Jag har ännu inte riktigt hunnit vänja mig vid att min mamma har börjat få permissioner. Den här helgen har hon permission hos min bror och även om vi inte kommer att träffas, så känns det så bra att kunna ringa henne när jag vill,  barnen kan ringa mormor när de vill, på deras villkor.

Det är också skönt att som dotter slippa oroa sig för hur de har det där inne över påsk. Nu vet jag att hon har det bra, att vi kan prata när vi vill och det känns bra.

Glad påsk önskar jag er!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

Min mamma har skickat ett nytt inlägg från anstalten. Inlägget är ett svar på en kommentar från Jennie. Hon kommer hem till mig i morgon för permission över helgen och jag ser oerhört mycket fram emot det! Här kommer min mammas inlägg:

Färingsö den 22 februari 2009.

Tack Jennie för din hälsning. Roligt att det går bra för dig. Det glädjer mig.

Jag har tänkt göra precis som dig, gå på möten, skaffa mig sponsor och arbeta i stegen. Jag får redan nu särskild permission en gång i veckan för att gå på möten. Det är jag så tacksam över. Dessutom går jag på möte i samband med min normalpermission. Sponsor har jag skaffat mig i och just nu har jag börjat jobba med 4:e steget. Det känns som att jag inte har ”råd” med att lämna något åt slumpen. ”Jag gör det jag måste för att få det liv jag behöver.” Att ha sponsor när jag en dag muckar, att ha hittat min hemmagrupp den dag jag muckar känns som en bra början på frigivningen.

Du frågade om Katarina finns kvar som terapeut på Slottet. Det gör hon, en fantastisk människa som har satt många goda avtryck i mitt liv.

Kramar och fortsatt lycka till!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Hej!

Har en permission som jag tillbringar hos  min son. Det har varit fantastiska dagar med barnbarnen. Jag har haft en vardag, som känns jättebra. Jag tittar lite avundsjukt på medmänniskor som skyndar till tunnelbanan för att hinna till jobbet. Och jag måste erkänna att jag känner avund. Det är konstigt nog det där helt vardagliga som jag längtar efter. Det är inte festillfällen, resor eller de stora händelserna. Det är det helt vardagliga, att bara få vara vanlig med helt vanliga sysslor.

Men där finns också en ängslan inför allt det ”nygamla”. Att inte lyckas passa tider är en ständig oro, vilket gör att jag kommer med stor marginal till alla tidsbestämda möten. Att stå där med femton kroner i handen och få veta att kvällstidningen kostar tjugo kronor med söndagsbilagan, det får mig att känna mig dum. Likaså när jag har kämpat mig fram i bussen med barnbarn och barnvagn och får veta att person med barnvagn åker grattis. Ja, det är många situationer där jag får känslan av att vara lite bakom. Världen har gått vidare medans jag suttit där bakom galler, så lite efter har jag ju blivit.

Den tekniska världen har också dragit iväg, bara att ta mig in på den här bloggen för att skriva detta inlägg krävde många och långa samtal till min dotter. Men jag känner förtröstan i att kunna ta igen och få med mig det som jag förlorat. Det är liksom bara att kasta sig in i sakerna, med de tätare permissionerna är det nya snart hemtamt. Vad som känns mer obekvämt är den där ängslan och oron som växt fram för tex. att klara av tider, avtal, hinna med det ena och det andra och ett visst obehag inför alla människor man möter. Jag har varit en rätt ”kavat” kvinna som rest ensam på många platser i världen. Jag har haft enkelt att tala med främlingar och nu står jag där orolig och ängslig, undrande om ett helt vanligt samtal kunde missförstås osv.

Det känns inte bra och jag är inte bekväm i den här oron. Förmodligen har jag tiden på min sida även här. Jag får bara ”kasta mig ut”. Jag tänker verkligen inte tillåta att fängelset ska få göra mig till en förskrämd gammal tant. Det är naturligtvis detta som är en del av de problem som skapas när man över längre tid isolerar människor från samhället. Personligen tänker jag ta vara på alla tillfällen som finns för att komma mig ut ur fängelsemiljön, man får ”träna” sig tillbaka. Klockan tickar om ett par timmar ska jag vara tillbaka på anstalten. En av de där tiderna jag verkligen känner press att hålla. En liten miss där kan få ödesdigra konsekvenser för kommande permissioner.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I helgen har min mamma haft sin första obevakade permission. Den var helt fantastisk. Vi hann prata så mycket om förflutet, nutid och framtid. Hon kändes så lugn, varm och insiktsfull. Vi träffades hemma hos en närstående släkting och vi hann äta både lunch, middag och fika tillsammans.

Mamma var den där härliga, fina personen som jag alltid känt sådan tillit och trygghet hos.

Barnen var så glada att få träffa mormor/farmor och hon tog sig tid för var och en. Skojade, busade, berättade något, de fick sitta i knä och de kramades.

Vi åkte i god tid till polisstationen för att hon skulle stämpla permissionssedeln enligt de krav som ställs. Hon var väldigt noga med att det skulle göras så snart som möjligt, även om man har ett par timmar på sig, på samma sätt som hon ville åka tillbaka tidigt, för att vara säker på att inget skulle fördröja henne. Vi vet alla vad det skulle innebära, nämligen indragna permissioner. Det är helt enkelt inte värt att chansa. På så sätt var vi tillbaka på anstalten över en halvtimme innan utsatt tid.

Det har hänt så oerhört mycket under dessa två och ett halvt år mamma har suttit inne att det är svårt att förstå att helt plötsligt var hon hos oss igen, även om det bara var för några få timmar.

Nästa permission ska hon komma hem till mig och jag ser fram emot det lika mycket som ett barn ser fram mot julafton.

