Veckans aforism

För att komma till källan måste man simma mot strömmen. (Jens Björneboe)

Läs även andra bloggares åsikter om ordspråk, aforism

 

Veckans aforism

Veckans aforism är en av mina egna favoriter sedan många år tillbaka. Här kommer den./Någons mamma

Lyfter man blicken ser man inga gränser

(okänd)

Läs även andra bloggares åsikter om aforism, ordspråk

 

Novell; Kjell och Hanne

Jag har varit på veckans skrivarkurs. Det är hur roligt som helst. Här är mitt bidrag och det som var veckans läxa.

Kjell och Hanne

Hela förmiddagen har Kjell och Hanne bråkat. Han tycker att hon alltid är kritisk till allt han gör. För att komma bort från allt bråk har han nu tagit med hunden ut på en skogspromenad. Det känns redan bättre. Frisk luft och att få röra på kroppen hjälper mot det mesta, tänker han. Hunden är dessutom ett mycket trevligare sällskap än Hanne.

Det hade gått alldeles för fort när Hanne flyttade in till honom. Det var ingenting de hade planerat. En dag ville ägaren ha tillbaka lägenheten Hanne hyrde i andra hand och då flyttade hon in till Kjell. Han hade varit nykär och det hade varit svårt att säga nej när hon bad om att få flytta hem till honom. Dessutom hade han varit så kär på den tiden att hela han ville att hon skulle bo där. Då var hennes sällskap det han ville ha mer än något annat.

En och annan varningsklocka hade ringt. Han hade tyckt redan då att hon var petig och ville ha allt gjort på sitt eget sätt. Hon hade ändrat på de flesta av hans rutiner. Hon tyckte inte om när han åt sin mat i vardagsrummet framför TV;n. Hon tyckte det var äckligt när han lät disken stå. Mest av allt tyckte hon illa om hans älskade hund, Jacky. Allt hunden gjorde klagade hon på. Om Kjell hade tvingats ändra sina rutiner var det inget mot vad hon tvingade Jacky att ändra på. Det gjorde honom ont om Jacky och det var faktiskt hunden som var orsaken till de flesta av deras konflikter.

Han borde väl be henne flytta, tänkte han. Kärleken hade svalnat, men samtidigt trivdes han med sällskap i lägenheten och visst var det härligt med en välstädad lägenhet och maten på bordet. Nej, att be henne att flytta var allt för drastiskt, han skakade på huvudet åt sina egna tankar.

När han kom hem ställde Hanne in dammsugaren i städskåpet. Jacky fick en missnöjd blick då han skakade av sin våta och lite leriga päls i hallen. Han kopplade lös hunden som glatt gjorde sig en lov runt lägenheten. När hunden inspekterat lägenheten tog den ett språng upp i soffan. Efter sig lämnade den stora tassavtryck i lera, samma avtryck lämnades nu i soffan. Hanne fick ett utbrott och skrek till hunden.

– Djävla hund! Ner från soffan! Titta, skriker hon vidare, och gör en svepande gest mot den tidigare så välstädade lägenheten. Hon tar tag i hundens nackskinn och drar den hårdhänt ur soffan. Jacky, som inte är van att hanteras med våld, piper ynkligt.

Kjell ser rött. Han slår, inte med knytnäven, men en riktig rungande örfil ger han henne. Den tar rejält och hon snubblar bakåt och ramlar i soffan. Det tjuter i örat, ett tjut som fortplantar sig i hela huvudet. Förvånat tittar hon på Kjell, reser sig upp och spottar honom i ansiktet. Nästa slag är med knyten näve och nästa och nästa…

Han slår tills hon ligger alldeles stilla på vardagsrumsmattan. Hon har krupit ihop i fosterställning med armarna lindade runt huvudet som skydd. Han hör en hulkande gråt från byltet som är Hanne. Lika fort som han började slå upphör nu slagen. Han går ut i köket där på golvet ligger Jacky med svansen mellan benen. Hunden är rädd av de höga skriken och kanske har den också känt vreden från sin husse och är rädd för det våld den sett. Kjell stryker förstrött hunden över ryggen, men hela hans uppmärksamhet är riktad mot ljudet från vardagsrummet. Gråten är nu mindre högljudd. Hulkandet avtar och han hör en stilla mycket tystare gråt där inifrån. Hon får skylla sig själv, tänker han, djävla kärring.

I rummet ligger Hanne alldeles stilla. Hon är rädd för att röra sig. Rädd för att han ska komma tillbaka och börja slå igen. Hon har blodsmak i munnen, orolig för att ha tappat en tand låter hon tungan glida över tänderna. Nej, de verkar alla vara kvar. Försiktigt lyfter hon på huvudet, det finns blod på mattan, det är näsan som blöder. Huvudet känns tungt och hon har svårt att se ögonen har svullnat och det kommer säkert att bli ett blåöga, åtminstone över det vänstra som känns mer svullet än det högra.

Hennes gråt har tystnat så nu vågar sig Kjell tillbaka till vardagsrummet.Där ligger hon på mattan i samma ställning som han hade lämnat henne. Tafatt stryker han henne över ryggen.

