Jag går på skrivkurs och tycker det är våldsamt roligt och stimulerande. Dels gillar jag att skriva, mest små påhittade  historier och det är just vad vi gör mycket av där. Dessutom tycker jag det är skönt att ha ett ställe där jag får vara alldeles ”vanlig”. Min historia med missbruk och kriminalitet är  inte det minsta intressant att prata eller dela om. Det är mycket så att helt vanliga människor i min värld finns det inte så många av. Därför blir Skrivarkursen ett härligt andrum.

För en vecka sedan fick vi i ”läxa” att skriva om en granne. Eftersom jag bor i ett halvvägsboende så har jag inte vad vi normalt kallar en granne. Därför hittade jag på en historia

GRANNEN

Mina närmaste granne är en ung spänslig man med morotsfärgat hår, som har gjort inbrott i husets alla källarförråd. Detta hände för drygt ett år sedan och då hade han ännu inte flyttat in i huset.

Jag är fortfarande full av beundran när jag tänker på hur denne unge man, samma dag han flyttade in, gick runt till alla grannar i huset och berättade att han hade gjort inbrott i våra källarförråd.

–        Det var i ett annat liv, sa han. Då var jag helt nerkörd i droger och kriminalitet. Nu håller jag på att förändra mitt liv. I min väg tillbaka har jag fått en träningslägenhet här i huset. Jag lovar att inte röra era källarförråd och jag ska göra mitt bästa för att inte störa. Säg gärna till om jag gör något emot husets regler.

Jag lyssnade med gapande mun och lät dörren vara öppen så jag kunde höra hur han ringde på nästa dörr och rabblade fram samma ursäkt. Jag var naturligtvis förvånad, men mest av allt var jag nyfiken.

Ett par dagar senare möter jag den unge mannen, som heter Ronny, i tvättstugan. Tvättstugan är skinnande ren och inget ludd i tumlaren. Han har verkligen gjort ett stort jobb där, så välstädad kan jag inte minnas att någon lämnat tvättstugan tidigare. Nu tar jag tillfället i akt att närma mig. Jag berömmer hans städning av tvättstugan och passar samtidigt på att bjuda honom med på kaffe. Jag ser hans tvekan och påpekar att jag gärna vill bjuda honom på ”välkommen till huset kaffe”.  Han är blyg och vågar inte möta min blick. Jag tror att han mer tackar ja för att han inte vågar säga nej. Men min nyfikenhet är väckt och jag tänker inte släppa taget på en möjlighet att pressa min nya granne på en bra historia. Väl inne i min lägenhet frågar jag ogenerat varför han gått runt och erkänt inbrotten för oss alla. Han skruvar på sig.

–        Jag blev ju tagen här i källaren under det att jag höll på att bryta mig in. Någon av er såg mig och kallade på polis. Jag blev liksom tagen med fingrarna i syltburken. När jag fick lägenhet i det här huset var min första reaktion att tacka nej, men det kunde dröja länge till det kom en möjlighet att få en annan träningslägenhet. Så jag bestämde mig för att ta emot den här lägenheten. Jag tänkte att någon eller några här skulle känna igen mig, så jag bestämde mig för att lägga korten på bordet. Det märkliga är att ingen kände igen mig och de flesta verkade ha glömt att de haft inbrott i källaren.

–        Ja, det är ju inte så konstigt, svarar jag, i våra tider finns det väl inte en människa som förvarar något av värde i källaren. Det är väl mest bara skräp, så ett inbrott är ju närmast att betrakta som hjälp med sophämtningen.

Ronny skrattar. Det har du nog rätt i, säger han. Jag var en källar- och  containerpundare. Det var ungefär samma skräp var jag än sökte, men i mitt förvirrade tillstånd trodde jag alltid att jag skulle finna en skatt. Jag var som en slags modern pirat som aldrig fann skattkistan men var hela tiden övertygad om att jag var i dess närhet. Vet du vad jag hade hittat i förråden här nere när polisen tog mig?

Jag skakade på huvudet.

–        En handväska med trasigt lås, en sko utan make och ett gammalt fläktfilter, var vad jag krampaktigt höll i handen. För det och några andra lika tragikomiska brott blev jag dömd till fyra månaders fängelse.

–        Verkligen, säger jag och lyfter förvånat på ögonbrynen. Jag har alltid trott att vi har haft en slapp lagstiftning i det här landet.

–        Nej, säger Ronny. Jag fick fyra månader och det är jag så tacksam för.

–        Tacksam, säger jag frågande med stor förvåning. Tacksam?

–        Ja, tacksam, säger han. Jag fick behandling istället för vanligt fängelse. Det kallas kontraktsvård. Jag var på Hatten, ett ställe med tolvstegsprogram. Jag fick en hel del insikter och idag kan jag välja att vara nykter utifrån de insikterna. Jag har fått ett liv istället för att överleva som containerpundare. Det är stort och något att vara tacksam för.

Ronny är min hjälte och aldrig har jag haft en granne med större mod än honom. Tyvärr är han fortsatt blyg eller kanske fylld av skam, för trots att det gått ytterligare ett år har han svårt att möta min och andra grannars blick. Om han bara visste hur mycket vi beundrar hans mod och rättframhet. Då skulle han med lätthet möta vår blick. För hans skull längtar jag till den dagen, han förtjänar att få gå vidare och känna stolthet för den han är idag.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser