bild015.jpg

Mammas senaste blogg är daterad den 2 Juli 2007;

Längtan efter Frihet.

Inlåsning på cellerna sker 19.45 varje kväll. Konstigt nog är det skönt vissa kvällar att bli inlåst.

Det är ständigt mycket folk runt en och det är svårt att dagtid dra sig tillbaka. När inlåsningen kommer blir det en stund för reflektion och som oftast brevskrivning. Kanske är det lugnet och att få göra saker för sig själv som gör att jag och många andra med mig tycker att inlåsningen är skön. Kanske är det en form av fängelseskada? Jag vet inte.

Före inlåsningen är alla fullt upptagna med att koka vatten för the eller pulverkaffe som de ska ta in till cellen. Smörgåsar görs i ordning, nattmedicin hämtas och det där sista toalettbesöket uträttas. Vi har alla våra rutiner de där sista brinnande sekunderna före inlåsning. Och, som sagt, inlåsning är något som vi alla accepterar som en del av vårt straff.

Men så finns det kvällar som ikväll, en ljus, varm sommarkväll. Det är vindstilla och utanför cellfönstret ligger sjön spegelblank. På stranden mittemot hörs barnröster och stoj. Det kommer från ännu badande barn. Mitt på sjön sitter en man och ett barn i en eka, de fiskar. En motorbåt drar förbi. Det är vackert och sommarlikt. Jag glädjs för det mesta att kunna se allt detta från mitt fönster. Lyckligtvis har Hinseberg inga murar, så ögat kan alltid njuta av den vackra natur jag befinner mig i. Men just ikväll känner jag ett sting av avund till dem jag ser njuta av sommaren i frihet. Inte så att jag missunnar dessa människor deras sommarupplevelser. Nejdå, men jag skulle verkligen vilja dela den med mina barn och barnbarn.

Det handlar inte om att jag inte accepterar mitt straff, för det gör jag. Det är bara en längtan, en längtan efter frihet. I den längtan finns inget rätt eller fel, den bara är. Jag torkar en ”tycker synd om mig själv tår”, drar mig motvilligt från fönstret. Tänker lite tjurigt att snart är det höst. För stunden känns det gott att tänka så. Men så tänker jag en gång till och vet att höst, kyla och mörker inte kommer med någon större lättnad. Inte är det ut till sommarkvällen som är min största längtan. Nej, det är saknaden efter min familj som är störst. Och den är där oavsett årstid. Det blir en stund till av självömkan, men så kommer en insikt som får mig att le och känna glädje. Jag, jag har en familj som bryr sig, som älskar mig och som finns där för mig nu och för framtiden. Det är stort. Jag är en lycklig kvinna som har mycket att glädjas åt.

Glad sommar på er alla!

Annonser