Nu har det gått drygt två månader sedan jag kom ut på vårdvistelse. Vårdvistelse innebär att man gör sista delen av sitt straff utanför anstalt och att man under den får hjälp med problem så man underlättar återanpassningen till samhället För min del har det inneburit ett halvvägsboende och ett projekt som hjälper till att få en ut på arbetsmarknaden. Jag har själv också valt att vara aktiv i 12-stegs gemenskapen.

Jag är tacksam för min utsluss, men det har varit jobbigare än jag förväntade mig. Första veckorna var jag uppe i en stressfaktor som gick i 110%.  Jag är glad att jag inte tvingats gå raka vägen till arbete och bostad på egen hand. Jag är inte helt säker på att jag hade klarat det med något gott resultat. Visst det är min högsta önskan att få eget boende och ett arbete jag kan försörja mig på, men jag är glad över att få stöd på vägen dit.

Miljön i fängelset är skyddad. Det verkliga livet och vardagen med naturliga stressfaktorer försvinner i ett grått mycket långsamt tempo. Själv styr man mycket lite av sina beslut, ansvara och hur dagen ska se ut. Med andra ord går man där och blir passiviserad. Ens personliga angelägenheter och vardagens göromål ligger utanför fångens möjligheter att påverka. Vardagen i fängelset och vardagen utanför är två skilda världar. Det ger en känsla av att flytta till en annan planet när man lämnar fängelset. Så omställningen är stor och det känns krävande. Av den anledningen känns det bra med en utsluss.

Under den tid jag har varit på utsidan har många tankar och reflektioner dykt upp. Jag har samtidigt landat lite, den värsta stressen har lagt sig så jag tänkte att framöver ska jag dela några av dessa tankar och reflektioner. Med andra ord jag återkommer jag.

/Någons mamma

Annonser