Oändlig nåd

Har använt morgonen med att lyssna på oändliga versioner av Amazing Grace – oändlig nåd. Jag älskar den och den är storslagen i sin framföring av stora världsartister men också oändligt vacker när Toni Holgersson med hela sin historia sjunger om oändlig nåd. Kanske tänker han som jag, det är delar av mitt liv som beskrivs. Jag famlade, jag föll, jag var förblindad MEN det fanns ett ögonblick av uppvaknande och jag tog det. Idag står jag, idag ser jag… Livet är inte lätt vi snubblar, vi faller. Men livet är också ett uppvaknade där vi ser och erkänner våra misstag, vi är beredda att ta ansvar för det som skett för att komma vidare, för att få ett liv. Amazing Grace har en storslagen text, den säger allt om oss som en gång fallit och nu vill resa oss – oändlig nåd.När jag kommit till det där ögonblicket som förändrar mitt liv vill jag göra något bättre. Ta ansvar för det jag gjort, men också komma vidare för att göra det som är bra och viktigt, för mig men också för andra. För mig innebar det att ta emot de möjligheter som fanns runt omkring mig. Det var Kriminalvården som stod för det mesta och det såg inte alltid ut som det jag hade velat, men jag tog emot och gjorde det bästa av det.

Jag har läst och följt Annika Östberg och är säker på att också hon har haft ett ”uppvaknade” i livet som har inneburit en önskan att förändra sig själv, att försöka bli någon bättre än den man var. När jag hör henne är hon så klok och ödmjuk. Jag vet att det har kostat på, men utan den historien skulle hon inte vara den hon är idag. Jag vet också att om vi lyssnar har hon mycket att förmedla och lära oss. Den där klokheten eller/och ödmjukheten har jag aldrig hört från Tony Olsson. Förmodligen har han aldrig haft det där ”uppvaknandet” då han tvingats rannsaka sig själv. Om jag hade en tonåring i min närhet som var i farozonen för droger och kriminallitet skulle jag aldrig efterfråga Tony Olsson som mentor, men jag skulle gärna låta Annika Östberg vara mentor. För jag tror att Annika Östberg är en person som ärligt visar hur drogerna bara drar iväg med våra liv, hur vi planlöst utsätter oss själva och omgivningen för det mest destruktiva, oplanerat, viljelöst och definitivt utan mening. Hon skulle kunna berätta om smärtan, skulden, skam och det omöjliga i att göra det gjorda ogjort. Hon kan berätta priset av att sona det meningslösa och det nödvändiga med att rannsaka sig själv. Lyssna på Annika Östberg så hör ni ett budskap som vi alla mår bra att lyssna på. Därför glädjer det mig att hon får ett program i Sommar.

Annika Östberg har sonat många år och är fortsatt i Kriminalvårdens förvar även om det nu är en vårdvistelse. Hon har rehabiliterats och tagit emot hjälp för sitt missbruk. Hon har suttit längre i fängelse än någon annan svensk fånge i modern tid.

Frågan är vad vi ska rehabiliteras till om vi inte får delta i samhället på jämlika villkor som övrig svensk befolkning. Varför skulle inte hon få leda ett program i Sveriges radio? Är hon för lite straffad? Är hon för dåligt rehabiliterad? Hur ska vi då ställa oss till dömda kändisar, musiker, skådisar, ska de få utföra sina offentliga yrken? Ska de få stå på scen, sjunga agera, dansa…? Ska straffade ekonomer få sköta finanser…? Vem sätter gränserna, när är straffet färdigt? Ska reportage inifrån fängelser få göras? Ska dömda brottslingar få komma till tals? I så fall när; under straffet, efter straffet, aldrig? Ska Lillemor Östlins bok Hinsehäxan brännas på bål?

Är det offren efter Annika Östbergs brott som gör det så omöjligt att låta henne komma till tals i Sveriges radio. Men lämnar inte alla brottslingar offer efter sig. Är det inte därför vi betalar till brottsofferfonden när inte ett specifikt offer kan utpekas? Tex ett litet narkotikainnehav underhåller en narkotikamarknad som skövlar oändliga offer. Ett exempel med vilket jag vill säga att alla brott har offer. Annika Östbergs brott hade specifika offer, anhöriga till de mördade. Det är 28 år sedan och jag menar att om dessa personer fortsatt är upptagna av hur Annika Östberg  straffas och behandlas bör de få hjälp i en annan form än i ett hämndlystet straffsystem. Detta säger jag inte för att förminska de drabbade och inte heller utifrån min bakgrund som kriminell utan från min erfarenhet som offer och medoffer. Jag har utsatts för grova brott mot min person jag har också upplevt att personer i min absoluta närhet har utsatts för grova brott. En sak har jag lärt mig av detta att så länge jag befinner mig i zonen där hämnd är det jag mest önskar och där jag heligt värnar om min offerroll går det inte att leva ett bra liv. Kanske har förövaren klarat av att gå vidare medan  jag suttit kvar i ältande och hämndbegär. En naturlig reaktion i början av ett trauma men en fruktansvärd konsekvens på ens liv om man tillåts fastna där. Ett offer bör komma vidare och kanske hellre se sig själv som utsatt istället för offer. Som utsatt kan man jobba sig igenom ett trauma. Vissa trauman kommer alltid att vara sår i våra liv men det behöver nödvändigtvis inte göra våra liv till ett evigt offer där hämnd och fortsatt hämnd blir vår eviga mål.

Karin Magnusson är journalist på Aftonbladet hennes artikel är bland det mest korkade jag har läst. Onyanserat och helt irrelevanta jämförelser. Om det hade varit en insändare från någon ”bitterkärring eller en lika bitter gubbe” hade jag rykt på axlarna men en journalist som skriver så dumt och med sån brist på insikt är beklämmande. Må Karin Magnusson aldrig erbjudas att sommarprata i Sveriges Radio.

Jag är inte den jag en gång var sjunger Toni Holgersson. Det är inte jag heller och det är inte Annika Östberg heller. Bakom det finns det en historia att berätta. Lyssna. /Någons mamma

Läs även andra bloggares åsikter om Annika Östberg, sommarpratare, ny chans, offer, Toni Holgersson,

 

Osorterade tankar en Lördagkväll.

I den här bloggen har vi varit relativt förskonade från kritiska kommentarer. Jo, de har kommit, men de är inte så många som man skulle kunna tro om man skriver om ett så pass hett ämne som utifrån en kriminells eller en kriminells anhörigs tillvaro. De flesta har frågat, ifrågasatt och diskuterat, men ändå hållit sig sakliga, även om de inte alltid hållit med om det vi skrivit. Sedan finns det andra som kommit med direkta påhopp, utan att egentligen ha följt bloggen, eller som inte förstått att vi inte bloggar för att försvara kriminalitet.

Det är många som läser som själva varit utsatta för brott. Där blir det extra känsligt. Kanske kan man också få uppfattningen när man läser vissa inlägg i denna blogg att jag eller min mamma tycker det är acceptabelt med brott. För er som följt den från början vet dock att det inte är så.

Jag har skrivit lite om samma ämne HÄR!

Min mamma skriver väldigt ofta om kritik hon har mot det som sker innanför murarna. Eftersom jag känner min mamma väl och känner till hennes bakgrund, så vet jag att det inte bara ligger känslor bakom hennes kritik. Jag vet att min mamma ogärna pratar om sin bakgrund just nu, men jag kan i alla fall säga att hon har en väldigt god insyn och erfarenhet i behandlingssammanhang.

I kriminalvården ingår ju ibland behandling och det är det min mamma går just nu, vilket hon i sig är väldigt glad och tacksam för. Men hon har också valt att kritisera en del av bristerna.

Det finns de som håller med och det finns de som inte gör det. Men det som faktiskt förvånar mig är när det finns några som kommenterar med ”Sluta klaga, ni har det redan för bra!” Eller ”Ni har redan förbrukat eran talan i och med att ni har begått ett brott!” Etc.

Är det så att man är så okunnig i den här frågan att man inte ser konsekvenserna av att bara straffa? Att man inte är medveten om att straffet är själva frihetsberövandet? Ser man på människor som begått ett brott att man inte längre har någon talan, att man inte längre har rätt att uttrycka missnöje eller kritik, förtvivlan eller orättvisor? Man sitter ju inne för att sona sitt brott. Om man på allvar faktiskt kommer till insikt under denna tid (vilket antagligen är tanken) om att man handlat fel, att man faktiskt är beredd att förändra sig själv och sitt liv, om man faktiskt använder sin fängelsetid till att sona sitt brott och att faktiskt jobba med sig själv för att göra sig av med dåliga egenskaper? Är inte det en vinst för alla?

Jag kan förstå att det kan vara svårt för ett offer att förlåta sin baneman, även om jag tror att det skulle vara bra för framför allt den som själv blivit utsatt. Men jag tror att det är viktigt att vi som finns i samhället, faktiskt kan ge folk en andra chans.

