Innan jag skriver mammas blogg för denna gång, så måste jag bara skriva det meddelande hon skickade till mig i samma brev, för jag tyckte det var lite roligt:

Älskade (mitt namn)!

Bloggen börjar bli ett gift. Orkar du?

Älskar dig! Mamma.

Tänkte först bara skriva ett svar till Vendettanbettan´s kommentar, men fann att mitt ”svar” är bättre som en ny blogg. Hon skriver om vad jag förmodar kan vara hennes ex och hans skyddspermission. Ja, jag är helt enig om att en del fångars rätt till integritet går före offrens rätt till integritet. Hennes kommentar berör.

Ibland kan misshandlade kvinnor få skyddad identitet. Men vad de nära anhöriga, som t.ex. hennes dotter och hennes pappa? Det är för mig en juridisk gåta varför våldsmän oftast inte bara döms mildare än andra brottslingar utan att där ska dessutom bevisföringen vara så stark att helt ”självklara” fall frikänns.

Helt nyligen frikändes tre män från dråp på en 90-årig man. De hade slagit ihjäl honom med järnrör. Eftersom det var mörkt kunde de inte bevisa att de medvetet slagit honom i huvudet. Hade järnröret träffat benen hade han ju inte dött. Jag tror att den av de tre som fick längst straff dömdes till tre år.

Det tragiska fallet Bobby har en ännu sämre friande logik. Eftersom både mamman och styvpappan försökt att återuppliva pojken efter hans död, så kunde de inte fällas för mord.

Min man dömdes till sju års fängelse för att jag var på väg hem med narkotika och att de därför antog att han hade del i affären. Det gav honom fem års fängelse. De andra två åren fick han för att vi pratar bilaffärer i telefonen och polisen antar i sin utredning att bilar är kodspråk för narkotika. Detta vidhåller de trots att vi i Hovrätten styrker våra bilaffärer med giltliga dokument. Vi är båda dömda skyldiga. Jag sitter fem år på helt riktiga grunder. Det som känns orättvist är de extra två åren. Där har åklagaren inte kunnat påvisa vilket narkotikum det gäller, mängden eller värdet. Men på ”skälig grund” är vi dömda. Men att min man blev dömd på mina misstag är en sorg som allt oftare övergår till förakt mot rättssystemet.  Jag tror inte det finns en narkotikadömd i det här landet som inte önskar att bevisföringen i narkotikabrott skulle ha samma kriterium som vid våld och mordrättegångar. min man skulle med all rätt vara fri, jag skulle vara dömd till fem år.

Det var inte meningen att gå in på min egen rättssak, men det är nog viktigt att göra folk införstådda med den juridiska orättvisa som är praxis idag. Det finns många narkodömda här som är dömda på en bevisföring som är minst sagt hårresande.

Men det jag egentligen ville skriva om är alla misshandlade kvinnor här och alla de som utsatts för mordförsök. När kvinnomisshandel diskuteras här inne har nästan alla varit utsatta. Mer än hälften har levt i misshandelsförhållanden så extrema att de kan liknas vid mordförsök. Många har ett eget missbruk och har därför inte kunnat fly till något av våra kvinnohus, då dessa inte tar emot kvinnor med missbruksproblem. Deras ytsatthet förvärras naturligtvis. Många har dragit sig för att anmäla den som plågar dem. Hederskoden att inte anmäla någon hos polisen sitter djupt. Men också en mer nonchalant attityd som mött dem från somliga poliser har hindrat dem från anmälan. Två missbrukare och kriminella där mannen halvt om halvt slår ihjäl kvinnan kallas av vissa poliser självsanering.

Orsakerna till kriminalitet är många, men här vill jag påstå att det finns två stora grupper. Den ena är den väl kända och ofta utpekade orsaken; eget missbruk. Den andra stora gruppen har jag aldrig hört nämnas; nämligen medberoende.

Dessa två orsakerna är inte sällan en kombination. Alltså missbrukande kvinnor vilka har levt i ett förhållande där mannen i lika hög grad som missbruket har tvingat fram kriminaliteten. I två helt extrema fall här har kvinnorna tvingats utföra brott av en tyranniskt våldsam man. Ingen av dessa har drogmissbruk. I det ena fallet är mannen missbrukare i det andra fallet är också mannen drogfri.

I det ena fallet var kvinnan så sönderslagen när hon greps att polisen dokumenterade hennes skador innan de kunde påbörja förhören (kanske var de rätta att de annars skulle bli beskyllda för hennes skador.) Nåväl, det kan ha varit av mer humanitära skäl.

Den mannen hade sex månaders fängelsestraff som han avtjänat för grov misshandel av sin förra fru. Den ”nya” kvinnan vågade inte anmäla att hon blivit misshandlad. Däremot berättade hon att hon inte vågat säga nej till honom när han använde hennes konto, hennes företag och hennes lägenhet för sin brottsliga verksamhet. Trots att hon i vart fall blev trodd till en viss del dömdes hon till två och ett halvt års fängelse. Hon förlorade sitt företag och blev belagd med näringsförbud. Mannen blev dömd till två års fängelse!! Eftersom allt föregått i hennes namn över hennes konton blev hon nämligen dömd till huvudman.

