Någons mamma-Någons dotter

Det är ju min mamma som har drivit denna blogg den senaste tiden. Något sparsamt, men ändå med uppdateringar lite då och då. Nu tycker jag det är lägligt att jag skriver några rader.

Idag är det Söndag den 17/10-2010. Om precis en vecka kommer min mamma att bli villkorligt frigiven. Då har hon suttit av de fyra år och åtta månader som man sitter av när man har fått ett straff på sju år.

När jag säger att hon suttit ”nästan fem år” så låter det inte så länge i siffror. Men när jag tänker på allt som skett under den här tiden, så känns det som en hel evighet.

När jag blickar tillbaka i bloggen och i tiden så inser jag att min mamma  har suttit av ett riktigt långt straff. Det senaste året har hon inte bokstavligen suttit i fängelse, eftersom hon haft vårdvistelse som utsluss. Det har inneburit att hon har arbetat och bott utanför anstalten. Vi har haft möjlighet till ”fri” kontakt via telefon och Internet och även att träffas på ett helt annat sätt än när hon befann sig på anstalt. Det har varit en bra men också nödvändig utslussningsform.

Det har varit många år av ovisshet, sorg, förtvivlan, men också av hoppfullhet och tillförsikt. Nu är vi där. Vi är där vid ett frisläppande och det känns bra med också overkligt!

Det var först helt nyligt som jag vågat börja räkna ner tiden min mamma har kvar. I början när hon satt kvar på häktet i väntan på att domen skulle vinna laga kraft och därefter i väntan på plats på Hinsebergs Riksmottagning för kvinnor, vågade jag inte räkna ner. Jag tänkte att om jag började göra det så snart så skulle det kännas så evighetslångt att vänta på, att jag inte orkade med det.

Men så inser jag nu att om bara en endaste vecka är min mamma villkorligt frigiven. Det är en fantastisk känsla!

För oss som är anhöriga har dessa nästan fem år varit omvälvande på många sätt. På sätt och vis har mycket rullat på som vanligt och vi har fortsatt våra liv. På ett annat vis känns det som om vi haft en paus-knapp intryckt som nu ska släppas om en veckan.

Vi har under dessa nästan fem år firat en massa jular, nyår, födelsedagar, studenter och vi har sörjt vid bortgångar och begravningar. Hela tiden med mamma innanför murarna.  Men mest av allt har vi haft en vardag där vi saknat, längtat och älskat vår mamma/mormor/farmor. Nu är den tiden slut och en ny era kommer att ta form i våra liv.

Min mamma har under hela den här tiden gjort ett fantastiskt jobb med att jobba med sig själv och sitt missbruk, men också med att hålla ihop familjen och hålla kontakten konstant, även när våran vardag tagit över och vi varit dåliga på det.

Min mamma är helt jäkla fantastisk och jag är så stolt och glad och fylld av kärlek till henne. Hon är verkligen toppen och det har hon bevisat. Igen.

//Någons dotter

Läs även andra bloggares åsikter om frihet, anhörig, anstalt, vårdvistelse, muck, mucka,

Igår hände en rolig sak. Efter tre år och nio månader, fick min mamma flytta ut från anstalt och in på ett halvvägsboende i Stockholm.

De första tio månaderna spenderade hon på Kronobergshäktet. Därefter två år på Hinseberg (varav den allra första tiden på Riksmottagningen, därefter på normalavdelning någon månad och slutligen på behandlingsavdelningen på Slottet). Sedan har hon suttit på Färingsö i elva månader, varav den första tiden på den låsta avdelningen och nu på slutet den öppna.

Men igår var det alltså dags att lägga ännu en del av Kriminalvårdens trappa bakom sig och stiga in i en ny. Det här har mamma sökt länge och sett mycket fram emot. Det innebär dels mycket mer frihet, men ger henne också möjlighet till att skaffa ett jobb.

Hon har pratat om den här flytten länge, länge. Hon har gjort massor av hantverk för att kunna dekorera sitt nya rum med och ibland tror jag nästan hon har upplevt den här flytten som att flytta till en lyxvilla.

För oss som är anhöriga är det fantastiskt att kunna ringa till henne igen. Dessutom planerar vi vår allra första jul tillsammans på flera år. Det känns helt fantastiskt!!

Jag ringde henne flera gånger igår. I det sista samtalet var hon helt sprallig över att man kan MÖBLERA möblerna. Hon skrattade och berättade om en tidigare intagen som hade möblerat om sitt rum varje dag när hon kom ut, bara för att man KUNDE göra det! Mamma berättade glatt att hon kanske också skulle göra det, för det första hon gjorde är hon kom in i sitt rum var just att möblera om det.