–   Förlåt, säger han. Hon stelnar till, men ger honom inget svar. Så tittar hon upp på honom med hela sitt svullna ansikte. Svullet av gråten men mest svullet av alla de knytnävslag hon har tvingats ta emot. Snor och intorkat blod är utkladdat i hela ansiktet och ner på den ljusa T-shirten. Den är ingen vacker syn. Han ryggar tillbaka.

–  Förlåt, säger han igen, jag menade inte att göra dig illa. Hon ser på honom med en kall blick men svarar fortfarande inte. Då börjar han gråta högljutt. Han lovar att det aldrig mer ska hända. Han älskar ju henne. När hon fortfarande inte svarar hör hon hur hans röst blir irriterad. Hon känner att han blir arg för att hon inte förlåter och förstår honom. Nu säger han att han bara har skyddat Jacky som hon misshandlat. Hon vet att det inte är sant men hon är rädd för hans ilska. Därför lägger hon händerna om honom. Stryker honom sakta över ryggen och ber om förlåt. Allt blir bra, säger hon tröstande. Då tystnar hans gråt, irritationen i hans röst försvinner. Rösten är fortfarande sträv, men inte längre hotfull.

När hans gråt har stillnat går hon in i badrummet. Hon tvättar ansiktet i kallvatten. Varje punkt i hennes ansikte är så öm och hon knappt klarar av att tvätta sig ren från allt blod. Huvudet spränger och i ett anfall av yrsel sätter hon sig ner på toalettstolen.

Då hade de rätt alla hennes vänner som varnat henne för Kjell. De hade sagt att de hört rykten om att han slagit sin förra flickvän. Hon hade inte velat tro det. Han hade verkat så snäll, nästan lite mjäkig. Förresten vart skulle hon annars ha tagit vägen då hon förlorade sin lägenhet? Det var bara Kjell som hade tillåtit henne att flytta hem till sig. Hon hade frågat några av sina vänner innan hon bad att få flytta hem till Kjell, men ingen hade velat att hon skulle bo hos dem. Hon hade inte haft något val. Jag har fortfarande inget val, tänker hon med tungt sinne. Så öppnar hon toalettdörren. På andra sidan dörren står Kjell.

–  Vad gör du där inne, frågar han? Jag behöver också använda toaletten.

– Inget, säger hon och försöker ge honom ett leende trots sin spruckna överläpp.

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnomisshandel, medberoende, dysfuntionella relationer

 

Veckans aforism

Livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns (Pavlenka)

Läs även andra bloggares åsikter om ordspråk, aforismer

 

Uppbrott

Jag har problem med att resa och resa tillbaka. Separationsångest tror jag att det kallas. Under påsken har jag haft permission och gjort ett besök hos min dotter. Vi har haft det jättebra. Lagom slappt och ,  lite promenader, god mat och många viktiga samtal. Det är helger  och dagar som jag kan återuppleva ganska ofta numera, ändå känns det så definitivt att bryta upp. Jag har haft svårt för uppbrott i hela mitt liv. Vid de tillfällen då jag har rest, kanske lite längre reser som normalt kräver lite planering har jag ändå alltid ställt det så att jag har packat i sista stund, gärna de sista ögonblicken före avresan. En vän till mig, bevandrad i de psykologiska labyrinterna, menade att detta var ett tydligt tecken på separationsångest. När jag hör sådant bli jag lite uppmärksam på mig själv. Jo, det är nog så att jag har stress inför varje uppbrott jag gör.

Jag reser inte bara bort från något jag reser också till  något. Det finns ett annat älskat barn att besöka. Jag ser fram emot mötet med honom och hans familj. Jag har idag också ett liv som känns bra. Jag reser tillbaka till den vardagen och det livet. Det är både bra och lite spännande att få ta tag i sitt eget liv.  Trots allt detta är varje litet och vardagligt uppbrott fyllt av ett obehag.

Å andra sidan är mina tankar redan på väg någon annanstans. Tankarna gör redan resan som känslomässigt gör lite ont att påbörja.” Tankarna reser och hoppar över obehaget som känslorna har för uppbrottet.” Kanske är det detta som är svårigheterna med att leva här och nu. Känslomässigt har vi svårt att gå vidare, samtidigt som våra tankar redan är i framtiden och själva står vi kvar i nuet helt frustrerade och vet inte riktigt var vi vill befinna oss.  Gud, så filosofiskt detta blev så här på morgonkvisten. Men en sak gör jag dagligen med mer eller mindre lyckade försök, jag försöker leva här och nu. Det är inte enkelt men bevisligen nödvändigt för ett bra och enkelt liv.

Mia Törnblom säger ”att den som har ett ben i dåtiden och det andra benet i framtiden pissar på nutiden.”

Läs även andra bloggares åsikter om uppbrott, separationsålder, frustration, leva här och nu

 

Skrivarkurs

Jag går på skrivkurs och tycker det är våldsamt roligt och stimulerande. Dels gillar jag att skriva, mest små påhittade  historier och det är just vad vi gör mycket av där. Dessutom tycker jag det är skönt att ha ett ställe där jag får vara alldeles ”vanlig”. Min historia med missbruk och kriminalitet är  inte det minsta intressant att prata eller dela om. Det är mycket så att helt vanliga människor i min värld finns det inte så många av. Därför blir Skrivarkursen ett härligt andrum.

För en vecka sedan fick vi i ”läxa” att skriva om en granne. Eftersom jag bor i ett halvvägsboende så har jag inte vad vi normalt kallar en granne. Därför hittade jag på en historia

GRANNEN

Mina närmaste granne är en ung spänslig man med morotsfärgat hår, som har gjort inbrott i husets alla källarförråd. Detta hände för drygt ett år sedan och då hade han ännu inte flyttat in i huset.

Jag är fortfarande full av beundran när jag tänker på hur denne unge man, samma dag han flyttade in, gick runt till alla grannar i huset och berättade att han hade gjort inbrott i våra källarförråd.

–        Det var i ett annat liv, sa han. Då var jag helt nerkörd i droger och kriminalitet. Nu håller jag på att förändra mitt liv. I min väg tillbaka har jag fått en träningslägenhet här i huset. Jag lovar att inte röra era källarförråd och jag ska göra mitt bästa för att inte störa. Säg gärna till om jag gör något emot husets regler.

Jag lyssnade med gapande mun och lät dörren vara öppen så jag kunde höra hur han ringde på nästa dörr och rabblade fram samma ursäkt. Jag var naturligtvis förvånad, men mest av allt var jag nyfiken.

Ett par dagar senare möter jag den unge mannen, som heter Ronny, i tvättstugan. Tvättstugan är skinnande ren och inget ludd i tumlaren. Han har verkligen gjort ett stort jobb där, så välstädad kan jag inte minnas att någon lämnat tvättstugan tidigare. Nu tar jag tillfället i akt att närma mig. Jag berömmer hans städning av tvättstugan och passar samtidigt på att bjuda honom med på kaffe. Jag ser hans tvekan och påpekar att jag gärna vill bjuda honom på ”välkommen till huset kaffe”.  Han är blyg och vågar inte möta min blick. Jag tror att han mer tackar ja för att han inte vågar säga nej. Men min nyfikenhet är väckt och jag tänker inte släppa taget på en möjlighet att pressa min nya granne på en bra historia. Väl inne i min lägenhet frågar jag ogenerat varför han gått runt och erkänt inbrotten för oss alla. Han skruvar på sig.

–        Jag blev ju tagen här i källaren under det att jag höll på att bryta mig in. Någon av er såg mig och kallade på polis. Jag blev liksom tagen med fingrarna i syltburken. När jag fick lägenhet i det här huset var min första reaktion att tacka nej, men det kunde dröja länge till det kom en möjlighet att få en annan träningslägenhet. Så jag bestämde mig för att ta emot den här lägenheten. Jag tänkte att någon eller några här skulle känna igen mig, så jag bestämde mig för att lägga korten på bordet. Det märkliga är att ingen kände igen mig och de flesta verkade ha glömt att de haft inbrott i källaren.

–        Ja, det är ju inte så konstigt, svarar jag, i våra tider finns det väl inte en människa som förvarar något av värde i källaren. Det är väl mest bara skräp, så ett inbrott är ju närmast att betrakta som hjälp med sophämtningen.

Ronny skrattar. Det har du nog rätt i, säger han. Jag var en källar- och  containerpundare. Det var ungefär samma skräp var jag än sökte, men i mitt förvirrade tillstånd trodde jag alltid att jag skulle finna en skatt. Jag var som en slags modern pirat som aldrig fann skattkistan men var hela tiden övertygad om att jag var i dess närhet. Vet du vad jag hade hittat i förråden här nere när polisen tog mig?

Jag skakade på huvudet.

–        En handväska med trasigt lås, en sko utan make och ett gammalt fläktfilter, var vad jag krampaktigt höll i handen. För det och några andra lika tragikomiska brott blev jag dömd till fyra månaders fängelse.

–        Verkligen, säger jag och lyfter förvånat på ögonbrynen. Jag har alltid trott att vi har haft en slapp lagstiftning i det här landet.

–        Nej, säger Ronny. Jag fick fyra månader och det är jag så tacksam för.

–        Tacksam, säger jag frågande med stor förvåning. Tacksam?

–        Ja, tacksam, säger han. Jag fick behandling istället för vanligt fängelse. Det kallas kontraktsvård. Jag var på Hatten, ett ställe med tolvstegsprogram. Jag fick en hel del insikter och idag kan jag välja att vara nykter utifrån de insikterna. Jag har fått ett liv istället för att överleva som containerpundare. Det är stort och något att vara tacksam för.

Ronny är min hjälte och aldrig har jag haft en granne med större mod än honom. Tyvärr är han fortsatt blyg eller kanske fylld av skam, för trots att det gått ytterligare ett år har han svårt att möta min och andra grannars blick. Om han bara visste hur mycket vi beundrar hans mod och rättframhet. Då skulle han med lätthet möta vår blick. För hans skull längtar jag till den dagen, han förtjänar att få gå vidare och känna stolthet för den han är idag.

lLäs även andra bloggares åsikter om skrivarkurs, granne, novell

 

Veckans aforism

Var inte rädd för att ta ett stort steg. Du kan inte passera en klyfta med två små steg.

