bild002-3.jpg

Besöket hos mamma har väckt så mycket tankar och känslor.  Jag ser hur min mamma åldras, med tidens alla tecken. I mina ögon åldras hon med skönhet och trygghet. Den sortens skönhet man ser på alla sina närstående.

De välbekanta ögonen, ansiktsuttryck, munnens alla olika drag. Allt det man beskådar med skönhet i tanken.

Under besöket hos mamma upplyste jag henne om att hon blivit rynkigare. Skrattande tog hon emot mitt konstaterande och jag insåg att hon kanske inte blev så sprudlande glad över den ”nyheten”. Kom av mig helt i mina iakktagelser.

Så här efteråt tänker jag på hur det måste ha uppfattats av henne, samtidigt som när jag sa de orden, så var det som en komplimang.

Åldrande, rynkor, gråa hår. Att betrakta min mamma med de ögonen innebär skönhet och trygghet. För samtidigt som jag ser alla dessa tecken, så läser jag också av hennes styrka, hennes kärlek, den magiska glorian som hon bär. Allt det där har tilltagit. Jag ser inte en gråhårig, rynkig, försvagad kvinna.

Jag ser en kvinna som åldras med tilltagande kapacitet, tilltagande styrka. En kvinna i utveckling. Hur motsägelsefullt det än kan låta.

Det som skrämmer mig är att tiden sätter så djupa tecken, för jag inser samtidigt att mina ålderstecken också börjat visa sig. Tiden går, jag önskar jag kunde stoppa den, så livet inte springer ifrån oss…

Samtidigt som jag inser att min mammas svaghet samtidigt är hennes allra största tillgång och styrka.

Annonser