En annan rolig historia hon berättade vid vårt första samtal igår ska jag återge, men först ska jag bara berätta att i den här bloggen får vi ganska ofta mail med förfrågningar om att vara med i olika mediala sammanhang. Bl.a. har vi blivit förfrågade om att vara med i ett par dokumentärer i TV, men även i diverse tidningar och radioprogram. Vad jag kan minnas har vi bara ställt upp i en intervju i Aftonbladet. Hur som helst, så berättade mamma igår ungefär så här:

Ja, så skulle vi åka då och jag hade så mycket saker med mig, för det här är ju nästan fyra års liv jag ska ha med mig, så det blir mer än man tror. Och jag var alldeles stressad och stirrig i huvudet för det är så mycket på utsidan jag blivit ovan vid och som jag måste ställa in mig på varje gång jag lämnat anstalten. Så när vi kom ut, utanför anstalten stod det massor av journalister utanför och han som jobbade och skulle köra mig, sa på skämt: ”Titta här, alla journalister som väntar på dig!” Varpå mamma börjar hojta: ”Nej, nej, vad ska jag göra nu? Sånt här klarar jag inte av! Nej, nej, jag vill inte!” Hon berättade också att hon genast tänkte på den här bloggen!

Naturligtvis var det inte mammas flytt alla journalister stod där för, utan det var helt enkelt för att beskedet om att Annika Östberg´s kommande frigivning kom igår.

Grattis till Annika för det!

Mamma hade så roligt åt det där hela dagen, att hon hade trott att de stod där för hennes flytt. Hon tyckte själv det var jätteroligt att hon var så självupptagen!

Själv tycker jag också det är jätteroligt även om jag inte tycker det är fullt lika långsökt, eftersom jag vet att mamma blir stirrig av alla nya intryck när hon varit ute på permissioner, för allt som har förändrats dessa år hon har suttit inlåst!

En ny epok har tagit vid och jag ser på framtiden med förhoppning och tillförsikt!

Läs även andra bloggares åsikter om anstalt, halvvägshus, annika östberg, frigivning, glädje, färingsö, hinseberg, kronobergshäktet,

Annika Östberg. (Otroligt snabbt uppdaterat på Wikipedia. Planet med Annika landade i morse och redan har Wikipedia uppdaterat sin sida) En kvinna som spenderat oerhört många år i Amerikanskt fängelse. Enligt Aftonbladet 27 år, enligt Expressen 28 år och enligt hemsidan drygt 29 år. (Det var 27 år i Februari 2007, enligt hemsidan) Oavsett så tror jag vi alla kan enas om att det handlar om väldigt många år.

När jag tänker mig tillbaka 29 år i tiden, så var jag bara en liten skolflicka. Allt som skett i mitt liv, har i stort sett skett efter det.

Oavsett hur inblandad Annika sägs vara i de mord hon dömts för, så har hon haft det väldigt tufft och svårt, ändå tycker jag inte hon har beklagat sig. Av det jag läst i tidningar och sett av henne så förvånas jag över att många inte verkar förstå att Annika aldrig uttalat sig om att vilja bli frigiven, även om det inte är svårt att förstå att det är hennes önskan, det vore närmast onormalt att inte känna så i hennes situation. Men det Annika har stridit för hela tiden är två saker, som jag har uppfattat:

• Att få ett tidsbestämt straff.
• Att få bli överförd till Sverige.

Ingenstans kan jag läsa att Annika på något sätt ”kräver” att bli frigiven.

Jag läste boken om Annika som heter Sorgfågel och är skriven av journalisten Lena Katarina Swanberg. Jag blev verkligen berörd av boken och vill varmt rekommendera den. Om man  är intresserad av att veta mer om Annika Östberg, men av någon anledning inte vill läsa hela boken, så uppmanar jag i er i alla fall att läsa hemsidan om Annika och om hennes liv.

Som anhörig till en som sitter bakom galler, rinner mina tårar konstant närjag läser all nyhetsrapportering om Annika. Både för hennes mamma som kämpat i så många år förAnnikas överförning, men också för Annika själv.

Jag läser någonstans att Annika nu ska in på Riksmottagningen på Hinseberg och jag önskar att jag kunde beskydda henne från den. Det går rysningar genom min kropp när jag tänker på Riksmottagningen på Hinseberg. Jag minns hur dåligt min mamma mådde när hon satt där och jag minns hur svårt det var och fortfarande är att läsa de blogginlägg hon skrev från Riksmottagningen. Nu när jag läser, kan jag se hur även mammas ord är förhårdnade. De är inte mjuka och runda och vackra att ta i munnen. De är hårda, syniska och uttrycker en stor portion sorg.

Jag önskar att vi kunnat bespara Annika Östlund denna ”välkomstbehandling” till svensk kriminalvård, efter alla år hon redan har fått sitta frihetsberövad. Jag hoppas någon ska förklara för henne att det här bara är en liten, liten del av Svensk kriminalvård. En liten del som säkert kan upplevas som den mest destruktiva delen, men som i alla fall är en relativt kort period av ditt långa fängelsestraff.

Återupplivar några av de blogginlägg min mamma skrev från Riksmottagningen:

• Mammas första blogg från Hinseberg är daterad den 22/12-06.
• Nästa blogg från mamma är daterad på julafton 24/12-06
• Den senaste bloggen från mamma är daterad på Nyårsafton. 31/12-06

Fler inlägg i det här  ämnet kan du läsa HÄR!

Till Annika och hennes mamma vill jag säga: Jag är glad för er skull och hoppas livet kan underlättas något för er nu.

