Jag lider av inre stress. Det känns som om jag alltid måste göra nått värdefullt av min tid. Något produktivt eller på annat sätt  beständigt. Det måste gå att visa upp eller åtminstone vara något påtagligt att prata om.  Ett slags duktigt syndrom har jag nog alltid brottats med. Måste göra något kan inte bara sitta still för då är man slö och det är verkligen ett underbetyg i den värld jag kommer ifrån. Men något ytterligare har hänt under min tid i fängelse. Jag känner mig nu konstant mer eller mindre stressad. Inom mig känner jag mig alltid på väg någonstans och det är alltid något jag måste göra.

Att leva inne i fängelset är en stilla lunk där man har väldigt liten möjlighet att påverka sin egen vardag. Naturligtvis är det en stor orsak till att det blir stressigt och osäkert när man väl är tillbaka i ett pulserande samhälle. Första veckorna stressade jag verkligen i den nya friheten. Jag njöt men njutningen blev mer och mer begränsad med att min stress ökade. En dag pratade jag med en person på telefonen som inte känner mig speciellt väl. Till och med i telefonen ”hördes” min stress, för jag får frågon om jag är stressad. Jag svarar utan eftertanke JA. För det är ju det jag kände STRESS. När jag lagt på luren kom eftertanken; är jag stressad och till vad och varför. Det var nämligen så att jag bodde på ett halvvägshus där alla måltider var serverade, arbetspraktiken genom KramiMoa var humant upplagt och närvarotiderna generöst nerkortade. Mina barn är ju vuxna och den enda jag har ansvar över är mig själv. I detta  ganska kravlösa liv var jag alltså  synbart stressad och själv levde jag i känslan att jag alltid var på väg och att tiden inte räckte till. Mina frågor till mig själv efter telefonsamtalet blev en väckarklocka. Jag tvingade mig själv att varva ner. Vårdvistelsen började i mitten av november, då hade jag suttit nästan 4 år i fängelse. Den där stressen återkommer fortsatt och ofta uppmärksammar jag den inte fören jag är högt uppe i varv. Jag tror att år av understimulering bygger upp stress inför till och med enkla krav i vardagen.  Bara att ha en tid att passa, att hitta vägen till en mötesplats, att klara sig på små ekonomiska medel blir utmaningar. Att visa att man duger och klarar av den ”frihet man fått”. Rädslan finns där också att man gör ett misstag så man ”plockas” tillbaka till anstalt för att sona resterande av sitt straff.

Från att inte ha några som helst vardagliga krav på sig där det inte förväntas att man kan göra någonting på egen hand eller där  beslutsrätten av allt som rör mitt liv har tagits bort ska jag nu leva ”vanligt” och ta allt ansvar själv. En dag fick jag mellan anstalt tills jag skulle fungera i ett arbetsprogram. Det är som sagt fyra månader sen jag kom ut från anstalt och fortfarande är min inre stress  något ständigt återkommande och blir  ganska jobbigt att leva med. Jag vet aldrig vad som sätter igång den men den finns där som ett ständigt orosmoment. Jag mediterar, tvingar mig att varva ner men det hjälper inte alltid. Pressen att jag måste göra något, känslan av att alltid vara på väg till något odefinierbart är där ständigt. Jag tror det är en fängelseskada. Jag har hört att fyra år i fängelse tar två år att läka. Jag vet inte exakt vad som ska läkas, men jag tror att den inre stressen är en sådan läkningsprocess. En del stress ska man leva med, den är reell och kan vara bra för oss. Det är en drivkraft för att vi ska kunna genomföra våra uppgifter och nå våra mål. Den är konkret och påtaglig. Den inre stressen bara är, den går inte att konkretisera och den leder inte framåt.

De flesta av oss som sitter i fängelse har låg eller ingen självkänsla kanske är det där den inre stressen får sin näring. Vi är så upptagna av att göra bra ifrån oss och att duga därför stressar vi på för att visa att vi kan och duger. Jag är tacksam för att jag kom ut i  en ganska lång vårdvistelse, 11 månader, för jag tror att gå direkt ut i fullt arbete och egen bostad hade varit tufft.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Om tolv dagar är det precis fyra år sedan min mamma blev gripen av polisen. Hennes straff är inte avtjänat än, men hon är inte inlåst längre och det är en oerhörd skillnad för oss anhöriga, ur våra perspektiv.

Det är förstås stor skillnad för min mamma också, att ha en hel del frihet i jämförelse med den inrutade tillvaro anstaltslivet innebar, även om hon fortfarande har ganska mycket kontroll på sig.

Men vi alla börjar äntligen att se lite av ljuset i den här oändliga tunneln av mörker vi har befunnit oss i. Vi har förstås våra liv oberoende av var mamma befinner sig, men den mörka skuggan som hennes straff burit med sig i våra liv har ändå inte lämnat oss oberörda och har på många sätt begränsat även oss., särskilt mentalt.

Men nu gör det inte längre ont.

Vi har också utrymme att vårda och utveckla våra relationer till varandra.

Vi hinner träffas en hel del och vi har möjlighet att prata med varandra precis som med vilken annan person som helst.

Min mamma lägger mycket tid på att arbeta med sig själv och det leder till att hon håller på att utvecklas till en väldigt närvarande och medveten människa. Inte för att hon saknat dessa delar tidigare, utan hon håller på att bli en än bättre människa. Så som vi alla skulle behöva jobba med oss själv, men som vi sällan gör, när vi inte tvingas in i det på ett avgörande sätt. Det är alltid lättare att flyta med än att ta tag i sitt liv på djupet och göra större nödvändiga förändringar för att utvecklas som människa.

Den sista tiden och en tid framöver har det varit och kommer det att vara min mamma som håller i den här bloggen. För att läsarna enkelt ska se vem som skrivit inläggen så undertecknar jag de inlägg jag skriver med /Någons dotter och min mamma undertecknar med /Någons mamma

Men det kommer alltså att nästan helt vara min mamma som fortsätter den här bloggen. Det ska bli kul att se vad som utvecklar sig här.

/Någons Dotter

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,