I dessa kommentarer ligger oftast en underton om att man själv skulle vara samhällets stora stöttepelare. Att man valt att leva ett liv långt bort från kriminalitet. Det kan så vara. Men samtidigt så känner jag mig kritisk till den tanken. Att avstå från kriminalitet må vara bra, men samtidigt så kan vi aldrig garantera oss för hur människor i vår omgivning handlar.

Att sitta i min mammas situation, det kanske inte kan vara vem som helst (även om jag tror att det skulle kunna vara bra många fler än man tror)men att vara i min eller mina familjemedlemmars situation skulle faktiskt kunna vara precis vem som helst.

En annan sak som jag ofta tänker på när jag läser dessa kommentarer är att jag tror att många som hör om folk som begått kriminella handlingar, inte riktigt inser att brottsling och offer oftast inte står allt för långt i från varandra. Med detta INTE sagt att om man varit utsatt för brott, så har man rätt att begå ett brott. Men med detta sagt, finns det oftast ingen ursäkt, men väl en förklaring.

Därför är det också så lätt, så lätt för oss att känna empati för sådana som t.ex. Vendettanbettan. För oss finns det inget motsägelsefullt i det, även om det kan vara svårt att se för andra. På ett sätt kan deras situationer t.o.m. jämnföras för att de båda sitter i sitt eget fängelse. Skillnaden är naturligtvis också enorm, eftersom min mamma begått ett brott, medan VB har blivit utsatt för ett brott av en våldsman.

I vår familj finns till vissa delar en historia i att ha blivit utsatta för våldbrott, dessa brott har begåtts av personer som är på fri fot. Männsikor som faktiskt vandrar omkring i vårt samhälle idag, utan att ha behövt ta några konsekvenser av sitt handlande. De anses idag vara goda samhällsmedborgare. Min mamma anses vara en parasit som lever på samhällets resurser, för att hon har begått ett brott och sitter i fängelse.

Hur mycket jag än älskar och ser upp till min mamma, så kan jag inte säga att det är fel att hon sitter i fängelse, på samma sätt som hon inte själv anser det heller. Hon har begått ett brott och hon och jag är rörande ense om att brott är fel. Därför ska brott också fortsättningsvis dömas av utomstående och inte av de som är känslomässigt berörda. Därför ska inte jag vara en av de som dömer min mamma, precis som brottsoffer inte ska vara de som dömer de som begått brott.

Men det jag vill belysa är att skillnaden inte alltid behöver vara så milsvid. Min mamma har inte bara varit en god samhällsmedborgare innan denna karusell satte igång. Hon har även ansetts vara en ”stöttepelare” i vårt samhälle. Så kapaciteten finns definitivt. Att ha en trygg bakgrund att ”falla tillbaka på”.

Nu är inte alla som sitter inne så lyckligt lottade. Men att det finns kapacitet hos alla att sona sitt brott och att kunna förändra det tidigare livet till något bättre, det är jag övertygad om.

Jag säger inte att alla människor är värda chans på chans. Det finns de som faktiskt till slut förbrukat sina chanser. Men jag tror att dessa är procentuellt ganska få, av de tusentals som sitter inne på våra svenska anstalter. Jag tror också att de flesta brottslingar har en dröm om att leva utan kriminalitet.

Men att personer som är direkt rädda för att utsättas för brott igen, sådana som just Vendettanbettan, där måste naturligtvis skydd sättas in så länge hon känner behovet. Som hon själv skrev någon gång: ”Jag har inte råd att chansa”.

Men, som jag nämnde ovan, jag tror absolut inte på att bara låsa in, att ta av kriminella alla deras rättigheter, att de inte ska ha rätt att uttrycka sig eller kritisera, för om man inte kan föra en saklig diskussion på förbättringar eller förändringar, då tror jag man är farligt ute. När man bryter en kommunikation, så skapar man större avstånd och det är inte så svårt att räkna ut vad en som sitter inlåst känner om man stänger av kommunikationen, om man säger att ”du har begått ett brott, därför har du ingen talan”!

Grundtanken inom kriminalvården måste ändå vara att släppa ut ”bättre” människor än de man låste in. Med ”bättre” människor menar jag: tillfrisknande, (det är knappast någon hemlighet att de flesta brott begås under någon påverkan av alkohol och droger) hoppfulla, männsikor som strävar efter att göra rätt för sig och leva ett ”hederlig” liv.

För en del är det säkert en naiv dröm som aldrig kommer att uppfyllas, men för en hel del tror jag att det är en realistisk dröm och jag tror det finns massor av intagna som släpps ut och faktiskt väljer att leva ett bättre liv än det de hade innan de blev inlåsta.

Bara lite osorterade tankar en Lördagkväll när höstmörkret sänkt sig.