oktober 2006


Igår eller idag kommer eller har styvpappa förflyttats till Österåkeranstaltens häkte, i väntan på en plats på den Riksanstalt som han kommer att flyttas till så småningom.

Tydligen så är det överbelagt på de flesta häkten och anstalter i Sverige just nu och därför får man flyttas runt på detta sätt, i väntan på en plats dit man ska…

För oss innebär det ju att det blir färre besök, då dessa ställen ligger längre ifrån…

Annonser

Mammas advokat hade berättat för henne att han inte har så stora förhoppningar om H.D. även om han ansåg att det är värt ett försök. Anledningen till att han inte är så hoppfull, är för att han arbetat som advokat i 30 år och endast lyckats få upp FEM mål till Högsta Domstolen som rört narkotikabrott… tycker det säger väldigt mycket!!

Jag tycker det är fruktansvärt med fall som DESSA. En liten tjej på bara 16 år… Behöver man säga mer?

I artikeln tar man också upp att en mobiltelefon försvunnit. Lite lustigt, eftersom igår när jag pratade med mamma i telefonen så berättade hon att en tjej som sitter häktad med henne hade fått bl.a. fem mobiler beslagtagna och en video-kamera. Alla dessa saker har försvunnit ur polisens förvar.

Mamma hade då begärt upp listor på vad hon hade i förvaret och när listorna väl kom så visade det sig att de var helt oläsliga på flera ställen. Hon har försökt tyda, men allt går inte att tyda. Men brorsan köpte ett par små högtalare förut som han lämnade in, men mamma blev nekad att få in dem. Hon försökte nu tyda om högtalarna fanns med i listorna, men finner dem inte, men hon skulle försöka kolla upp och reda ut det där.

Själv tycker jag det är ytterst anmärkningsvärt att polisen tar saker i beslag och att det sedan försvinner saker från häktena.

Mamma ringde igår! Efter att mina bröder varit på besök. Hennes advokat hade också varit där och de hade gemensamt beslutat sig för att överklaga till Högsta Domstolen.  Att få resning i H.D. är inte så lätt, så de tror inte de har så stor chans, men de har i alla fall bestämt sig för att försöka.  Styvpappa däremot ska inte försöka. Han orkar inte med en ev. ny process…

Vad jag tycker? Jag är verkligen glad att mamma vill gå vidare. Jag är glad att hon vill göra ett försök att få det prövat i H.D. Om inte annat för att jag personligen vill veta om det verkligen får gå till på detta vis.

Jag har inte så mycket hopp, eftersom det , som sagt, kräver rätt mycket att få resning i H.D. Men vad är det de säger? Hoppet är det sista som lämnar människan…

Men i detta fall har jag faktiskt inte så mycket HOPP kvar för mammas del, jag tänker mer på att jag vill se vad H.D. anser om dessa indicier. Om det verkligen ska hålla i en rättssal. Delar av telefonsamtal som rycks ur sitt sammanhang. Ska det räcka för att döma. Krävs det inte lite mer ”konkreta” bevis?

Ja, vi får se vart detta leder…

Den andra kommentaren jag fått som jag väljer att besvara med ett nytt inlägg är det från Åsa Jinder:

Din kommentar är verkligen befogad. Det skulle vara så lätt att bli riktigt förbannad. Men jag kan inte. Det finns dels bakgrunder jag känner till, inte som ursäktar, men förklarar. Men framför allt; För att min mamma gjort en tabbe (om än så stor) så tar det ju inte bort allt bra hon gjort! Hon har alltid funnits där för mig. Skulle jag då vända mig bort när hon som mest behöver dem hon älskar?

Skulle jag ”svika” när hon aldrig svikit mig?

Jag tror i och för sig att det är bra att bli förbannad när man känner frustration, för att få det ur sig, men jag tror det är ännu viktigare med försoning, som du också nämner. Inte bara för hennes skull, utan också för min egen skull.  Hur ska jag kunna leva med att hata min mamma för något hon gjort, när hela mitt hjärta talar om att jag älskar henne så ofantligt?

Hennes handling tar inte bort de nätter hon satt och baddade min panna när jag var sjuk. De gånger hon lagat min favoritmat för att överraska mig. Alla mina förlossningar (utom en) som hon var med på och stöttat mig under, de gånger hon sjöng vaggvisor för mig som barn, de sagor hon läste för mig. De politiska debatter vi haft. Det finns så mycket större saker också, som jag inte är redo att skriva om här, då hon funnits där för mig.