Men lång institutionstid har också bidragit till visst handikapp. Min mamma minns inte längre hur man använder en mobiltelefon, så det blir till att lära sig igen. Mycket vatten har runnit under broarna sedan hon greps.

Trots att jag är vuxen och har en egen familj så måste jag säga att jag blev som ett barn igen. Bara det att få känna min mammas närhet. Att få se min mamma ute i frihet, särskilt som jag alltid sett henne som någon som är friheten personifierad!

Jag känner enorm tacksamhet!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Igår skedde det så äntligen! Efter två år, fem månader och två dagar så fick min mamma andas frihet i några timmar. Med en personal med på permissionen, fick hon lägga upp en planering för nästan en hel dag. Vi skulle alla ha varit med, men tyvärr så arbetade jag och kunde inte vara med. Min bror, hans familj och mina barn var dock med!

Mamma hade bestämt att hon ville åka ut i Skärgården och äta på en Fiskerestaurang. Jag kan faktiskt inte heller tänka mig ett bättre sätt att tillbringa en strålande sommardag när man vill känna frihetens fläktar i ansiktet!

Vädret var alltså helt strålande. När man har besök med följeslagare så får man inte besöka en person, utan man måste befinna sig på en allmän plats. Det var därför mamma valde att åka båt ut i skärgården.

Barnen kom hem med fantastiska foton från dagen som passerat. Min mamma ringde också på kvällen och berättade att de haft en helt fantastisk dag! Jag pratade också med min svägerska som varit med och hon berättade att vårdaren som varit med, hade smält in direkt som en familjemedlem och att det inte alls känns störande eller som någon som dömt ut familjen, utan som en öppensinnig kvinna. Hon berättade också att det ändå var väldigt svårt för mamma när det var dags att åka tillbaka. Det bekräftade också mamma när jag pratade med henne. Jag sa till henne att hon får försöka att inte tänka på det hela som slutet på en bra dag, utan som en början på fler kommande permissioner.

Men när jag tittade på bilderna. Såg min mamma med brorsans ena barn bredvid sig, ätande på en stor glass, när jag såg mamma sitta, med sina egna kläder, sin egen fria personlighet, då fylldes ögonen med tårar och jag känner ett sting av sorg för de år som gått förlorade.

När jag ser ett annat foto där mamma skrattar med den där välbekanta glimten i ögat, som varit helt avsaknad de senaste åren, då fylls jag av värme och sorg på en och samma gång.

Jag försöker att inte tänka på det som ett isolerat tillfälle, utan som början på kommande permissioner som till slut ska leda henne ut till den fantastiska friheten som du och jag har varje dag!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Det tar alltid en stund att smälta besöken. Alltid en stund att utvärdera dem. Känslan av tomhet blir alltid så stark efter ett besök. Igår när jag kom till anstalten så var vi väldigt tidiga. Av någon underlig anledning så verkar man inte synka besökstider med kommunala förbindelser, även när anstalterna ligger väldigt avsides med knappa förbindelser.

Vi fick helt enkelt välja mellan att komma en kvart för sent eller en timme för tidigt. Eftersom det var så länge sedan jag träffade min mamma nu och eftersom besökstiden endast var en och en halv timme, så var inte valet så svårt. Vi fick alltså vänta i drygt en timme (en timme och tio minuter). Eftersom man inte får komma in och vänta, så promenerade vi runt i omgivningarna, bara för att dra ut på tiden.

På väg dit mötte vi en ung flicka. Så småningom började vi prata. Hon var 17 år och skulle också besöka sin mamma. Jag ville inte fråga vad hennes mamma satt för, men jag frågade om hon hade fått ett långt straff, men hon hade bara fått sex månader. ”Hur lång tid har din mamma?” Frågade flickan. ”Sju år” svarade jag. Flickan blev tyst en lång stund. Jag blev nästan lite full i skratt, för jag förstod att hon blivit lite chockad av mitt svar.

När mamma fick sina sju år, så visst var det en chock för oss alla, men på något sätt förlikar man sig med verkligheten med tiden. Det tar ett tag och under den tiden det tar att förlika sig med verkligheten gör det ont. Det är smärtsamt att förlika sig med vissa sanningar. Men på något sätt. Någonstans på vägen gör vi det ändå.

Under dessa snart två och ett halvt år som gått har vi, steg för steg försonats med tanken på att mamma kommer att sitta inlåst i många år. Vi har försonats med tanken på att mamma ska sitta av sitt straff och när det känns som allra tyngst, så försöker man att finna en ny liten ljusning att börja hoppas på.

Just nu är det kommande permissioner. Att de första kommer att vara bevakade känns inte så viktigt just nu, att min mamma äntligen ska få andas luften i frihet, det känns helt fantastiskt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

För ungefär två och en halv veckor sedan blev min mamma förflyttad. Efter så lång tid på Hinseberg kvinnoanstalt känns det så främmande att hon har flyttats. Idag har jag besökt henne med ett av barnbarnen. Det blev ett kort besök, men mottagandet var bra. Det var ett helt annat mottagande än på Hinseberg. Jag har inte träffat min mamma på länge så det kändes väldigt bra att få göra det idag, även om det blev kort.

På Fredag påbörjar min mamma sin permissionstrappa. Det innebär att hon får en bevakad sextimmars permission. Det känns som början på ett nytt liv nu. För oss och även för mamma. Hon säger att det är fin stämning på den nya anstalten och jag tror att hon har levt upp en hel del bara av känslan att ha fått förflyttats och att hon vet att hon kommer att få andas ett litet uns av frihet.

Jag känner tillförsikt och förhoppning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,