bild009.jpg

Det har passerat nästa ett år och fem månader sedan mamma blev frihetsberövad. Ett år och fem månader. Så mycket sorg och glädje som har förflutit sedan dess…

Närstående har dött och närstående har fötts. Livet är inte längre ett vaakum, men det är ändå kantat av surrealism. Ibland känns allt som vanligt, som ”innan” och ibland, som t.ex. vid vårt senaste besök på Hinseberg, så är allt så overkligt att jag inte tror det sker.

En sak vet jag i alla fall säkert; ingen av oss kommer någonsin att bli som ”innan” igen…

Fortfarande har jag, precis som min mamma, svårt att se fram emot ett frigivningsdatum, men tankarna på en första permission börjar ta form.

I min enfald trodde jag i julas, att det skulle vara möjligt för mamma att få en permission till kommande jul. Det är inte möjligt, det vet jag idag. Men jag börjar se fram emot en permission till nästa vår eller senast sommar. Jag dagdrömmer om det ibland. När jag vågar, när jag känner mig lite stark och glad.

Vad tror ni jag drömmer om? Att ställa till med stor fest? Att få göra helt fantastiskt stora saker för min mamma? Nej, det är inte det jag drömmer om.
Jag drömmer om att få gå på långa promenader med min mamma.  Jag drömmer om att hon ska laga någon god maträtt som vi alla älskar. Jag drömmer om att få se henne gå omkring här och LEVA framför oss. Läsa saga för sina barnbarn, berätta något som får oss att skratta.

De kommer ibland nu. Mina drömmar. Jag ser inte riktigt slutet ännu, för det är ännu lång tid att gå i denna mardröm. Men jag ser små ljusningar.

Den första permissionen lär endast vara sex timmar. Jag vet att vi inte hinner träffas då… Sex timmar… Jag tror jag vet vad hon kommer att göra… Hon kommer att ta en lååång promenad i skogen. Gå, gå och gå… Kanske till slut sätta sig på en fik och ta en god bakelse, eller ett wienerbröd och en kaffe…

Jag önskar så att jag kunde ge henne det lilla, redan nu…

En långpromenad i skogen, en fika…

Annonser