Läs även andra bloggares åsikter om hinseberg, riksmottagningen, annika östberg, frigiven, återvänt, sorgfågel, lena katarina swanberg,

Ibland läser jag igenom gamla inlägg, ibland delar av dem. Det finns några inlägg, som min mamma skrev tidigare, som fortfarande sitter fast etsade i mitt inre. Det är flera inlägg som handlar om när hon kom till Riksmottagningen och särskilt ett inlägg från den tiden, som gör att mitt hjärta nästan brister när jag läser igenom det, trots att det är så länge sedan nu. Att hon skrev det på julafton 2006, gör det inte lättare att läsa det!

Visst, åren har gått. Hon har kommit och gått på olika avdelningar, på olika häkten och anstalter nu. Hon har haft sin första permission med bevakning. Allt går framåt. Även om jag ännu inte orkar tänka på hur lång tid det är kvar på hennes straff, så känns det inte fullt så oöverkomligt som det gjorde tidigare.

Ändå. Det finns vissa ord. Vissa fraser. Vissa minnen. Som gör ont. Som gör så obarmhärtigt ont att man aldrig kommer att kunna skratta åt det, ens med tiden… Hela inlägget jag länkar till; ”Mamma bloggar från fängelset (Hinseberg) 2” gör så ont att läsa att det knyter sig i min mage och tårarna rinner fritt, på ett sätt som de inte gjort på mycket, mycket länge…

Läs även andra bloggares åsikter om Smärta, Sorg, Anstalt, Minnen, Riksmottagninen, Hinseberg,

Mamma´s senaste blogg är daterad den 6 Juni 2007;

Min romska vän. 

Min romska väninna har till och från funnits med i mina bloggar. Vi har suttit tillsammans sedan Kronobergshäktet, sedan på Riksmottagningen, och nu på behandlingen på Slottet. Det är en fin kvinna med ett varmt hjärta. Jag tycker mycket om henne.

Precis som många av oss finns en trasig själ. Ett missbruk som har skadat hennes omgivning, men mest henne själv. Idag går hon in för behandlingen i ett hopp om ett bra liv. Det är svårt, och inte heller min sak att tro vem som ska klara ett nyktert liv efter behandlingen, men nog tror jag och hoppas mycket för hennes del.

Hennes strafftid är tre år och när delen av straffet är avräknad skall hon mucka i April.

Bär vi flyttade upp till slottet för behandling fick vi båda besked om att vi hade förhöjd säkerhetsrisk  . Skillnaden var att min säkerhet gick över till det normala efter ett par månader, men inte hennes.

Hon har fortfarande den förhöjda säkerheten, trots att hennes straff är kortare än mitt. Trots att många sitter för betydligt grövre brott än henne och inte har den förhöjda säkerhete. Hon har sedan tidigare avvikit från en kontraktsvård, men det har många här (och värre saker) utan att anses som någon högre säkerhetsrisk. Under denna fängelsevistelse har hon ingen misskötsamhet eller rapporter om sådan. Tvärtom kom hon till Hinseberg med goda papper från Kronobergshäktet och på Hinseberg har hon som sagt skött sig.

Efter några månader  fick hon besked om att hennes förhöjda säkerhet berodde på att hon hade ett kriminellt nätverk. Ett krininellt nätverk är något som de flesta kvinnor här har och det utan förhöjd säkerhetsrisk. Hon har ingen tillhörighet i Bandidos, eller någon liknande organiserad kriminalitet. Nej, det kriminella nätverket är mest ”gubbarna på parkbänkarna” i den småstad hon kommer ifrån. Med vilka hon för övrigt inte har någon kontakt med sedan hon häktades. Socialtjänsten och polisen i hennes hemstad är beredda att intyga detta, men Hinseberg menar att sådana intyg inte är av intresse för dem.

Hennes nätverk idag är en sambo och barnen, en sjuk mor och syskon. Ingen av de ovanstående är kriminella eller missbrukare.

Vad innebär då en förhöjd säkerhetsklass?

• Hon får inte söka sig till någon lägre klassad säkerhetsanstalt än Hinseberg.
• Hon kan inte under hela sitt fängelsestraff få permission.
•  Hon får inte boka besökslägenheten för ett längre besök med sina barn ( vilket annars har prioritet för kvinnor med minderåriga barn).
• Hon kan inte i slutet av sitt fängelsestraff slussas ut till vårdvistelse för fortsatt behandling av sitt missbruk.
• Hon får inte arbeta utomhus.
• När hon av starka skäl tvingas lämna anstalten för t.ex. vård på Örebro sjukhus (vilket skedde nyligen) transporterades hon dit under kränkande former; midjebälte, handfängsel, och extra förstärkning av polis med blåvita bilen.

Det är ganska hårda villkor som ställts utan möjlighet att försvara sig eller på något sätt få upprättelse.

Innan hon fick förklaringen om det ”kriminella nätverket” var säkerhetsavdelningen mycket tyst om grunderna. När hon sedan fick grunderna klart för sig och ville skaffa fakta som motbevisade deras påstående så sades det tydligt att dessa fakta på inget sätt skulle förändra säkerhetsavdelningens beslut om förhöjd säkerhet.

Det lustiga (eller olustiga) är att den personal vi umgås med dagligen också är oförstående inför detta beslut.

