Någons mamma-Någons dotter

Den andra kommentaren jag fått som jag väljer att besvara med ett nytt inlägg är det från Åsa Jinder:

Din kommentar är verkligen befogad. Det skulle vara så lätt att bli riktigt förbannad. Men jag kan inte. Det finns dels bakgrunder jag känner till, inte som ursäktar, men förklarar. Men framför allt; För att min mamma gjort en tabbe (om än så stor) så tar det ju inte bort allt bra hon gjort! Hon har alltid funnits där för mig. Skulle jag då vända mig bort när hon som mest behöver dem hon älskar?

Skulle jag ”svika” när hon aldrig svikit mig?

Jag tror i och för sig att det är bra att bli förbannad när man känner frustration, för att få det ur sig, men jag tror det är ännu viktigare med försoning, som du också nämner. Inte bara för hennes skull, utan också för min egen skull.  Hur ska jag kunna leva med att hata min mamma för något hon gjort, när hela mitt hjärta talar om att jag älskar henne så ofantligt?

Hennes handling tar inte bort de nätter hon satt och baddade min panna när jag var sjuk. De gånger hon lagat min favoritmat för att överraska mig. Alla mina förlossningar (utom en) som hon var med på och stöttat mig under, de gånger hon sjöng vaggvisor för mig som barn, de sagor hon läste för mig. De politiska debatter vi haft. Det finns så mycket större saker också, som jag inte är redo att skriva om här, då hon funnits där för mig.

Jag förstår din kommentar till fullo och som sagt är den helt berättigad i denna situation, men jag vet att min mamma är tyngd av skuld just nu och det bästa jag kan göra för henne är att inte tynga henne ännu mer, utan försöka lätta den delen, även om jag inte kan göra så mycket mer.

Hon är inte skyldig mig någonting i gengäld, för jag anser att hon gjort mer för mig i mitt liv, än man kan förvänta sig av en mamma! Däremot hade det nog varit skillnad om jag varit minderårig, förstås…!

En annan sak som jag tänker är att även om vi ”drabbats” av hennes handlingar, så har hon ju ändå inte gjort dem MOT oss! Det vore skillnad om hon begått ett brott som direkt skadat oss, i stället för indirekt. Men även om hon handlat fel, så har hon inte gjort det FÖR att hon vill skada oss!

Dessutom manar det ju till eftertanke och jag tänker: ”Den som är fri från skuld, kan kasta första stenen.”

Om man går djupt in i sig själv och funderar; vad är de värsta tre sakerna jag gjort i mitt liv, så här efteråt, med facit i hand? Även om de inte varit olagliga i sig, så har de kanske inte heller varit helt okej rent moraliskt. Vem är jag då att döma?

En annan sak jag tänker är att om man alla anhöriga också ska ta avstånd eller döma ut, då har ju personen blivit dömd två gånger.

Sedan tänker jag på ytterligare en sak: Om jag misstänkt detta från början, hade jag DÅ tagit avstånd, eller börjat hata? Nej, vi hade kanske diskuterat och troligen kommit fram till att det var felaktigt, men jag hade inte tagit avstånd. Men för att hon blev tagen och dömd, om jag då ska ta avstånd så tycker jag det är dubbelmoral.

Nåja, ämnet går att spinna vidare på i evigheters evighet, men jag ville bara förklara lite hur mina tankar går, då din kommentar väckte mycket tankar och känslor hos mig! Tack för det!

Jag har fått två kommentarer som jag väljer att svara på i nya inlägg i stället.

Först svaret till Miss Borderline:

Miss Borderline: Ja, faktum är ju att det fanns två åtalspunkter var på dem båda som rörde grovt narkotikabrott. Mamma har erkänt den ena och hävdar att styvpappa inte är inblandad i något av dem. Styvpappa nekar till båda. De blev båda dömd på båda punkter. För den punkt mamma erkänt brukar straffet ligga på runt fem år, därför säger hon att det vore okej med fem år. Hon är beredd att ta det straffet!

Vad gäller den punkt de båda nekat så ändrade de tydligen åtalspunkten i domen till ”Försök till grovt narkotikabrott”.  De menar alltså att de planerat brottet men aldrig genomförde det. Trots detta blev de ändå dömda till det.

För mig är det ju svårt att ”garantera” att de inte gjort det, men eftersom jag gått igenom förundersökning, varit med hela tiden vid både Tingsrätt och Hovrätt, läst domen från Tingsrätten, samt hört domen (har ännu inte hunnit gå igenom den) så säger jag med bestämdhet i alla fall att man kan inte döma dem för detta brott ”utan rimligt tvivel”.  Det man ifrågasatt har de båda haft samstämmiga uppgifter om, samt lagt fram så pass mycket bevis de kunnat under de omständigheter de befinner sig i. DÄRFÖR anser jag dessa domar vara orättvisa!!