Följande blogg kom från mamma igår:

Idag var Mia Törnblom här. Jag blir glad bara av att sådana som hon finns. Genom att dela med sig av sig själv inger hon hopp. Det finns möjligheter, ibland varken snabba eller enkla, men de finns där.

Jag har som ni vet haft en period då allt varit tungt. Rädslan för att mina planer och försök att komma vidare till ett vanligt liv bara ska motarbetas av systemet har växt sig allt starkare.

Jag har kommit till en punkt där jag är beredd att jobba mycket med mig själv för att inte bara bli vanlig, utan för att också kunna leva upp till det jag vill vara. Jag har en moral som jag har gjort allt för mycket tvång på. D.v.s. jag har tagit beslut som går långt utanför det jag vill vara. Det i sin tur leder till lögner och kamoflage, man kan helt enkelt inte vara stolt eller nöjd med det man gör. Jag vill leva på ett sätt så det överensstämmer med den moral, känsla och tanke jag har. Det har jag inte gjort, och att leva med den dubbelmoralen vill jag inte längre. Jag vill kunna vara rak mot min omgivning. Och jag vill vara nöjd med den jag är.

Jag har många månader bakom mig på Kronobergshäktet. Mycket av den tiden har jag tillbringat ensam med mig själv. För mig har det inneburit mycket självrannsakan men också mycket tankar och drömmar hur jag vill att det ska vara. Nej, jag har inte drömt om de stora pengarna och de luxulösa tingen. Jag har tänkt på vem jag är, vad jag vill och vad jag önskar av mig själv. Vem är jag? Vad är de bra tingen som jag vill leva med, och vad är det jag vill förändra? Frågor som inte bara är nyttiga utan till och med livsviktiga. Jag vet mycket om mig själv, nu mer än tidigare. Utifrån gamla och nyväckta frågor har jag gjort upp planer och drömmar om ett värdigt liv. Klart är att jag behöver både hjälp och möjligheter för att förverkliga detta. Nu har jag suttit ett tag och ofta brinner jag av längtan att komma till handling. Att få ta nästa steg i denna förändring jag vill arbeta med.

Här har vi fått både besök från folk som jobbar med människor och grupper där vi jobbat med oss själva. Det är bra, även om jag i det sista längtar allt starkare efter att komma vidare i min egen individuella planering.

Detta arbete med mig själv delar jag med många av mina medfångar. Vi skiljer oss i var vi står och olika problem, men viljan att förändra är stark hos många. Eftersom problematiken är olika så har vi också helt skilda behov och våra planeringar skiljer sig naturligtvis. MEN de flesta av de som åkt härifrån har burit med sig ett rop på hjälp och en planering för att få hjälp. De som kommit till Hinseberg har alla gått i ”väggen”. Det är vad de ganska förtvivlat skriver om, till mig eller andra medfångar. För mig har det känts tungt. Tankar som att det är ingen ide´och att det är hopplöst har slagit allt starkare rot i mig.

Idag var Mia Törnblom här. Hon kan den här världen, känner dess svårigheter och ovilja. För 10 år sedan satt hon inlåst här precis som vi. Idag är hon en ständigt återkommande föreläsare här. Hon visar inte bara vad hon kunde. Utan desto mer visar hon oss att det finns vägar att gå. Som i mitt fall, idag gav hon konkreta råd hur jag ska hitta möjligheter att jobba med min planering. Hon sa inte att det blir lätt eller att det går fort. Hon bara sa att det är möjligt och det var precis det jag ville höra just nu. Hon pekade på var möjligheterna finns och det ger hopp.

Jag mår lite bättre nu. Det är lättare att kämpa om man tror där finns en möjlighet.

”Det omöjliga tar bara lite längre tid.”

Annonser