På denna bild är ett av mina barn, på huk, utanför Kronobergshäktet med ögonen fyllda av tårar, efter första besöket hos sin mormor. Det var känslofullt och laddat. Men gjorde mycket gott för mina barn. Det var inte bara tårar utan också skratt och glädje.

Efter det besöket fick jag ett brev av mamma där hon skrev att vakten som följde oss ut, hade sagt till mamma att det var det finaste familjeavsked han sett. Särskilt för att vi sa till barnen när de var ledsna att det är ok att vara ledsen, men att mamma också försäkrat att det var jobbigt, men att hon klarar sig och faktiskt är okej.

Vakten hade sagt att de flesta säger till barnen att de ska sluta gråta och försöker skyla över det som gör ont. Men jag tror det är viktigt att man låter barnen få visa sin sorg, för även om mormor fortfarande finns, så sörjer de ändå den kontakt de haft och inte längre har.

I går när jag och mamma pratade om detta med besöken (se de senaste två bloggarna) så nämnde mamma också det. Hon sa att hon tycker besöken är så viktiga, även om de gör ont, för att hon vill försöka återta den nära kontakt vi haft, så småningom och hon tror bara det är möjligt om vi fortsätter ha så mycket kontakt som möjligt under tiden.

Hon påpekade också att det blir allt svårare att finna samtalsämnen när hon pratar med barnbarnen. det blir mest frågor runt skolan, då hon inte längre delar deras vardag och liv på samma sätt!

Men, jag vet! Vi har några svåra år framför oss, med sorg och smärta, men förhoppningsvis ska det också blandas upp allt mer av glädjeämnen och skratt med tiden.

Förr eller senare får min mamma tillbaka sin frihet igen och då kan vi ta igen allt vi förlorat!

Kommentar medflyttad från expressen:

Ja att stänga inne

Anmäl
Skriven av Miss Borderline den 2 sep 18:18   |   Radera
sina känslor är aldrig bra! Kramar!

Annonser