Här är det ofta händelselöst och ändå händelserikt.

Vi har fått två olyckliga grupperingar på avdelningen. Det är en grupp på 4 kvinnor, alla från andra länder, som ingen av dem talar Svenska. På knagglig Engelska och Spanska har vi försökt göra oss förstådda, men det har misslyckats totalt. Jo, orden har nog nått fram, men dess innebörd har blivit medvetet eller omedvetet missuppfattade.

Det finns en del regler här som fångegruppen är noga att hålla. För om vi gör övertramp på dessa regler så blir vi alla inlåsta. Så finns det en del normer som vi också försöker hålla oss inom. Dessa normer gäller för att bibehålla den goda andan mellan oss. Vi är ju trots allt sexton främmande kvinnor som ska jämka och nötas mot varandra på en relativt liten yta. Det kan gälla sådant som städning, att inte ta varandras mat, att vi delar 16 stycken på två telefoner och alla vill ringa när deras anhöriga har kommit hem från jobbet. Etc. etc.

Tyvärr har det blivit så att när vi ”gamla i huset” har gjort gällande vad som gäller har vi bemötts som ”klagande inspektörer”. Dessutom har vi öppet anklagats för rasism.

Jag har åtskilliga år levt sida vid sida med invandrare och tyckt att det berikat mitt liv. Med andra ord jag trivs bra med folk frånandra kulturer. Dessutom har vi många fler invandrare här, förutom denna lilla grupp på 4 st. Även många av dem med knagglig Svenska eller ingen svenska alls. Men dessa argument har inte räckt för att vi ska lyssna på varandra. Det ska inte stickas under stol med att de 4 har mött ett allt hårdare mostånd för var dag som gått. De sista dagarna har de knappast kunnat göra något utan att mötas av motstånd i ALLT, för att inte tala om de ogillande blickar de utsatts för. Vi har helt enkelt kommit till en punkt då allt är fel som ”de andra gör”. De pratar illa om oss och vi pratar illa om dem.

Igår nådde det en urladdning. En av de 4 kastade sig över en kvinna ”från oss” och slog henne. Tragiskt nog var den hon anföll också från ett annat land och tillhör dem som inte pratar svenska. Hon, den som anföll blev genast inlåst på isoleringen och vi övriga fick beskedet; mer bråk så blir ni alla inlåsta.

Så idag skedde något märkligt. In på avdelningen kom en ung och mycket rädd asiatisk kvinna. Hon talar bara sitt eget språk, ett litet minoritetsspråk i Asien. Hon var mycket rädd. När jag hälsade och ville visa henne avdelningen skyggade hon flera steg. Allt eftersom dagen gick fick vi med kroppsspråk och kroppsligt vänliga tecken med henne lite. Vi fick henne att sitta med oss i syrummet. Och med helt komiska kroppsspråk blev det en typ av samtal och samförstånd. Och ”de 4-gänget” som nu reducerats till 3 tog hand om henne till lunchen, hjälpte henne till rätta. I morgon får hon hit en tolk och vi ville så gärna förklara det för henne, men det är svårt utan ord. Men nu händer det fantastiska i våra försök så enas vi alla. Vi pratar ALLA med varandra för att tänka ut hur vi ska få det sagt och vi SKRATTAR högt åt varandras mimik och kroppsspråk. Vi skrattar gott utan elakhet.

Det sägs att bästa sättet att skapa vänskap är att ha en gemensam fiende. Det låter som vänskap byggt på något negativt. För oss blev det en positivare källa. Omsorg över någon som har det väldigt svårt just nu fick oss, om inte skapa vänskap, så i vart fall närma oss varandra. Jag hoppas det håller i sig för något av det jobbigaste här är när det blir grupperingar i gruppen. Dessutom är det sårande att bli betraktad som rasist. Och troligen har vi sårat dessa kvinnor genom att ge dem ”stämplar” de inte står för.

”Människovärdet är inte ett privilegium, utan vaje människas födslorätt!”

Annonser