Hennes misstankar (vilket delas av många medfångar) är att hennes ursprung Finsk romer, med alla de fördomar som finns kring hennes folk, är orsaken till att säkerhetsavdelningen på Hinseberg har dömt ut hennes nätverk som kriminellt. De har därmed, på falska grunder höjt hennes sökerhet och idag även om de kanske börjar ana det felaktiga i deras beslut är för maktsjuka för att ändra sitt beslut.

Hon har skrivit en anmälan till DO (Diskriminerings Ombudsmannen). Jag hoppas innerligt att DO synar hennes sak grundligt. Mest för att jag tror att Hinsebergs beslut är rasistiskt, men också  därför att jag känner att alltför ofta tas felaktiga beslut på Hinseberg där vi inte kan försvara oss eller får chansen att prata i egen sak.

En sak vet jag. Att den trygghet som ett rättsäkerhetssystem ska trygga saknas inom svenska Kriminalvård.

Mamma´s senaste blogg är daterad Hinseberg den 19/4-07;

Svar till två Kriminalvårdare och om säkerhetsklassning.

Jag vill ge några svar till de två Kriminalvårdare som lämnat en kommentar på bloggen; HÄR!

Jag vill börja med att berätta att sedan två månader tillbaka befinner jag mig på behandling; tolvstegsbehandlingen som finns på Hinseberg. Detta har jag skrivit om i tidigare bloggar HÄR, HÄR och HÄR. Därmed blir ju uppmaningen att söka till Färingsö för behandling ett lite överflödigt råd. MEN, det viktigaste är att jag inte får söka till Färingsö.

Som ni nämner i kommentarern, så har jag fått mina villkor och där står det klart och tydligt att jag inte får söka Färingsö förrän sommaren 2008 av säkerhetsskäl. Jag ska alltså vistas på de anstalter som är högst säkerhetsklassade; Hinseberg eller Ystad. Däremot är det inte som ni påstår, nämnt i mina villkor hur min säkerhet ska handhas inne på anstalten. Så när jag nekades t.ex. utearbete på grund av säkerhetsrisk, var det ett beslut som togs av Hinsebergs säkerhetsavdelning och ledning, alltså inte påverkade av KVS och deras villkor.

Det finns en viktig skillnad i de beslut som KVS tar i sina villkor och de beslut som säkerhetsavdelningen och ledningen tar. KVS villkor är nämligen nedskrivna och motiverade på ett papper som jag senare får, dessutom har fången möjlighet att träffa representanter från KVS när villkoren sätts och därmed argumentera för sin sak.

När säkerhetsavdelningen och ledningen tar sina beslut tas de oftast utan att fången vet något om det. Senare tillkännages fången beslutet utan någon som helst motivering eller orsaksförklaring till varför beslutet tagits.

Så skedde i mitt fall. En dag före jag skulle gå till behandlingsavdelningen fick jag besked om att jag p.g.a. höjd säkerhetsrisk inte kunde få arbeta ute, vilket normalt är sysselsättningen för dem som ingår i tolvstegsbehandlingen. Jag fick ingen förklaring om vilka orsaker som låg till grund för dessa beslut. Jag blev förvånad då jag inte heller har någon misskötsamhe, inte heller kunde mitt långa straff vara orsaken, då även livstidsdömda har haft möjligheten att arbeta ute.

Det som ändå förvånade mig mest under denna period av höjd säkerhet, var att den personal som arbetade närmast mig; 12-stegterapeuten och avdelningspersonalen inte heller fick information om varför min säkerhet var förhöjd. Först hade jag svårt att tro att så verkligen kunde vara fallet. Men eftersom de ärligt verkade vara lika förvånade över beslutet som jag och jag tror faktiskt även ifrågasättande allt eftersom de lärde känna mig så blev jag övertygad om att de var ärliga, då de sa att de inte fick någon information.

När jag så småningom skrev en detaljerad ifrågasättande överklagan på säkerhetsavdelningens och ledningens beslut som jag skickade, inte bara till ledningen, utan även till min advokat. Min advokat ringde säkerhetschefen och väldigt snabbt efter detta fick jag klartecken att min förhöjda säkerhetsrisk var borttagen. Numera utgör jag inte större säkerhetsrisk än andra fångar på Hinseberg och får jobba ute.

Eftersom ni är Kriminalvårdare, bör ni ju känna till att det som är skrivet i mina villkor bara går att ändra på genom KVS, de som har satt mina villkior. Så med andra ord hade en förhöjd säkerhetsrisk, satt av KVS, inte gått att ändra på med det tillvägagångssätt som jag använde.

Med detta vill jag ha sagt att min förhöjda säkerhetsrisk skapades av säkerhetsavdelningen och ledningen på Hinseberg och inte av någon annan.

Mycket beklämmande i historien tycker jag faktiskt är hur den personal som jobbar dagligen med mig ställdes åt sidan i detta beslut. Att de tyckte att jag var skötsam och samarbetsvillig vägde ingenting när ledningen tog sitt beslut. Nej, de fick inte ens informationen från säkerhetsavdelningen varför jag skulle vara en större säkerhetsrisk. Det är faktiskt dem som bäst känner mig av den personal som finns på Hinseberg och deras kunskap och åsikter efterfrågas aldrig. Förutom att detta vittnar om dåligt ledarskap, anser jag att det är fullständigt nedvärderande mot de kriminalvårdare som många försöker göra ett bra arbete.