(okänd)

Läs även andra bloggares åsikter om aforismer, ordspråk

 

Veckans aforism

Harmoni är när hjärnan tänker vad hjärtat känner. (kinesiskt ordspråk)

Läs även andra bloggares åsikter om ordspråk, aforismer

 

Inre stress

Jag lider av inre stress. Det känns som om jag alltid måste göra nått värdefullt av min tid. Något produktivt eller på annat sätt  beständigt. Det måste gå att visa upp eller åtminstone vara något påtagligt att prata om.  Ett slags duktigt syndrom har jag nog alltid brottats med. Måste göra något kan inte bara sitta still för då är man slö och det är verkligen ett underbetyg i den värld jag kommer ifrån. Men något ytterligare har hänt under min tid i fängelse. Jag känner mig nu konstant mer eller mindre stressad. Inom mig känner jag mig alltid på väg någonstans och det är alltid något jag måste göra.

Att leva inne i fängelset är en stilla lunk där man har väldigt liten möjlighet att påverka sin egen vardag. Naturligtvis är det en stor orsak till att det blir stressigt och osäkert när man väl är tillbaka i ett pulserande samhälle. Första veckorna stressade jag verkligen i den nya friheten. Jag njöt men njutningen blev mer och mer begränsad med att min stress ökade. En dag pratade jag med en person på telefonen som inte känner mig speciellt väl. Till och med i telefonen ”hördes” min stress, för jag får frågon om jag är stressad. Jag svarar utan eftertanke JA. För det är ju det jag kände STRESS. När jag lagt på luren kom eftertanken; är jag stressad och till vad och varför. Det var nämligen så att jag bodde på ett halvvägshus där alla måltider var serverade, arbetspraktiken genom KramiMoa var humant upplagt och närvarotiderna generöst nerkortade. Mina barn är ju vuxna och den enda jag har ansvar över är mig själv. I detta  ganska kravlösa liv var jag alltså  synbart stressad och själv levde jag i känslan att jag alltid var på väg och att tiden inte räckte till. Mina frågor till mig själv efter telefonsamtalet blev en väckarklocka. Jag tvingade mig själv att varva ner. Vårdvistelsen började i mitten av november, då hade jag suttit nästan 4 år i fängelse. Den där stressen återkommer fortsatt och ofta uppmärksammar jag den inte fören jag är högt uppe i varv. Jag tror att år av understimulering bygger upp stress inför till och med enkla krav i vardagen.  Bara att ha en tid att passa, att hitta vägen till en mötesplats, att klara sig på små ekonomiska medel blir utmaningar. Att visa att man duger och klarar av den ”frihet man fått”. Rädslan finns där också att man gör ett misstag så man ”plockas” tillbaka till anstalt för att sona resterande av sitt straff.

Från att inte ha några som helst vardagliga krav på sig där det inte förväntas att man kan göra någonting på egen hand eller där  beslutsrätten av allt som rör mitt liv har tagits bort ska jag nu leva ”vanligt” och ta allt ansvar själv. En dag fick jag mellan anstalt tills jag skulle fungera i ett arbetsprogram. Det är som sagt fyra månader sen jag kom ut från anstalt och fortfarande är min inre stress  något ständigt återkommande och blir  ganska jobbigt att leva med. Jag vet aldrig vad som sätter igång den men den finns där som ett ständigt orosmoment. Jag mediterar, tvingar mig att varva ner men det hjälper inte alltid. Pressen att jag måste göra något, känslan av att alltid vara på väg till något odefinierbart är där ständigt. Jag tror det är en fängelseskada. Jag har hört att fyra år i fängelse tar två år att läka. Jag vet inte exakt vad som ska läkas, men jag tror att den inre stressen är en sådan läkningsprocess. En del stress ska man leva med, den är reell och kan vara bra för oss. Det är en drivkraft för att vi ska kunna genomföra våra uppgifter och nå våra mål. Den är konkret och påtaglig. Den inre stressen bara är, den går inte att konkretisera och den leder inte framåt.

De flesta av oss som sitter i fängelse har låg eller ingen självkänsla kanske är det där den inre stressen får sin näring. Vi är så upptagna av att göra bra ifrån oss och att duga därför stressar vi på för att visa att vi kan och duger. Jag är tacksam för att jag kom ut i  en ganska lång vårdvistelse, 11 månader, för jag tror att gå direkt ut i fullt arbete och egen bostad hade varit tufft.

Läs även andra bloggares åsikter om självkänsla, stress, institutionsskada, vårdvistelse

 

Veckans aforism

ATT OROA SIG FÖR MORGONDAGEN ÄR SOM ATT BETALA RÄNTA PÅ ETT LÅN MAN ALDRIG FÅTT.  (okänd)

 

Familjeliv

Har varit hemma hos min son och hans sambo. Det är härligt att vara fri och göra sånt jag verkligen har längtat efter i flera år. Vi åt gott och jag fick chans att umgås med de fina barbarnen. Det är mer än fantastiskt.