Den andra kvinnan har tvingats smuggla opium för sin mans räkning. Även hon har uppgett att hon int4e vågade neka. Den mannen har suttit inne för misshandel av henne och hennes dotter i tre månader. Hon hade skyddat boende i två år från honom.

Tills han hittade henne och hon vågade inte förbjuda honom att kkomma på besök. Formellt var de skilda enligt svensk lag. Men inför henne hade han hävdat att de var gifta enligt muslimsk lag. Under polisförhören fann polisen att hon haft ett förhållande med en annan man (den period under de två år då hon hade skyddat boende). Hon bönade och bad att detta inte skulle komma fram till mannen. Men polisen släppte naturligtvis på denna information. Eftersom mannen inte officiellt bor med henne (de är ju skilda enligt svensk lag) så friades han i Hovrätten. Åklagaren hade klart deklarerat att de trodde på hennes historia och att mannen inte bara var medskyldig utan huvudansvarig. Men han friades och värst av allt, med sig ut i friheten fick han polisutredningen där han har bevis för hennes ”otrohet”. I hennes hemland var hon fortfarande gift med honom enligt muslimsk lag som praktiseras där.

Därmed har hon varit otrogen. En otrogen i hennes land avrättas. Hennes ”älskling” har gjort klart för henne att det är hans avsikt att ”bevisen” hamnar i hemlandet. Som tur är, är hon inte utvisad, men kan aldrig resa hem i gen.

Hennes dom är 4 ½ års fängelse. Fyra ch ett halvt år är en lång tid. Många kvinnor här suckar och gråter över mindre. Men den här kvinnan ler mest och tycker att hon är fri. Hon får prata och umgås med andra (hon har tidigare inte ens fått umgås med andra kvinnor). Det rä ingen som ringer och kontrollerar henne var tionde minut. Ingen slår henne, ingen hotar henne. Visst har hon också en förlust av att sitta här; två barn. En stor nog att klara sig själv och den yngsta placerad i fosterhem. Den äldsta som nu måste gömma sig när den aggresiva styvpappan är satt på fri fot. Den yngsta är tryggare då mannen inte känner till vart hans fosterhem är. Han har många gånger hotat att skada den yngste så just det faktum att han befinner sig i trygghet glädjer henne. Trots denna smärta säger hon ofta att nu NU är hon fri! Tänk att det ska behövas fängelse för att vissa kvinnor ska få sin frihet. Jag skulle kunna acceptera det om det var rätt person som satt inlåst, men det här…

Medberoende har blivit ett alltmer använt begrepp. Ibland tycker jag att det vattnas ur av att användas alltför lättvindigt. Men till skillnad från andra missbruk så tas det lätt på ur sociala och samhällets perspektiv. Annat missbruk blir kostsamt för samhället. Därför behandlas det, sätts in åtgärder och i bästa fall förebyggs. Man satsar pengar och forskning för att motverka dess negativa effekter. Men jag tror att t.o.m. antirökkampanjer till beroende tilldelas mer pengar än vad medberoendet får i form av resurser och forskning. Den hjälp de får ligger på ideell basis. Trots medberoendet likväl som annat missbruk ofta slutar i fängelse eller med döden. Av alla de behandlingsalternativ som erbjuds här. Folk kan gå ut till behandling i slutet av sitt straff, finns det inga erbjudanden till medberoenden om behandling. Kanske satsar inte samhället några resurser här för att konsekvenserna av medberoendet till stor del ”betalas” av offren. På så vis är kostnaden för medberoendet inte en kostnad för samhället.

Jag har berättat om två fall av medberoende fångar, men det är många, många här… Misshandlade, stympade, kuvade och här sitter de, pressande in i kriminalitet som aldrig var deras eget val.

Tyrannerna, de våldsamma männen borde också få hjälp. Hur, vet jag inte, men om inte de tvångsbehandlas är vi alla mer eller mindre hotade. Att värna deras integritet och rättigheter är i många fall detsamma som att ge dem rätten att fortsätta sina destruktiva liv, inte minst destruktivt för dem som utsätts för dem. Vi har LVM (Lagen om Vård av Missbrukare) En tvångslag mot drog- och alkoholmissbrukare när deras missbruk riskerar fara för eget och/eller annans liv. Nog borde ett sådant tvångsmässigt redskap finnas för dem som missbrukar makt och våld.

Till Vendettanbettan och andra kvinnor; sök hjälp i de ideella grupper som finns. När ni är starka och orkar; kräv säkra åtgärder av samhället.

Här sitter också en kvinna som fått sex månader för brott mot besöksförbud. Vad hon egentligen har gjort vet jag inte, men något är det väl om hon dömts till sex månader. Här är hon fredlig och oförarglig. Men det motsatta finns naturligtvis- kvinnor som plågar män!

Mina systrar och bröder: ”Benen på stolen där den som har makten sitter har alltid vilat på den maktlöses huvud.”

Låt oss sträva mot en motmakt (bättre än vanmakt).

Annonser