Angående förhöjd säkerhetsrisk, har jag en medfånge som utsatts i ännu högre grad för sådant beslut. Jag brukar inte skriva om mina medfångar specifikt, men i diskussionen som bloggarna har väckt om min säkerhet har hon bett att jag ska berätta hennes. Den kommer. Kanske har även ni som Kriminalvårdare något att lära av den.

Vidare säger ni att villkor ställs lika för män och kvinnor när man har fyra års fängelsestraff eller längre. Skillnader finns. Läs mer om det HÄR och HÄR. Kvinnor diskrimineras genom att redan vid två års fängelse måste de till Riksmottagningen på Hinseberg. Riksmottagningen är, som ni säkert redan vet, den plats där villkoren utreds. Så med andra ord; kvinnor utreds och får villkor redan vid brott som ger två års fängelse. Skillnaden är att vid fyra års fängelse är det KVS som godkänner och har synpunkter på det som blir de slutliga villkoren. För kvinnor som har strafftid från två år och upp till fyra år görs samma utredning på Riksmottagningen och villkor sätts utifrån den utredningen, men villkoren godkänns inte slutligen av KVS, utan av Hinseberg. Skillnaden är marginell för hur ens strafftid kommer att se ut. Läs mer om detta i mina bloggar från Januari HÄR!

Avslutningsvis vill jag säga att många svar jag får från personer som jobbar inom Kriminalvården ifrågasätter mina uppgifter såsom att jag har ett intresse av att lämna ut falska uppgifter. Naturligtvis är det inte så. Jag bloggar om Kriminalvården för att ge min bild av ett fängelsestraff. Jag försöker varken försköna eller förvärra. När det gäller de faktiska förhållandena beskriver jag dem såsom de presenteras för mig och mina medfångar. Eftersom jag är en ganska nyfiken person som vill veta hur saker fungerar, brukar jag också ta reda på de grunder, lagar och regler som gäller inom det system jag lever i; nämligen fängelset.

Mammas senaste blogg är daterad Söndagen den 12 Februari 2007;

Skvaller på Kyrkbacken.

Igår var det kyrkdag. Det vill säga ett par Söndagar i månaden (minst en) får vi gå i kyrkan i en lokal som är iordningställd som en kyrklokal inom området. Kyrklokalen är så välfylld att en präst i våra annars så tomma kyrkor under Söndagsgudstjänsterna skulle drabbas av avund.

En del av orsaken till detta kyrko-intresse är att detta är det enda stället där Riksmottagningens fångar får träffa övriga fångar på anstalten. 

Vi träffas och sitter med varandra och nu ges ju ett alldelens utmärkt tillfälle att få prata. Eftersom Riksens fångar ska utplaceras och få sina villkor är vänner som är fågna på andra avdelningar nyfikna på hur det går; ”Får du bra villkor?” ”Vart hamnar du?” ”Finns det någon möjlighet att du hamnar hos oss?”

Frågorna måste inte bara besvaras utan att vi på Riksen har många frågor till medfångarna på andra avdelningar; ”Sitter de på en bra avdelning?” ”Vad sitter det för folk på de andra avdelningarna?” Sen ska det diskuteras om de som redan är inne i systemet har fått några nya möjligheter, eller vad sista avslaget berodde på…?

Ja, för att säga det enkelt så är det ingen brist på samtalsämnen. För att ge ytterligare en beskrivning är det oftast svårigheter för prästen att göra sig hörd. Idag avbröt hon sig mitt i predikan och vädjade till vakterna att vi skulle få en 10 minuter ute på ”kyrkbacken” efter gudstjänsten, så att vi skulle få en chans att prata. Enigt vände sig alla fångar mot vakterna och nickade samstämmigt; ”där hör ni”… Och det blev så. I stället för att snabbt och motvilligt fösas tillbaka till våra avdelningar efter gudstjänsten fick vi stå kvar utanför gudstjänst-lokalen i åtminstone 10 minuter. Jag lovar er; det både skvallrades och pratades, pratades och skvallrades så det stod härliga kring.

Vi var alla eniga när vi återvände till våra avdelningar att det hade varit en härlig gudstjänst. Vi kände oss alla uppfyllda och glada. För mig fick gamla tiders gudstjänst en ny förståelse. Det är inte underligt att folk förr i tiden drog till kyrkan varje söndag trots att de bodde obekvämt långt bort. För vem vill missa den trevliga avslutningen på kyrkbacken?

Mammas senaste blogg är daterad Torsdagen den 8 Februari 2007;

Vi får inte prata med grannarna.

Jag undrar hur många av er som hejar på era grannar och kanske småpratar med dem ibland. En del av oss gör det av artighet, några av oss avstår kanske i rädsla eller av integritet. Men jag är övertygad om att de allra flesta hejar när de möter bekanta och kanske också stannar upp för att växla några ord. Ibland gör vi det av artighet, men förhoppningsvis gör vi det ofta därför att vi bara blir glad att träffa en vän eller bekant.