På frågor jag får från folk över vad man saknar mest därinne i fängelset har jag förstått att de tror att man saknar det stora, ja, det nästan ouppnåeliga. Så är det inte utan saknaden är verkligt enkel. Jag saknade det lilla, vardagen och att kunna göra det mest enkla. Naturligtvis att umgås med familjen och dela deras vardag. Inte resa eller festa, utan att bara vara i vardagen. Göra det som vi så ofta gnäller över. Laga middag, planera att få vara barnvakt eller bara sitta ner och prata. Det behöver varken vara hippt eller händelserikt. Det gör ingenting om det är lite tråkigt och händelsefattigt. Själv är jag övertygad om att det är vardagen mer än helger och festligheter som binder oss samman. Till fest och tillfälliga jippon kan man umgås med de flesta, men att i vardagen vara nära personer och klara av att stå samman i den kräver många saker; kärlek, respekt, förståelse och ödmjukhet. I vart fall om vi vill fortsätta att leva ihop och samtidigt må bra. Den vardagen var vad jag längtade efter, därför är jag så tacksam för de stunder jag delar med min familj.

Vet ni en bagatell jag saknade så mycket var att få tända ett ljus. Vi fick nämligen inte ha levande ljus inne på anstalten. Vad jag saknade det. Jag brukar meditera de flesta mornar och vid varje sådan stund hade jag en känsla att meditationen skulle höja sig ett par nivåer om jag hade fått tända ett ljus. Nu är jag fri och kan tända ett ljus både till meditationen och bara för att öka mysfaktorn på rummet. Jag gör båda delarna och faktum är jag tycker att min meditation har höjts ett par nivåer.

Idag jagar jag inte så mycket efter saker att köpa och äga (tur är väl det för min ekonomi är verkligen under noll), men oavsett det så är inte ägandet längre så viktigt. Jag upplevde för fyra år sen hur det mesta av mina ägodelar gick förlorade. Och visst ibland kommer jag på något jag ägt, men saknaden är förvånansvärt liten. Jag har fått annat under de här åren. Ett lugn jag aldrig tidigare ägt, det kan aldrig köpas för pengar. Jag jagar inte heller de stora upplevelserna, jag vet att glädjen finns i det lilla och det enkla.

Att uppskatta det lilla och att känna närvaron i umgänget med dem jag älskar är en verklig frihet. Jag är en lycklig kvinna, två älskade,älskade barn och en massa ljuvliga barnbarn.Jag tänder det där efterlängtade ljuset och uppfylls av tacksamhet över mitt liv i frihet. /Någons mamma

 

VECKANS AFORISM

Om man inte vet vart man ska är det ingen ide att skynda sig. Man vet ju ändå inte när man är framme.  (okänd)

 

Juristen Jenny Beltran bör veta att skuldfrågan avgörs i domstolarna

Fjärilen som även är en symbol för medberoende

Nu har jag läst samtliga tre artiklar om Tito Beltrans dom och avtjänanade av straff skrivna av hans hustru och juristen Jenny Beltran:

Tito fick längre straff eftersom han var oskyldig

Kvinnor som bjuder ut sig till kända män får skylla sig själva

Mediebilden av Tito hade varit bättre om Rättegången TV-sänts

Jag måste börja med att säga att Jenny Beltran är jurist inte är helt ointressant i frågan. Hade hon varit en helt novis anhörig hade jag bara tyckt synd om henne och känt att maken har utnyttjat hennes känslomässiga band och solidaritet. Så är förstås också fallet nu, att Jenny Beltran har svårt att se att den att hon älskar kan vara skyldig till så grova brott som också i förlängningen är stora svek mot henne och deras relation. Jag skulle vilja säga att  en medberoendegrupp är det Jenny Beltran skulle vara mest hjälpt av.  Att Jenny Beltran är jurist gör mig inte fullt så medkännande då hon mot bättre vetande slår åt alla håll.

Ständigt slår hon tex på Kriminalvården för att de behandlar hennes make som skyldig. Med sin bakgrund bör hon veta att den bedömningen redan är gjord i två dömande instanser nämligen Tingsrätten och Hovrätten. Dessutom är en klagan till  Högsta domstolen gjord, den avslogs då de ansåg att rättegångsförfarandet hos Hovrätten har skett korrekt och inga nya saker framkommit som ger anledning till ytterligare prövning. Som jurist bör Jenny Beltran vara införstådd med  dessa förhållanden. Att Jenny Beltran dessutom är sin makes juridiska ombud gör situationen  faktiskt direkt ”geggig” och jag tycker det är beklagligt att det är tillåtet. Mest att beklaga är Jenny Beltran. Jenny borde få tid och ork att ta hand om sin egen smärta och sorg medans maken själv får ta ansvar för sina handlingar. Här finns mycket förnekande som står i vägen för både henne och maken. Precis som alla vi andra kan varken vi eller Jenny Beltran med säkerhet veta huruvida Tito är skyldig eller inte. Precis som i de flesta sexualbrott är det bara förövaren och offret som vet exakt vad som hände. Till skillnad från de flesta sexualbrott fanns det ovanligt många vittnen som kunde vittna om de faktiska förhållandena runt brottet i rättegångarna mot Tito.  Detta var väl ett av skälen som ledde till fällande domar i två instanser. Att Tito Beltran skulle vara oskyldigt dömd, har det mig veterligen inte lagts fram bevis för. Att hans hustru är övertygad är en annan sak men inte helt ovanligt. Att det finns folk  i Sverige idag som är oskyldigt dömd är troligt, att Tito Beltran skulle vara en av dessa har jag inte funnit några belägg för. Tvärtom uppfattar jag det som att flera av de vittnen som var inblandade i rättegången själva hade mycket att förlora i och med sina egna kändisskap och den oönskade uppmärksamhet som deras vittnesmål medförde.  Trots att Tito Beltran var deras vän valde de att vittna till fördel för en av flickorna som de var övertygade om var en av Titos brottsoffer.

