Mammas senaste blogg är daterad; Hinseberg Söndagen den 21 Januari 2007;

En ung människas liv.

Vi har tre kvinnor här som är utlänningar. Tre av elva som inte talar Svenska. Två är av samma nationalitet, de håller sig mycket för sig själva. Men de talar bra Engelska och har därmed inte svårt att göra sig förstådd. Det finns ingen motsättning mellan de svenska fångarna och de utländska. Vilket också innebär att dessa två ofta deltar i våra samtal och de få aktiviteter vi har.

Den tredje utländska kvinnan är mycket ung och bara Spansktalande. Ingen annan på avdelningen behärskar spanska språket.Vare sig av fångarna eller av personalen. Både hon och vi fångar anstränger oss mycket för att på något litet vis få igång ett samtal. Det är en mardröm på totalt 10-20 ord blandad svenska, spanska och engelska, mest är det kroppsspråk. I början satt hon med oss. Hon försökte delta och vi försökte ge henne plats. Den vanligaste kommunikationen blev dock varma leenden och en vänlig klapp. Hon har fortfarande inte fått igång något telefontillstånd med anhöriga i hemlandet. För att få det krävs intyg från Spansk polis att de anhöriga hon vill prata med inte är kriminellt belastade. Hon kan inte ringa sina anhöriga för att be om det intyget. Då ingen av personalen kan avlyssna samtalet och förstå spanska. Om hon verkligen har förstått vad som krävs har hon kanskie skrivit till sina anhöriga och bett dem sända ett sådant intyg, sånt kan ta tid.

Under tiden blir vår spanska flicka mer och mer isolerad. Numera kommer hon mest ut ur cellen när det är mat. Hon gråter nästan hela tiden. Någonstans har hon väldigt ont. Jag förstår inte riktigt var. Ibland pekar hon på magen, ibland på halsen. Hon har varit till doktorn och till och med till sjukhuset och av vad jag förstår har de inte hittat något fel på henne. Men ont har hon och gråter gör hon, av den psykiska smärtan, sorg och saknad tror jag.

Igår gick jag in i glas-buren (den äldre jobbar och hon tar sig tid) och berättade hur illa det var med den spanska flickan. Ja, även hon hade sett det och var orolig. Jag frågade då om hon inte kunde gå före oss i kön när det gäller utredningen. När hon är fördigutredd blir hon nämligen flyttad till en annan avdelning här eller till Ystad. På båda de ställena vet jag att det finns andra spansk-talande fångar. Men nej, utredningarna görs alltid i turordning.  Det rigida här slutar aldrig att förvåna mig. Varför inte ge den som behöver det så mycket få förtur?  Så mycket smärta och svårigheter som skulle besparas. I det här fallet undrar jag om det inte till och med handlar om att en ung människa får möjlighet att bevara sin mentala hälsa. Jag är full av oro.

Annonser