Mamma´s senaste blogg är daterad Måndagen den 29 Januari 2007;

Att erkänna sitt brott.

Som jag skrev innan; vi sitter elva kvinnor här. Vi är rätt olika i vår personlighet och ålder. Våra brott är varierande, men de allra flesta sitter för narkotikabrott. Antalet missbrukare är inte så stort. Till skillnad från Kronoberg där de allra flesta hade ett eget missbruk är det bara några få som har det här.

Vårt förhållande till våra brott är lika varierande. Där finns alltifrån ”det här har jag gjort och jag får stå för det” (där befinner jag mig.) Här finns många som känner sig lurade av andra och inte riktigt insåg att de begick en kriminell handling. Den gruppen är påfallande stor. Så finns det ett ”fall” som förvånar mig lika mycket varje gång. Det är en kvinna som skjutit två personer och hotat en tredje med pistol. Av de skjutna fick åtminstone den ena livslånga men för livet. Hon har ett relativt långt straff för mordförsök. Vad som förvånar mig är hennes upprördhet över att vara dömd för mordförsök. Hon hävdar att hon aldrig försökt mörda någon. Och hon är verkligen arg och upprörd över detta. Någonstans anar man att hon anser att offren för hennes skott har betett sig illa mot henne och att de är de skyldiga… Jag tror att det är ett svartsjukedrama. Egentligen tycker jag lite synd om henne. Det vore ju enklare för henne att arbeta med sig själv om hon tog till sig sin handling. Då kunde hon kanske få hjälp. Hennes brott och straff är naturligtvis inte övriga fångars problem. Men hennes attityd har blivit ett problem för oss. Hon kan nämligen aldrig ha fel. Om vi inte delar hennes åsikter, oavsett vad det gäller, blir hon arg. Jag tror att hon har låst sig totalt i sin egen betydelse i relation till andra människor.

Lite nyfiken är jag också. Om man skadat någon, hur kan man fortsätta vara så arg och vägra se att man faktiskt har skadat? Det är nog ett försvar. Jag tänker också på offren och deras bitterhet och rädslor. Bara tanken att ha en pistol riktad mot sig, skrämmer de flesta. Nog talar detta ”lilla exempel” för att Kriminalvården borde arbeta ut ett program för våldsbrottslingar. Jag vet att program finns för sexualbrottslingar. Men jag tror inte att något konkret program finns för övriga våldsbrottslingar. För kvinnor finns inget, men att det finns behov för det är det inget tvivel om.

Om X antal år är min medfånge fri. Och händer inget påtagligt skulle då inte jag vilja ”stå i skuld” till henne. Att bara låsa in är definitivt ingen lösning…

Annonser