Oavsett så vore det orimligt om Kriminalvården som en verkställande myndighet skulle försöka sig på gissningslekar om vilka dömda personer som eventuellt är oskyldigt dömda och därefter särbehandla dessa genom att ge dem tex fotboja för en enklare utsluss, trots att de vägrat ta emot behandling för sina problem. Då tror jag att vi är väldigt illa ute och det skulle naturligtvis  utarma rättssäkerheten. Lite tillspetsat skulle man ju kunna fråga sig vad vi då skall ha domstolarna till?

Tito Beltran var alltså redan dömd när han kom till Kriminalvården. Utifrån den domen skulle Kriminalvården som verkställande instans verkställa Tito Beltrans  straff utifrån de brott han dömts för. Tito Beltran är dömd för våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig, under rättegången blev han också dömd för övergrepp i rättssak. Utifrån att han dömdes för sexuella brott är det ju rimligt att Kriminalvården erbjuder honom behandling i ROS. Precis som övriga fångar erbjuds behandling utifrån den problematik som fört dem till fängelsestraff. Själv är mitt brott relaterat till missbruk och det blir då rimligt att jag erbjöds hjälp för mitt narkotikamissbruk som också stod i direkt relation till min brottsliga verksamhet. Det är för alla i min situation helt begripligt att tar man inte emot den hjälpen så försvårar man sin egen utsluss, tex möjligheten till fotboja.  Anstalten gör avgörelsen att ovilligheten att ta tag i sina problem är en indikator på att fortsatt brottslighet  är högrisk. För varje fånge görs en individuell bedömning som också gäller för hur fångens utsluss till samhället ska se ut. Naturligtvis bedöms här fångens rehabilitering utifrån sitt brott, är risken hög eller låg för återfall. En fånge som sitter inne för våldsbrott och vägrat delta i ART (ett program om att hantera ilska och konflikter) bedöms att ha högre risk för återfall i våldsbrott än en fånge som deltagit i programmet. En narkotikabrottsling med missbruk bedöms utifrån hans villighet att ta hjälp för sitt missbruk. Utifrån att detta är en del av Kriminalvårdens  arbete ser jag det som rimligt att Tito Beltrans utsluss tillbaka till samhället också bedöms utifrån hans villighet att arbeta med sin problematik utifrån det brott han faktiskt är dömd för.

Tito Beltran är dömd för att han inte kan låta bli småflickor. Hans problem är inte att han saknar boende eller sysselsättning. Det blir då märkligt för mig att hans fotboja, som han nu har fått tack vare Malmös Förvaltningsrätt, grundar sig på att han har bostad och sysselsättning. Beltrans utsluss borde bedömas utifrån hans sexuella brottslighet, vilket han är dömd för och därmed måste ses som det verkliga problemet.

För att förtydliga så är grundtankarna i den svenska Kriminalvården att verkställa straff utdömda av domstolen dessutom ska Kriminalvården arbeta för att motverka återfall och samtidigt skydda samhället från fortsatt kriminalitet. I detta fall kan man säga att Kriminalvården lyckats dåligt med att motverka återfall på grund av Tito Beltrans brist på samarbete. I vart fall finns det inget påtagligt som visar på en förändring hos fången.  Därmed står Kriminalvården inför en annan uppgift att skydda samhället från fortsatt kriminalitet, vilket i det här fallet är att skydda andra unga kvinnor för framtida övergrepp. Därmed är Kriminalvårdens vägran att ge Tito Beltran fotboja helt logisk. Beslutet från förvaltningsrätten i Malmö att ge Tito Beltran fotboja kan däremot vara förvånande då beslutet grundar sig på att han har bostad och sysselsättning, vilket ju faktiskt aldrig har varit hans problem och därför bör vara oviktigt i bedömningen.

Huruvida Tito har blivit särbehandlad för att han är en känd person låter jag vara osagt då jag inte avtjänat mitt straff med honom.  På samma sätt tror jag att detta också står utanför Jenny Beltrans kunskap om huruvida Tito Beltran blivit sämre eller bättre behandlad än sina medfångar.

Däremot vet jag att kända personer jag suttit tillsammans med har varit upprörda för att de ansett sig bättre behandlade i jämförelse med  oss de okända medfångarna.  Det krävs en hel del ödmjukhet för ett sådant ”erkännande”, men de hade heller inte några problem i relation till oss övriga fångar.

