Mammas senaste blogg är daterad Torsdagen den 4/1-07;

Igår fick vi några timmar i ett hobbyrum. Vi kunde måla oss en pärm, en mugg och en blomkruka. Det var bra och någonting som verkade som ett balsam för en sliten och sargad grupp. Vi gjorde något tillsammans. Vi satt där koncentrerade på våra ”skapelser” men måste ändå dela på färg och penslar. Det la sig ett lugn över gruppen som tidigare har saknats och de olika grupperingarna talade till varandra. Inga djupa ingående samtal, men de talade till varandra, utan elakhet, utan bakomliggande ”sätta dit”-tankar. Det var skönt. Det bekräftade min teori att struktur och sysselsättning är det som behövs för att vi ska kunna fungera tillsammans.

Så fanns där ett väldigt negativt besked igår. Numera ska det bli omöjligt för fångar att ta in egna medel. Det vill säga att det vi får att leva på i veckan är 330 kronor. Det vi tjänar här när vi får arbete. Som rökare blir det svårt. Vi ska nämligen med dessa pengar inte bara köpa röka, utan även frimärken, telefonkort, hårbalsam, hudlotion, deodorant…etc.  Dessutom är det många av oss som handarbetar och garn har samma priser här inne som på utsidan. Ja, det hela känns helt omöjligt. Jag tillhör nämligen de som röker. Anhöriga får inte sända in hygienartiklar eller handarbetsmaterial. Jag tillhör dem som har stickat, sytt och virkat. Det har givit en ro för både kropp och själ. Jag tror det har varit bra för mig. Jag har känt det som att det varit lättare att bearbeta mina tankar när händerna varit sysselsatta med något kreativt. Kvar som fritidssysselsättning blir nu träning. Att träna är bra. Men överdriven träning är väl mindre bra. Vi kanske blir som broilers, kroppsfixerade, utan ro och tankar. Det känns vanvettigt.

Orsaken till den här försämringen sägs vara att fångar på Kumla har arbetsvägrat och levt på insända pengar. Det problemet har aldrig funnits på Hinseberg. Alltid när det gäller negativa saker ska Hinseberg drabbas med de manliga fängelserna, utan att vi äger problemet. Men i övrigt särbehandlas kvinnorna när det gäller Riksmottagningen, möjlighet till att få sona sina straff nära hem-miljön, besökstider o.s.v. Varför kan vi då aldrig, aldrig särbehandlas i en positiv mening? Är det för att vi inte protesterar lika aggressivt som männen? Det blir liksom lättare att sätta sig på oss. T.ex. är Riksavdelningen på Kumla uppdelad i två enheter. Den ena får man arbeta på i väntan på utredning. Här står vi utan den möjligheten och skriker efter sysselsättning.

Nej, ju längre jag finns inom systemet, ju mer upprörd blir jag av särbehandlingen av kvinnliga fångar.

Annonser