När man sitter på Riksmottagningen är de avdelningar vi är ombyggda med, det närmaste vi kan komma grannar. De är inte bara de som bor närmast oss utan också kvinnor i vår egen situation. Vi får inte hälsa på varandra och absolut inte prata med varandra. I mina ögon är det lite oartigt, men det är trots allt möjligt att leva med. Vad som är värre är när man träffar bekanta och varken får hälsa eller prata med dem. När man, som jag, har suttit på häktet i nästan ett år har man lärt känna många av de kvinnor som senare, liksom jag, flyttats hit. Jag har till och med en bekant här som jag har känt från utsidan, vi har känt varandra i sådär arton år. Men vi får varken hälsa eller prata med varandra. Däremot får vi skicka brev till varandra.

När jag frågar om orsaken har jag fått till svar att Riksmottagningen inte tillhör Hinseberg, så egentligen sitter vi inte här!! Det blir lite, eller snarare mycket löjligt när jag står ansikte mot ansikte med min bekant. ”Tyvärr, jag kan inte hälsa för jag är egentligen inte här!!?”

Igår hämtade två av fångarna från Riksmottagningen maten och sprang på en fånge från en annan avdelning. De är gamla bekanta, så några ord växlades där i mötet. De blev ordentligt utskällda av den medföljande vakten, på grund av regelöverträdelse.

Jag säger vad jag anser; vilket larv!! Här ska vi så småningom slussas ut till samhället, förhoppningsvis till ett ”vanligt” liv. Och så konstruerar anstalten regler där vanligt hyfs och brukliga normer förbjuds.

Snacka om regler för reglernas skull eller till och med regler som motverkar gott socialt skick.

Detta kan verka som en småsak, men när man lever länge med något så töntigt, då blir det ett irritationsmoment. Dessutom är detta bara en bland många regler, som motverkar normer som är rätt vanliga i vårt dagliga liv på utsidan. Fråga mig inte varför? För förklaringarna vi får är nästan alltid svårare att förstå än reglerna.

Mamma´s senaste blogg är daterad den 4 Februari 2007;

Positiva nyheter.

Något positivt hände härom dagen. Kanske ni minns att jag var upprörd över att en väldigt ung kvinna satt här på Riksmottagningen. Hon har flyttats till en mindre avdelning. En avdelning med färre intagna och större personaltäthet. Det känns bra. Fortfarande har vi mycket unga kvinnor här. I hennes ställe kom någon som bara var något år äldre. Men den unga kvinnan som flyttades kändes speciellt skör. Det var bra att hon flyttades.

Men på sikt måste naturligtvis den största orsaken till det här problemet lösas. Nämligen att ingen som är dömd till mindre än fyra år har något här att göra. Genomför den regel som gäller för männen att deras Riksmottagning bara tar emot dem som är dömda till 4 år eller mer. Varför skillnaden finns är en gåta. Men en av de allvarliga konsekvenserna är solklar: tungt kriminella blandas med unga kvinnor. Jovisst, det finns en och annan riktigt ung kvinna som är dömd till fyra år eller mer, men det är lyckligtvis undantag.

Vi behöver en jämnlikhet mellan könen även i Kriminalvården. Inte minst för de unga kvinnornas skull.

Mammas senaste blogg är daterad; 1 Februari 2007:

Ojämnlikt på Riksmottagningarna mellan män och kvinnor.

Det sitter några alldelens för unga flickor här. En av dem är extremt ung. I mitt gamla mormors- och farmors-hjärta gör det mig ont att se dem här. De har ingenting här att göra. Om samma lagar som gäller för männen också gällde kvinnorna skulle de inte finnas här. Då skulle de förhoppningsvis befinna sig på en behandlingsavdelning för sitt missbruk. Det finns två behandlingsfängelser för kvinnor och en behandlingsavdelning här på Hinseberg. Dessa två unga kvinnor är narkomaner och borde sitta där. Oavsett att det är fängelse så finns där en inriktning på att hjälpa. Det bör finnas en inriktning att ge de yngsta förtur.

I mina tankar ska inte dessa unga kvinnor få möjlighet att utöka sina kriminella kontakter alls. I ett fängelse är detta en omöjlighet att förhindra, då bör fängelset ha system som gör dessa kontakter till minst omöjliga. Alltså borde aldrig dessa flickor ha kommit till Riksmottagningen eller till en normalavdelning här på Hinseberg. De borde omedelbart efter att domen var fastställd, fått plats på ett fängelse/avdelning som bedriver behandling.

För att spetsa till det; på Riksmottagningen passerar de kvinnor med de strängaste straffen från hela Sverige. Alltså kan man säga att Sverige´s ”farligaste” kvinnor passerar denna avdelning. Vad har två unga kvinnor, den ena har precis lämnat tonåren, här att göra? Deras brott är i jämnförelse med oss andra, bagatellartade. Narkotikabrott (som döms hårt) oavsett att de i dessa två fall är direkt kopplade till deras missbruk. I det ena fallet är det inte ens stor mängd och där finns ingen egen vinning eller ens planering i brottet. För den andra är det ett antal småbrott och ett våldsbrott under rus som slagits samman att ge en strafftid på två år. Jag säger inte att de ska befrias från ansvar. Jag säger inte ens att de inte ska sitta i fängelse. Vad jag menar är att fängelsestraffet ska special-skräddas för unga dömda. De ska inte genom sitt straff få möjlighet att skapa ännu fler kriminella kontakter. Straffet ska från dag ett inriktas på behandling utifrån den problematik de har. Regeln bör vara enkel; rädda vad som räddas kan så tidigt som möjligt!!