/Någons mamma

Läs även andra bloggares åsikter om jenny beltran, tito beltran, fotboja, krminalvården, medberoende, sexualbrott, ros, newsmill, debatt, debattartikel, oskyldigt dömd,

 

Problem med internet

Precis som jag hade kommit igång och blogga så fick jag problem med internet. Jag har inte komma ut på nätet under två dryga veckor, men nu är jag återigen uppkopplad. Dags för nya inlägg, men inte ikväll jag är bara för trött. /Någons mamma

 

Veckans Aforism

Allting har en spricka

Det är där ljuset tränger fram

*Fritt översatt från Leonard Coen

(Bild från Free Foto)

Läs även andra bloggares åsikter om aforism,

 

Veckans Aforism

Om du inte tar hand om din kropp, var ska du då bo?

*Författare okänd

Läs även andra bloggares åsikter om aforism, ordspråk,

 

Veckans aforism

”Du kan aldrig träffa ett mål som du inte ser”

Robin Sharma

Läs även andra bloggares åsikter om ordspråk, aforismer

 

Lås in dom och kasta nyckeln

Är en kommentar jag både hör och läser ibland. Troligen för att den är så orealistisk bryr sig de allra flesta inte om att gå i diskussion. Den är orealistisk därför att inget samhälle har råd att låsa in fångar på livstid (vilket vi måste utgå ifrån att en kastad nyckel skulle symbolisera). Redan nu har svenska staten problem med att finansiera det ständigt ökade behovet  av fängelseplatser. Det är nämligen så att det i en ganska lång period har skapats lagstiftning som lett till längre strafftider rörande många av de brott som leder till fängelse. Det innebär att fler fångar sitter på längre straff. Det är resurskrävande. Där det finns möjlighet har befintliga anstalter byggts ut för att kunna inrymma fler fångar, tex Kumla. Det har också byggts helt nya anstalter,  tex Salberga. Dessutom har kraven på säkerheten ökat. Det kräver mer teknik, högre murar och ökad personaltäthet. Det här kostar pengar, mycket pengar. Det har också funnits diskussioner och beslut bland politiker som vittnar om att detta inte är en möjlig väg att fortsätta på. Dels har man diskuterat halvtid för förstagångs dömda. Gamla parg.34 omvandlades till nya bestämmelser kring vårdvistelse och utsluss. De nya bestämmelserna gav klara möjligheter att tidigare slussa ut fångarna från fängelset. Fotbojan är en annan reform klart konstruerad för att reducera behovet av dyra och faktiskt obefintliga fängelseplatser. Det är nämligen så att ett stort antal fängelsedömda får vänta länge, ja år, för att få en fängelseplats så att de kan avtjäna sitt straff. En sådan belastad kriminalvård har i mycket fått reducera sin uppgift till att precis bara låsa in folk. Resurser till vård, vettiga program och som det heter återanpassning till samhället har ingen hög prioritet.

Ett annat problem i meningen ”lås in dom och kasta nyckeln” är att konstruera en samhällsfråga till vi och dom. Dom blir en symbol för att detta inte rör oss andra och det är inte sant. Brott, polis, rättegångsväsendet och kriminalvården är en kedja som berör oss alla. Precis som denna blogg så tydligt visar finns det en familj till de flesta brottslingarna. Men det finns också offer; privatpersoner, institutioner, företag, infrastrukturer… Om inte kedjan som följer på ett brott är konstruktiv blir offren fler och för dem som redan är utsatta uteblir gottgörelsen. Denna kedja bör också i alla länkarna göra förebyggande arbeten. Varje fånge  oavsett längden på sitt straff blir så småningom fri. Han/hon kommer att bli någons granne, en du möter på gatan…osv. Den personen kommer att finnas mitt ibland oss. Då blir det ju av största vikt hur dens fängelsestraff har sett ut. Är det en person som  trampat sitt straff och som mest bara blivit inlåst. Har personen lämnats att tillsammans med andra fångar glorifiera våld, droger och brott. Har hatet mot samhället fått näring i fängelsets meningslösa dagar och utan att den gamla subkulturen ifrågasätts seriöst. Då har du förmodligen också en fånge som tycker att det mesta är andras fel, samhällets ja förmodligen har offret också mer skuld än han själv. En person som odlar sitt hat, som får ytterligare kontakter och kunskaper i den kriminella världen, som inte får program och/eller behandling för den livssituation som lett till fängelsestraffet.

Ytterligare en sak som syns tydligt ute på anstalterna är att alltfler dömda har svåra psykiska problem och mentala störningar. Detta som en konsekvens av att lagen gjorts om så att det ska vara svårare att dömas till psykiatrisk vård som ett alternativ till fängelse. Många tycker ju att detta varit bra så ingen kan ”smita” ifrån sitt straff till alternativt  vård inom psykiatrin. Problemet är att inom kriminalvården finns det inga extra resurser för dessa individer. De som jobbar inom kriminalvården är ju heller inte utbildade för att ta sig an psykiskt sjuka människor. En annan sak är att det inte ofta finns tillgänglig personal bland fångarna. Många timmar under dagen lämnas fångarna ensamma i de andra fångarnas sällskap. På så sätt blir de övriga fångarna de som lever närmast dessa svårt sjuka personer. De har förstås med sin egna svårigheter ännu svårare att förhålla sig till sjuka medfångar. Det har funnits många incidenter som kunde ha slutat riktigt illa. Våld och självmord som förekommer är tragiska händelser ofta beroende på psykiskt sjuka människor som inte har tillgång till vård. Både de och medfångarna far illa av denna brist på vård för svårt sjuka människor. Den här personen blir också så småningom någons granne.

