bild014.jpg

Jag saknar dig, mamma! Jag saknar dina tokroliga upptåg. Jag tror till och med att det är du som har myntat det uttrycket. ”Tokroligt”. I alla fall är det från dig jag alltid brukar höra det ordet.

Jag saknar dina armar om mig. Du är så väldigt bra på det där att kramas utan anledning. Att bara hålla om. Särskilt när någon är ledsen. Din värme. Jag saknar den.

Jag saknar också dina ekande skratt. Ditt fnitter. Ditt sätt att trösta. När någon är nere eller inte mår bra. Ditt sätt att ta hand om, när någon är sjuk.

Jag tänker på de gånger jag var sjuk när jag var barn. Hur du tog hand om och fick mig att bli frisk igen.

Jag tänker på de gånger då du arrangerade slalomresor för ungdomar i vårt grannskap. Hur mycket klokhet du alltid var villig att dela med dig av.

Jag tänker på hur du alltid, alltid varit min allra största trygghet. Hur du alltid funnits där för mig, med din trygga, varma famn.

Jag tänker på hur du nu är långt ifrån. Hur du nu behöver tröst ibland och jag kan inte ge något tillbaka, i den situation när du som mest skulle ha behövt det.

När jag var barn, eller egentligen i hela mitt liv, brukade du alltid säga att du älskar mig så mycket att det gör ont i dig.

Och mamma, jag saknar dig, saknar dig, saknar dig.  Så mycket att det gör ont i mig.

Annonser