bild023.jpg(Klicka på bilden för full storlek)

Känslor som är starka och ändå avtrubbade kan vara väldigt svårt att beskriva. Därför blir besöket till mamma så svårbeskrivet. Först sitter man där på bussar och tåg och ser fram emot att träffa henne, krama henne, se henne, känna på henne och höra hennes välbekanta röst. Man sitter där och förväntningarna stiger. Sedan ska man göra den där proceduren som är så enkel och ändå så svår. Bli kollad. Lämna in legitimation. Hänga av sig allt i skåpen. Låsa in. Genom metalldetektorn, som alltid tjuter p.g.a. metall inne i skorna, ett smycke, byglarna i BH´n ett spänne, eller liknande. Alltid samma nervositet när de kollar. ”Tänk om de tror att jag har med mig något som jag inte får”…

Sedan lämna in de saker man ska gå igenom innan det efter besöket någon gång ska lämnas till mamma. Skriva under kvitton på det man lämnar in. Skriva under papper för fängelsets säkerhet…

Vi blev mycket väl bemötta. Det lilla barnet vi hade med oss fick en liten nalle. Vi fick gå in och vänta i ett fint besöksrum. Nytt. Allt ser nytt och fräscht ut. Leksaker till barnen. Te och muggar… Ändå är allt så främmande… Jag gömmer undan de framlagda papperslakanen och kondomerna för att inte barnet ska leka med dem.

Det där bemötandet är så enormt viktigt. Jag undrar hur många av Kriminalvårdens personal som är medvetna om det? Vi kommer dit i ”underläge”, vi är redan dömda, eller åtminstonde så känns det så. Bara genom situationen att vi måste kontrolleras. Vi gör det så gärna. De flesta av oss är beredda att gå genom eld och vatten för dessa besök. Ändå är det något inne i själen som gör ont när vi gör det. Jag vet; det måste göras. Ändå gör det ont. Att inte vara betrodd, att vara en anhörig till en kriminell.

När mamma kommer; kramar och pussar. Jag kramar men jag vet inte hur kramen känns, för allt är så främmande omkring att jag glömmer känna efter. Efteråt undrar jag hur den var?

Vi blir visade till ett lite större rum. Mamma har med sig bullar hon bakat och hon har med sig läsk och kaffe. Hon har med sig sockerkaka som en annan kvinna har bakat och fantastiska smörgåsar med kött och ägg och sallad på som ytterligare en annan kvinna bakat.

Barnet kramas med mormor och leker en stund. Vi pratar med vår mamma. Jag och min bror. Jag ser hennes fåror och rynkor och hur hon åldrats och ändå är det tryggaste ansikte jag vet, med den mjukaste famnen jag känner. Och i min kropp strömmar förtvivlan. Och glädje. Och sorg. Och så enormt mycket kärlek att jag nästan spricker.

Jag babblar om en massa saker som saknar vikt, för allt det där jag ville säga till mamma, som jag tänkt i flera månader nu, som jag tänkte hela vägen i tågen och på bussarna, de orden är bara bortblåsta och jag pratar för att jag inte längre vet vad jag egentligen ville säga.

Vi fikar, spelar memory med barnet, vi pratar och babblar. Kommer in på ämnen som vi avslutar för att vi vet att vi inte hinner diskutera klart, för att tiden kommer att rinna ut… Tiden…tiden… den kommer att ta slut!

Hinseberg står kvar, mamma ska stanna kvar. Våra hem och våra liv står kvar, men tiden har runnit ut, tiden har tagit slut. Mamma börjar städa undan efter oss, slänga sopor, lämnar över alla bullar och gottor som blivit kvar, för hon får inte ta dem tillbaka, trots att det är hon som haft de med sig, de måste vi ta med, eller så kasta.

Det knackar på dörren, den låses upp. Besöket är slut, det är dags att gå. Nu får jag en ny chans att krama, men blir så upptagen av att vi alla ska hinna kramas och att vi måste gå, att jag åter glömmer bort att känna efter hur kramen känns…

Vi går ut, hämtar ut ett paket mamma gjort till barnet, hämtar våra kläder i skåpen, legitimationerna i luckan i utgången. Barnet vill öppna paketet som är från mormor, men vi hinner inte, för vi måste hinna med tåget och vi måste gå. Paketet med en stickad tröja i vackra färger och mönster. Som min mamma gjort. Som mormor gjort till sitt barnbarn.

Annonser