Det är ett svek mot den svårt psykiskt sjuke som fått straff utan adekvat vård och en brottsling som det inte funnits resurs att försöka rehabilitera när de efter fullgjord strafftid släpps fria. Det är också ett svek mot samhället och brottsoffer att frige dessa personer. De kommer förmodligen att klara frigivningen dåligt. ”Bättre” medborgare kan peka finger ”de lär sig aldrig”. Fördöma och ropa på längre straff. Återfallsförbrytaren ökar sitt avstånd och hat till samhället, den psykiskt sjunker djupare i sin sjukdom, med lite tur kanske så djupt att han får den vård han länge behövt.

Han/hon är en del i det här samhället tillsammans med alla andra. Vi är ett vi. Ingen människa är en ö, inte ens fången. Så det finns inget vi och dom,det finns bara ett oss och vi har ett gemensamt problem.

Jag ska skriva mer om kriminalvårdspolitiska frågor. Den bild jag tecknat ovan kan verka dyster och det är en delvis sann bild. Men det finns andra vägar att gå. Det finns många som har hittat ett bättre sätt att leva efter behandling i kriminalvården. De bästa resultaten är det för dem som genomgått behandling inom tolvsteg, jag räknar mig själv till en av dem. Dessa behandlingar genomförs av terapeuter inköpta utifrån. Det finns också de som får bra behandling genom en vårdvistelse. I mitt nästa inlägg ska jag skriva om vården och brist på vård. /Någons mamma

Min dotter har skrivit om det här ämnet tidigare: Lås in dem och kasta nyckeln?

Läs även andra bloggares åsikter om kriminalvårdspolitik. psykiskt sjuka fångar, strafflängder, rehabilitering

 

Ett skratt förlänger livet.

Det sägs så att ett skratt förlänger livet, så idag har jag nog skrattat mig riktigt gammal. Jag har skrattat så att tårarna har runnit. Skrattat så att jag har haft svårt att sluta. Det som gett anledning till alla dessa skratt är radioprogrammet mammas nya kille med Patrik Larsson med en sällsam rolig humor full av självironi och tokigheter.  Bara helt underbar. Jag älskar situationskomik och när folk är raljerande rolig utan att förlöjliga andra människor. Roligast är nog när folk är roliga utan att veta om det. Däremot avskyr jag lyteskomik. Humor ska vara varm och får gärna ha ett budskap. Kanske har inte Patrik så djupa budskap men han har en humor med värme och speglar gott många företeelser i dagens samhälle. Lyssna på Patrik han är härlig och att han pratar  norrländska är bara en bonus. /Någons mamma

>Läs även andra bloggares åsikter om humor, Patrik Larsson, skratt

 

Det gör inte längre ont

Om tolv dagar är det precis fyra år sedan min mamma blev gripen av polisen. Hennes straff är inte avtjänat än, men hon är inte inlåst längre och det är en oerhörd skillnad för oss anhöriga, ur våra perspektiv.

Det är förstås stor skillnad för min mamma också, att ha en hel del frihet i jämförelse med den inrutade tillvaro anstaltslivet innebar, även om hon fortfarande har ganska mycket kontroll på sig.

Men vi alla börjar äntligen att se lite av ljuset i den här oändliga tunneln av mörker vi har befunnit oss i. Vi har förstås våra liv oberoende av var mamma befinner sig, men den mörka skuggan som hennes straff burit med sig i våra liv har ändå inte lämnat oss oberörda och har på många sätt begränsat även oss., särskilt mentalt.

Men nu gör det inte längre ont.

Vi har också utrymme att vårda och utveckla våra relationer till varandra.

Vi hinner träffas en hel del och vi har möjlighet att prata med varandra precis som med vilken annan person som helst.

Min mamma lägger mycket tid på att arbeta med sig själv och det leder till att hon håller på att utvecklas till en väldigt närvarande och medveten människa. Inte för att hon saknat dessa delar tidigare, utan hon håller på att bli en än bättre människa. Så som vi alla skulle behöva jobba med oss själv, men som vi sällan gör, när vi inte tvingas in i det på ett avgörande sätt. Det är alltid lättare att flyta med än att ta tag i sitt liv på djupet och göra större nödvändiga förändringar för att utvecklas som människa.

Den sista tiden och en tid framöver har det varit och kommer det att vara min mamma som håller i den här bloggen. För att läsarna enkelt ska se vem som skrivit inläggen så undertecknar jag de inlägg jag skriver med /Någons dotter och min mamma undertecknar med /Någons mamma

Men det kommer alltså att nästan helt vara min mamma som fortsätter den här bloggen. Det ska bli kul att se vad som utvecklar sig här.

/Någons Dotter

Läs även andra bloggares åsikter om anhörig, vårdvistelse, utveckling,