Mamma ringde tidigt i morse. Hon brukar inte ringa så tidigt annars. Vi pratade en stund och hon lät gladare än förväntat. Jag tror att även om beskedet igår var så negativt så försöker hon fokusera sig nu på överflyttning till anstalt och allt…

Just nu tror jag att det är lite svårare för mig att acceptera, eftersom jag fortfarande känner att det är så orättvist. Jag kan inte försonas med det lika lätt. Hon har ju hela tiden sagt att hon är berädd att ta sitt straff, även om hon hoppats på lägre, medan jag känner att vi redan är straffade nog. Även mamma.

Vi har levt åtta månader i helvetet känns det som, och det känns som det skulle vara nog.

Sedan är det vi andra som går omkring här och ser allt som hon går miste om, samtidigt som vi har vetskap över att vi själva går miste om vår härliga mamma.

Men det kommer säkert bättre dagar…

Annonser