde precis! Domen kvarstår. De fick sju år var!! S-J-U ÅR!!

Du finns och du lever inom mig. Du finns i mina tankar, i min själ och i mitt hjärta.

Det gör så ont att du missar allt nu. Hur barnbarnen växer upp från ungdomar till unga vuxna. Hur de utvecklas och lär sig vuxna saker. Hur de små barnen lär sig tala, äta själva, forma läten till ord.

I Lördags åt vi mannagrynsgröt hemma som omväxling. Mitt yngsta barn tänkte direkt på dig mamma. H*n sa ”Mormor brukar göra sån till mig”. H*n har inte glömt…

Men åren kommer gå. Även om barnen får träffa dig så kommer det ta tid innan de får smaka din mannagrynsgröt. Det kommer att ta tid innan du kan natta dem med en saga igen. Det kommer att ta tid innan du kan berätta alla dina historier för dem.

Och för varje sekund du sitter inlåst, så minns jag, känner smärtan över allt du kan ge och som du nu inte kan ge. Det är en sådan enorm förlust…

I morgon kommer domen. Känner oro i hela kroppen. Som om jag stoppa allt nu och hoppa av. Vill inte ha något svar och ändå vill jag veta… Ska det bli en rättvis dom? Mamma säger att fem år är okej, det kan hon ta. Det tycker hon är rättvist för det brott hon begått.

Frågar ni mig tycker jag t.o.m. att det straffet är hårt, men jag vet att jag knappast kan förvänta mig lägre.

Jag vet inte när domen faller i morgon. Mamma ringde inte idag. Tror faktiskt inte att hon orkade.

Jag vågar inte ha för stora förhoppningar, men kan ändå inte låta bli att hoppas!

Jag vill ha min mamma här hos oss. Jag vill krama henne, hålla henne nära. Jag vill känna hennes doft och jag vill se henne glad igen.

Jag hoppas…

Ja, det är nu två dagar kvar tills domen kommer. Det känns så underligt att gå och vänta. Domen betyder så väldigt mycket och man hoppas, hoppas, samtidigt som man inte riktigt vågar sätta sin tilltro till det. Jag tänker så mycket på den sista rättegången (Hovrätten). Hur den gick till. Vad som sades.

Att vissa saker som Åklagaren framställde som ”bevis” för att vissa kriminella saker skett, faktiskt var saker som vi som känner mamma och styvpappa VET att det är helt naturliga saker för dem… Det hade ingening med brotten att göra alls.

Det var så frustrerande att sitta där och lyssna och inte få säga något alls…

Jag ville protestera, säga att sådär är det ju inte alls. Väldigt frustrerande!!

En annan sak som retade mig väldigt mycket var att en av häktesvakterna (de var ca: 7 stycken) satt och hånade och viskade saker till sina kollegor om vad som pågick under själva rättegången. Dels fick jag svårt att konsentrera mig på vad som faktiskt sades, men sedan retade det mig också att hon satt och viskade saker som ett hån. Hon skrattade, fnittrade, viskade.

En av de andra killarna som åtalades hade blivit videofilmad av polisen och när filmen visades så sa hon till en kollega; ”Ooooj, vad piiinsamt!!” Följt av fnitter.

Jag har en bror som jobbar på ett annat häkte. Jag berättade detta för honom och han sa att man kan anmäla sådant, för att de får inte göra så.

Jag hade faktiskt planerat att anmäla både henne och domaren, som betedde sig förvånansvärt illa. Men efter rättegången gick luften ur mig. Jag orkade aldrig ta tag i det där. Vilket jag på sätt och vis ångrar idag.

Min bror sa att egentligen får häktesvakterna inte ens sitta och läsa och sådant. Det gjorde 3 stycken. Fast det gjorde mig faktiskt inget. Några läste en tidning, en satt och läste en bok. Jag tyckte det var helt okej. Men det kändes INTE okej med hon som satt och hånskrattade och flamsade med de andra. Det var faktiskt inte okej.

Jag förstår att det måste vara urtråkigt att sitta där i flera timmar, men ändå…

På Torsdag faller Hovrättsdomen. Väntan är alltid det jobbigaste. På ett sätt vågar jag inte ha så mycket förhoppningar, särskilt som jag upplevde domarens attityd i rättssalen, ändå kan man inte låta bli att hoppas. Ett mildare straff skulle verkligen bli ett lyft, något att se fram emot, planera för… Jag ber.

När jag var barn hade mamma ofta uppe tänkvärda ordspråk och dikter. De flesta bär jag med mig i huvudet. De är så inpräntade i min hjärna att jag skulle kunna rabbla dem i sömnen. Denna text är en av dem:

FOLKSAMLING.