Jag förstår din kommentar till fullo och som sagt är den helt berättigad i denna situation, men jag vet att min mamma är tyngd av skuld just nu och det bästa jag kan göra för henne är att inte tynga henne ännu mer, utan försöka lätta den delen, även om jag inte kan göra så mycket mer.

Hon är inte skyldig mig någonting i gengäld, för jag anser att hon gjort mer för mig i mitt liv, än man kan förvänta sig av en mamma! Däremot hade det nog varit skillnad om jag varit minderårig, förstås…!

En annan sak som jag tänker är att även om vi ”drabbats” av hennes handlingar, så har hon ju ändå inte gjort dem MOT oss! Det vore skillnad om hon begått ett brott som direkt skadat oss, i stället för indirekt. Men även om hon handlat fel, så har hon inte gjort det FÖR att hon vill skada oss!

Dessutom manar det ju till eftertanke och jag tänker: ”Den som är fri från skuld, kan kasta första stenen.”

Om man går djupt in i sig själv och funderar; vad är de värsta tre sakerna jag gjort i mitt liv, så här efteråt, med facit i hand? Även om de inte varit olagliga i sig, så har de kanske inte heller varit helt okej rent moraliskt. Vem är jag då att döma?

En annan sak jag tänker är att om man alla anhöriga också ska ta avstånd eller döma ut, då har ju personen blivit dömd två gånger.

Sedan tänker jag på ytterligare en sak: Om jag misstänkt detta från början, hade jag DÅ tagit avstånd, eller börjat hata? Nej, vi hade kanske diskuterat och troligen kommit fram till att det var felaktigt, men jag hade inte tagit avstånd. Men för att hon blev tagen och dömd, om jag då ska ta avstånd så tycker jag det är dubbelmoral.

Nåja, ämnet går att spinna vidare på i evigheters evighet, men jag ville bara förklara lite hur mina tankar går, då din kommentar väckte mycket tankar och känslor hos mig! Tack för det!

Jag har fått två kommentarer som jag väljer att svara på i nya inlägg i stället.

Först svaret till Miss Borderline:

Miss Borderline: Ja, faktum är ju att det fanns två åtalspunkter var på dem båda som rörde grovt narkotikabrott. Mamma har erkänt den ena och hävdar att styvpappa inte är inblandad i något av dem. Styvpappa nekar till båda. De blev båda dömd på båda punkter. För den punkt mamma erkänt brukar straffet ligga på runt fem år, därför säger hon att det vore okej med fem år. Hon är beredd att ta det straffet!

Vad gäller den punkt de båda nekat så ändrade de tydligen åtalspunkten i domen till ”Försök till grovt narkotikabrott”.  De menar alltså att de planerat brottet men aldrig genomförde det. Trots detta blev de ändå dömda till det.

För mig är det ju svårt att ”garantera” att de inte gjort det, men eftersom jag gått igenom förundersökning, varit med hela tiden vid både Tingsrätt och Hovrätt, läst domen från Tingsrätten, samt hört domen (har ännu inte hunnit gå igenom den) så säger jag med bestämdhet i alla fall att man kan inte döma dem för detta brott ”utan rimligt tvivel”.  Det man ifrågasatt har de båda haft samstämmiga uppgifter om, samt lagt fram så pass mycket bevis de kunnat under de omständigheter de befinner sig i. DÄRFÖR anser jag dessa domar vara orättvisa!!

Mamma ringde tidigt i morse. Hon brukar inte ringa så tidigt annars. Vi pratade en stund och hon lät gladare än förväntat. Jag tror att även om beskedet igår var så negativt så försöker hon fokusera sig nu på överflyttning till anstalt och allt…

Just nu tror jag att det är lite svårare för mig att acceptera, eftersom jag fortfarande känner att det är så orättvist. Jag kan inte försonas med det lika lätt. Hon har ju hela tiden sagt att hon är berädd att ta sitt straff, även om hon hoppats på lägre, medan jag känner att vi redan är straffade nog. Även mamma.

Vi har levt åtta månader i helvetet känns det som, och det känns som det skulle vara nog.

Sedan är det vi andra som går omkring här och ser allt som hon går miste om, samtidigt som vi har vetskap över att vi själva går miste om vår härliga mamma.

Men det kommer säkert bättre dagar…

Nästa sida »