Mamma skriver:

Hinseberg Onsdagen den 24 Januari 2007.

Jag skulle vilja svara på några av de kommentarer jag fått till bloggen.

Den första kommentaren är den från Miss Borderline (kommentar nummer 5) Hennes kommentar kom sig av följande inlägg; Mamma bloggar från fängelset. (Hinseberg) 9.

Det gällde kommentaren om de 330 kronerna i veckan. Att jag gnäller eftersom många på utsidan faktiskt inte har den summan pengar för egen del. Vi har ju mat. Det kan ligga mycket i det, men faktum är att pengarna ska räcka till mycket. Dels ska vi köpa telefonkort för dem a´100 kronor, frimärken (jag köper frimärken för 55-110 kronor i veckan). Denna utgift är ju en förutsättning för oss att ha kontakt med våra anhöriga på utsidan och har stor prioritet bland de flesta fångar. Dessutom ska vi hålla oss med hygienartiklar såsom shampo, balsam, bodylotion och deodorant. Några av kvinnorna köper också smink. Det avstår jag ifrån för att ha råd att köpa garn. Garn till en tröja kostar minst 300 kronor. Dessutom är jag och många med mig rökare  och som jag skrev i den bloggen blir det då inte många kronor över.

I samma kommentar (kommentar 5) ansågs det att vi borde kunna lösa våra konflikter själva. Och till viss del löser vi också konflikterna mellan oss. T.ex. just nu är vi en mycket ”friskare” grupp och vi har inte problem med att lösa de konflikter som blir.

Men i en icke själv-vald grupp av elva individer är förutsättningarna inte alltid lika goda. Man skall då inte heller glömma att psykiskt sjuka individer allt oftare döms till fängelsestraff. För att handskas med detta, eller individer som vägrar att inrätta sig i normer för gruppens bästa, har vi ingen kompetens. Att i de situationerna klara konfliktlösningar är ingen enkel uppgift. Det är  dessutom klart uttalat att vi som individer inte får ”gå på” andra fångar i konflikter. Höjda röster är något som kan bli en varning här. Ett visst antal varningar är anledning till förflyttning.

Det jag försökte beskriva är att det till och från på avdelningen har funnits ganska stora problem som vi intagna lämnats med. Utan medel och struktur för en konfliktlösning. I den situationen har jag också efterfrågat personalens närvaro och förhoppningsvis kunnande.

Här blir det nu läge för att svara på Kristina Grahn´s kommentar (kommentar 4). Hon menar att något som skulle kunna vara gemensamt för intagna på fängelset är deras oförmåga att samarbeta och inordna sig regler. (Hoppas jag tolkat dig rätt.) Kanske har du rätt till viss del. Du anar inte vad en eller två sådana personer med dessa brister, kan orsaka i en grupp.

Men generellt skulle jag inte vilja påstå att det gäller alla. Några är väldigt duktiga på att inordna sig regler och normer i den grupp de lever. Det är bara inte den grupp som icke kriminella ”Svenssons” lever i. De har med andra ord sin egen gruppering som lever utanför samhället och oftast med en konsekvens att de återfinns i fängelse. Dessa medfångar är det sällan problem att leva tillsammans med. De är ”fängelsevana” och klarar bra av att fungera i gruppen.

Den allra största gruppen här är dock människor som levt ett vanligt ”Svensson-liv” på utsidan. De har barn, arbete och bostad på utsidan. Något har hänt i deras tillvaro, kanske djupt underliggande orsaker, vad vet jag, som lett till brott och senare till straff. Ibland har frestelserna varit för stora, kanske dåligt sällskap och ibland har bara ”bägaren runnit över”.

En kvinna, som sitter för mordförsök, påstår att vem som helst kan pressas till att göra det hon gjort, om vi bara pressas tillräckligt hårt.

Den förste omtalade mördaren; Kain begick sitt brott i vredesmod. En jordbrukare som kanske i ett kort vredesutbrott tog livet av det käraste han hade; sin bror.

Vad jag försöker säga är att här finns alla kategorier människor. De djupt störda finns. Många trasiga människor finns, som under lång tid, kanske merparten av sitt liv, levt utanför samhället. Många av dem är fantastiska människor. I vissa fall har jag en känsla av att de aldrig ”inbjudits” eller fått en chans att delta i samhället.

Ett stort antal människor här är rätt vanliga ”svensson” som levt ett alldelens ”vanligt Svensson-liv”. Något har gått (tillfälligt) fel. Vad jag menar är att något utöver det vanliga har skett. De är inte brottslingar i den meningen att de levt brottsligt under en längre tid och i vissa fall, kanske de flesta, är brottet inte planerat. Något gick fel och nu sitter de här.

En dag skojade vi att de kvinnor som går igenom Riksmottagningen kan räknas till ”landets farligaste kvinnor”. Och här satt vi, de flesta av oss med handarbeten diskuterande matrecept och bantning, barn och barnbarn… Ja, vi kunde ha tillhört vilken syjunta som helst.

Den sista kommentaren jag vill svara på är den om vi inte har något jobb. (Finner inte kommentaren och kan därför inte länka. Dotterns anm.) Nej. På Riksmottagningen sitter vi i 4-8 veckor för att utredas. Utredningen går ut på att anpassa vårat straff utifrån vem vi är utifrån de brott vi har begått. Härifrån bestäms vilket fängelse vi ska sitta på, när vi får permission, om någon ska få behandling för sitt missbruk och i så fall när. Vi får inte arbeta under tiden.

Jämnför detta med den manliga Riksmottagningen på Kumla. Där finns 5 Riksmottagningar för utredningar. Varav en dit man kan söka sig om man vill arbeta. Männen har med andra ord den valmöjligheten till skillnad från oss. Här är bristen på struktur och sysselsättning det största problemet.

Jag läste en bok som grep mig mycket. 2006 års August-pris; Svinalängorna. Det är en gripande bok. Och när jag läste den tänkte jag att i den boken finns de barn beskrivna, som sällan orkar ta steget in i ett vanligt liv. Vare sig vi vill det eller ej så formas mycket av våra liv redan som barn.

Allt som är trasigt går inte att hela.

Annonser