Mammas senaste blogg är daterad 16/1-07;

Stämningen har blivit bättre på avdelningen och det känns så bra. Trots tomheten och vaccumet jag upplever att jag lever i så blir saker lättare om vi elva kvinnor som är här kan fungera ihop.

Det finns naturligtvis motsättningar och olikheter mellan oss, men enligt mig bör det vara möjligt att överbygga dem så vi kan respektera varandra.

Anledningarna till förbättringarna är säkert flera, men det jag ser som det viktigaste är en ny, ung kvinna som kom för ca: 10 dagar sedan. En fantastisk kvinna, med så mycket att ge. Och främst äger hon orädsla och ärlighet. Hon vägrade gå in i någon av de destruktiva grupperingarna. Hon hade modet att högt och inför alla ifrågasätta elakheter, rävspel och skitprat. Därmed satte hon stopp för de alltmer stegrande intrigerna. Jag är djupt tacksam till henne och beundrar henne oerhört.

En annan viktig orsak är att den mest styrande i gruppbildningen är färdig i sin utredning och har placerats på annan avdelning.

Den tredje avgörande orsaken är att vi, efter att en medfånge fått utbrott över dålig behandling, satte oss ner och pratade.

Alla kan vi inte älska varandra, men vi kan respektera varandra. Vi valde att försöka leva efter den principen och se, vi tycker nog alla lite bättre om varandra.

Det är bra och jag glädjer mig över den positiva förändringen. Samtidigt måste jag ställa de kritiska frågorna; varför strukturerar inte anstalten så att dessa situationer inte uppstår så lätt? Varför finns det ingen handlingsplan från anstalten då situationer som dessa uppstår?

Annonser