Igår hände en rolig sak. Efter tre år och nio månader, fick min mamma flytta ut från anstalt och in på ett halvvägsboende i Stockholm.

De första tio månaderna spenderade hon på Kronobergshäktet. Därefter två år på Hinseberg (varav den allra första tiden på Riksmottagningen, därefter på normalavdelning någon månad och slutligen på behandlingsavdelningenSlottet). Sedan har hon suttit på Färingsö i elva månader, varav den första tiden på den låsta avdelningen och nu på slutet den öppna.

Men igår var det alltså dags att lägga ännu en del av Kriminalvårdens trappa bakom sig och stiga in i en ny. Det här har mamma sökt länge och sett mycket fram emot. Det innebär dels mycket mer frihet, men ger henne också möjlighet till att skaffa ett jobb.

Hon har pratat om den här flytten länge, länge. Hon har gjort massor av hantverk för att kunna dekorera sitt nya rum med och ibland tror jag nästan hon har upplevt den här flytten som att flytta till en lyxvilla.

För oss som är anhöriga är det fantastiskt att kunna ringa till henne igen. Dessutom planerar vi vår allra första jul tillsammans på flera år. Det känns helt fantastiskt!!

Jag ringde henne flera gånger igår. I det sista samtalet var hon helt sprallig över att man kan MÖBLERA möblerna. Hon skrattade och berättade om en tidigare intagen som hade möblerat om sitt rum varje dag när hon kom ut, bara för att man KUNDE göra det! Mamma berättade glatt att hon kanske också skulle göra det, för det första hon gjorde är hon kom in i sitt rum var just att möblera om det.

En annan rolig historia hon berättade vid vårt första samtal igår ska jag återge, men först ska jag bara berätta att i den här bloggen får vi ganska ofta mail med förfrågningar om att vara med i olika mediala sammanhang. Bl.a. har vi blivit förfrågade om att vara med i ett par dokumentärer i TV, men även i diverse tidningar och radioprogram. Vad jag kan minnas har vi bara ställt upp i en intervju i Aftonbladet. Hur som helst, så berättade mamma igår ungefär så här:

Ja, så skulle vi åka då och jag hade så mycket saker med mig, för det här är ju nästan fyra års liv jag ska ha med mig, så det blir mer än man tror. Och jag var alldeles stressad och stirrig i huvudet för det är så mycket på utsidan jag blivit ovan vid och som jag måste ställa in mig på varje gång jag lämnat anstalten. Så när vi kom ut, utanför anstalten stod det massor av journalister utanför och han som jobbade och skulle köra mig, sa på skämt: ”Titta här, alla journalister som väntar på dig!” Varpå mamma börjar hojta: ”Nej, nej, vad ska jag göra nu? Sånt här klarar jag inte av! Nej, nej, jag vill inte!” Hon berättade också att hon genast tänkte på den här bloggen!

Naturligtvis var det inte mammas flytt alla journalister stod där för, utan det var helt enkelt för att beskedet om att Annika Östberg´s kommande frigivning kom igår.

Grattis till Annika för det!

Mamma hade så roligt åt det där hela dagen, att hon hade trott att de stod där för hennes flytt. Hon tyckte själv det var jätteroligt att hon var så självupptagen!

Själv tycker jag också det är jätteroligt även om jag inte tycker det är fullt lika långsökt, eftersom jag vet att mamma blir stirrig av alla nya intryck när hon varit ute på permissioner, för allt som har förändrats dessa år hon har suttit inlåst!

En ny epok har tagit vid och jag ser på framtiden med förhoppning och tillförsikt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Annonser

Igår skedde det så äntligen! Efter två år, fem månader och två dagar så fick min mamma andas frihet i några timmar. Med en personal med på permissionen, fick hon lägga upp en planering för nästan en hel dag. Vi skulle alla ha varit med, men tyvärr så arbetade jag och kunde inte vara med. Min bror, hans familj och mina barn var dock med!

Mamma hade bestämt att hon ville åka ut i Skärgården och äta på en Fiskerestaurang. Jag kan faktiskt inte heller tänka mig ett bättre sätt att tillbringa en strålande sommardag när man vill känna frihetens fläktar i ansiktet!

Vädret var alltså helt strålande. När man har besök med följeslagare så får man inte besöka en person, utan man måste befinna sig på en allmän plats. Det var därför mamma valde att åka båt ut i skärgården.

Barnen kom hem med fantastiska foton från dagen som passerat. Min mamma ringde också på kvällen och berättade att de haft en helt fantastisk dag! Jag pratade också med min svägerska som varit med och hon berättade att vårdaren som varit med, hade smält in direkt som en familjemedlem och att det inte alls känns störande eller som någon som dömt ut familjen, utan som en öppensinnig kvinna. Hon berättade också att det ändå var väldigt svårt för mamma när det var dags att åka tillbaka. Det bekräftade också mamma när jag pratade med henne. Jag sa till henne att hon får försöka att inte tänka på det hela som slutet på en bra dag, utan som en början på fler kommande permissioner.

Men när jag tittade på bilderna. Såg min mamma med brorsans ena barn bredvid sig, ätande på en stor glass, när jag såg mamma sitta, med sina egna kläder, sin egen fria personlighet, då fylldes ögonen med tårar och jag känner ett sting av sorg för de år som gått förlorade.

När jag ser ett annat foto där mamma skrattar med den där välbekanta glimten i ögat, som varit helt avsaknad de senaste åren, då fylls jag av värme och sorg på en och samma gång.

Jag försöker att inte tänka på det som ett isolerat tillfälle, utan som början på kommande permissioner som till slut ska leda henne ut till den fantastiska friheten som du och jag har varje dag!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,