Om Riksmottagningen för kvinnor jobbade efter samma princip som männens Riksmottagning skulle många av dessa sorgliga blandningar av unga kriminella med hårt belastade och återfallsförbrytare förhindras.

Till manliga Riksmottagningen kommer man när man har ett straff på fyra år eller mer. Till kvinnlig Riksmottagning kommer man när man har två års straff eller mer. Dessa två unga kvinnor hos oss har två års straff båda två. Med de manliga reglerna hade de alltså inte behövt utredas på Riksmottagningen.

Jag tror (och hoppas) att unga förstagångsförbrytare döms till relativt låga straff. Naturligtvis finns undantag beroende på brottet. Men generellt är det inte många unga kvinnor som döms till straff på fyra år eller mer. Så per automatik skulle en jämnlik lag mellan manliga och kvinnliga fångar skydda de flesta unga kriminella kvinnor från Riksmottagningen. Det vore bra för enligt min åsikt har de inget här att göra. Utredningen på Riksmottagninen tar mycket in riskfaktorer där samhället ska skyddas från fångars kriminalitet. För de här unga kvinnorna är denna bedömning mindre viktig än att inrikta sig på vilken hjälp de kan få mot sitt egna destruktiva missbruk och kriminalitet.

Ta bort två-års regeln som gäller för kvinnor på Riksmottagningen. Sätt unga kriminella i behandlingsprogram inom fängelset från dag ett.

Själv mår jhag dåligt när jag ser speciellt den yngsta av dessa två flickor imponeras av de äldre här och deras kriminalitet. Jag blir ledsen när jag hör dem stoltsera med sina brott och missbruk för att försöka imponera på de äldre, mer erfarna. Det här är ingen bra ”skola” när man redan har ideal som att vilja vara bäst på att vara värst. Egentligen är det ett övergrepp i sig att de befinner sig här.

Mamma´s senaste blogg är daterad den 30 Januari 2007:

Bra information från Kronobergshäktet.

Vi är många här som är färdiga med vår utredning just nu. Med andra ord är vi många som föregående Torsdag eller kommande Torsdag ska upp till kollegium för att få våra villkor bestämda. Utifrån detta blir det många samtal om vad det finns för möjligheter att göra något konstruktivt av fängelsestraffet.

De allra flesta vill nog ta den hjälp som finns för att förändra sina liv. I vart fall i det här skedet. Vi är några som kommer från Kronobergshäktet. Vi har mycket kunskap om vilka alternativ som finns. Vilka behandlingsmöjligheter som finns, var de finns och hur de arbetar. Detta var kunskap och information som vi fick när vi satt på öppna häktet 8:4 på Kronoberg. När folk frågar, så svarar vi. Idag fick jag förvånat frågan av en medfånge ”Hur vet ni allt det här?” Jag förklarade och hon stod där både förvånad och imponerad över att vi fått ett sådant ”försprång”. Efter en tids eftertanke sa hon; ”Men varför får vi inte sådan information här?” Är det någonstans det är viktigt är det väl här?! Här sitter vi sysslolösa med massor av tid i början av våra straff. De flesta av oss saknar helt kunskap om vad det innebär. Likaså saknas kunskapen om att det finns olika möjligheter och alternativ till att få hjälp. Tänk så väl dessa 4-8 veckorna på Riksmottagningen kunde användas. Om vi hade kunskapen och informationen då kunde vi bli en aktiv del i att planera vår egen rehabilitering. Att vara delaktig, att inges hopp om något positivt i att förändras borde vara steg ett i en lyckad utslussning tillbaka till samhället. Varför denna möjlighet helt bortses ifrån här på Riksmottagningen är ett stort frågetecken.

Och själv är jag bara tacksam för det arbete de lade ner på Kronoberg för att ge oss denna viktiga information. Oavsett om jag får möjlighet att genomföra den eller ej så har jag en planering. Det ger lite hopp och framför allt har jag en känsla av att det är jag som tar ansvaret för förändringarna i mitt eget liv.

Mammas senaste blogg är daterad: Söndagen 28 Januari 2007;

Mina villkor ska sättas.

Vi sitter elva kvinnor här på Riksmottagningen. Allt eftersom vi utreds går vi vidare till en annan avdelning eller till ett annat fängelse.

Snart är min egen utredning färdig och jag kommer att få mina villkor på Torsdag. Det känns lite nervöst. KVA (representanter från KriminalVårdsStyrelsen) kommer hit. Det som utredarna har kommit fram till presenteras för dem. Jag får själv delta en stund på kollegiumet för att framföra mina åsikter. Efter det tas det beslut om var jag ska börja mitt straff, när jag kan söka om att byta fängelse, vilken hjälp jag kan få och när jag tidigast kan få permission. Jag vill till Färingsö, men känner inte så stort hopp om att redan nu få komma dit. Troligen blir jag kvar på någon avdelning här. I värsta fall tvingas jag åka till Ystad. Ystad ligger för långt bort från familjen.