EN skötsam man
är ingenting att se
och ingen tittar på en pliktkär kvinna
Men skjut din nästa
låt städer brinna
och folk skall samlas för att se det ske
Men ingen bryr sig om det fullt normala
och ingen folkhop följer i dess spår
och trängs kring platser där det försiggår.

/ Alf Henriksson.

Det känns så bra med en ny portal att skriva på, att jag redan känner hur skrivlusten återkommer! Men det tar ju ett litet tag att uppdatera alla de gamla bloggarna och få dem på rätt plats i denna. I dag pratade jag i alla fall med mamma en stund. Hon berättade att hon gett bloggadressen till Häktesprästen (heter det kanske fängelsepräst även på ett häkte?) och några andra i personalen. Det känns bra. Jag vill med denna blogg, förutom att själv skriva av mig min förtvivlan också öka förståelsen för vad ett frihetsberövande gör med både de som är frihetsberövade och oss anhöriga. Hur det skär i våra hjärtan och längst in i våra själar. Jag har skrivit det många gånger förut. Jag ursäktar inga brott och jag menar inte att jag har ett bättre alternativ till Kriminalvård. Jag menar bara att det inte är en lätt sak att sitta inlåst och det är ingen lätt sak att ha sin mamma/mormor/syster etc. inlåst.

Det är därför mitt hjärta gråter!

Jag har under en period bloggat på Expressen om min mamma som sitter häktad sedan den 23:e Februari. Jag kommer här att lägga in hela den bloggen och fortsätta blogga på denna sida i stället. Jag hoppas att de läsare jag redan har kommer att följa med till denna portal och om det dyker upp något ny läsare här så önskar jag er välkommen!

Bara det vill jag att du ska veta!! Att jag älskar dig så enormt mycket, mamma! Tack för att du finns!

Oftast när man beskriver Svensk Kriminalvård i media, så får man den att framstå så ”lätt” och så ”lyxig”. Jag kan inte räkna hur ofta jag blivit upprörd själv över hur lättsamt fångar har behandlats.

Sedan mamma häktades har jag sett en helt annan sida. Är det så att vissa fångar har ”tur”, eller är det så att media framställer Kriminalvården på felaktigt sätt? Eller skiljer det sig helt enkelt så mycket mellan olika ställen?

En sak som jag har tänkt på är i alla fall att när jag själv tänkt på Kriminella, utan att ha någon anknytning, så tänker jag att de ska få känna av sitt straff på fler sätt än själva frihetsberövandet. Det jag insett nu, men inte gjorde tidigare är att just den psykiska delen i själva frihetsberövandet är så mycket värre än jag kunnat föreställa mig.

Att inte äga friheten eller möjligheten att få välja! Att inte FÅ gå ut, inte kunna göra som man själv vill.

Men fortfarande så är det stor skillnad i mitt hjärta på vilket brott man har begått. Som jag sagt många gånger förut så försvarar jag INTE narkotokabrott på något sätt, men samtidigt tycker jag att våldsbrott är så väldigt mycket allvarligare, än de flesta andra brott!

Jag tycker också det är hemskt att vi i vårt samhälle skyddar materiella ting mer än det mänskliga värdet.

Att straffet oftast blir högre om du gjort ett check-bedrägeri än begått en våldtäkt.

Ja, det finns många sorters orättvisor man stöter på när man är ”inne” i rättssystemet, jämfört med vad man ser när man inte har någon insyn alls. Detta gäller inte minst i våra felsalar, förlåt, jag menar naturligtvis våra ”rättssalar”.

Medflyttade kommentarer från Expressen:

Mamma syr och stickar… Nu har hon visst fått uppdraget att sy nya gardiner till hela avdelningen. Hennes hår är helt grått nu, de små läsglasögonen sitter på nästippen, händerna fulla av handarbete. Min mamma. I häktet. Motsägelsefullt!

Varje dag, en dag närmare friheten.

Medflyttad kommentar från Expressen:

Pratade länge med styvpappa idag. Han säger att han har det väldigt tungt just nu. Oro, väntan… Barnen. Under samtalets gång fick vi reda på att domen faller den 19:e denna månad. D.v.s. om två veckor.

Besöket hos mamma gick bra, fast jag såg på henne att även hon var lite nere. Jag lämnade in albumet jag gjort, men jag vet inte om hon fått det ännu!

Nu står hösten för dörren och det har gått så lång tid sedan jag såg min mamma i frihet. Om domen kvarstår så har jag räknat ut att det kanske tar ca: 1 år innan de kan börja få sina permissioner. Ett långt år har vi nu framför oss.

Livet går förvisso vidare. Men inget är detsamma. Utan mamma och styvpappa är inget sig längre likt. Vi sörjer alla. Hur detta år har blivit.

Hur ont själva livet kan göra. Vi biter ihop och försöker se morgondagen med tillförsikt.