Jag känner mig rätt utlämnad till kollegiumet. Där sitter folk som inte känner mig och bestämmer så många avgörande saker för min framtid. Det sitter utredare med härifrån, men inte ens de känner mig. Här är, som jag berättat tidigare, inte verksamheten så uppbyggd att personalen lär känna någon av oss.

På kollegiumet tänker jag argumentera för Färingsö. Jag tänker också lägga fram min planering och se om det är möjligt att få starta något jag sedan länge arbetat fram med omsorg. Jag hoppas att jag inte blir för nervös och verkligen kan prata för min sak. Som sagt; det känns nervöst.

Mamma skriver:

Hinseberg Onsdagen den 24 Januari 2007.

Jag skulle vilja svara på några av de kommentarer jag fått till bloggen.

Den första kommentaren är den från Miss Borderline (kommentar nummer 5) Hennes kommentar kom sig av följande inlägg; Mamma bloggar från fängelset. (Hinseberg) 9.

Det gällde kommentaren om de 330 kronerna i veckan. Att jag gnäller eftersom många på utsidan faktiskt inte har den summan pengar för egen del. Vi har ju mat. Det kan ligga mycket i det, men faktum är att pengarna ska räcka till mycket. Dels ska vi köpa telefonkort för dem a´100 kronor, frimärken (jag köper frimärken för 55-110 kronor i veckan). Denna utgift är ju en förutsättning för oss att ha kontakt med våra anhöriga på utsidan och har stor prioritet bland de flesta fångar. Dessutom ska vi hålla oss med hygienartiklar såsom shampo, balsam, bodylotion och deodorant. Några av kvinnorna köper också smink. Det avstår jag ifrån för att ha råd att köpa garn. Garn till en tröja kostar minst 300 kronor. Dessutom är jag och många med mig rökare  och som jag skrev i den bloggen blir det då inte många kronor över.

I samma kommentar (kommentar 5) ansågs det att vi borde kunna lösa våra konflikter själva. Och till viss del löser vi också konflikterna mellan oss. T.ex. just nu är vi en mycket ”friskare” grupp och vi har inte problem med att lösa de konflikter som blir.

Men i en icke själv-vald grupp av elva individer är förutsättningarna inte alltid lika goda. Man skall då inte heller glömma att psykiskt sjuka individer allt oftare döms till fängelsestraff. För att handskas med detta, eller individer som vägrar att inrätta sig i normer för gruppens bästa, har vi ingen kompetens. Att i de situationerna klara konfliktlösningar är ingen enkel uppgift. Det är  dessutom klart uttalat att vi som individer inte får ”gå på” andra fångar i konflikter. Höjda röster är något som kan bli en varning här. Ett visst antal varningar är anledning till förflyttning.

Det jag försökte beskriva är att det till och från på avdelningen har funnits ganska stora problem som vi intagna lämnats med. Utan medel och struktur för en konfliktlösning. I den situationen har jag också efterfrågat personalens närvaro och förhoppningsvis kunnande.

Här blir det nu läge för att svara på Kristina Grahn´s kommentar (kommentar 4). Hon menar att något som skulle kunna vara gemensamt för intagna på fängelset är deras oförmåga att samarbeta och inordna sig regler. (Hoppas jag tolkat dig rätt.) Kanske har du rätt till viss del. Du anar inte vad en eller två sådana personer med dessa brister, kan orsaka i en grupp.

Men generellt skulle jag inte vilja påstå att det gäller alla. Några är väldigt duktiga på att inordna sig regler och normer i den grupp de lever. Det är bara inte den grupp som icke kriminella ”Svenssons” lever i. De har med andra ord sin egen gruppering som lever utanför samhället och oftast med en konsekvens att de återfinns i fängelse. Dessa medfångar är det sällan problem att leva tillsammans med. De är ”fängelsevana” och klarar bra av att fungera i gruppen.

Den allra största gruppen här är dock människor som levt ett vanligt ”Svensson-liv” på utsidan. De har barn, arbete och bostad på utsidan. Något har hänt i deras tillvaro, kanske djupt underliggande orsaker, vad vet jag, som lett till brott och senare till straff. Ibland har frestelserna varit för stora, kanske dåligt sällskap och ibland har bara ”bägaren runnit över”.

En kvinna, som sitter för mordförsök, påstår att vem som helst kan pressas till att göra det hon gjort, om vi bara pressas tillräckligt hårt.

Den förste omtalade mördaren; Kain begick sitt brott i vredesmod. En jordbrukare som kanske i ett kort vredesutbrott tog livet av det käraste han hade; sin bror.

Vad jag försöker säga är att här finns alla kategorier människor. De djupt störda finns. Många trasiga människor finns, som under lång tid, kanske merparten av sitt liv, levt utanför samhället. Många av dem är fantastiska människor. I vissa fall har jag en känsla av att de aldrig ”inbjudits” eller fått en chans att delta i samhället.

Ett stort antal människor här är rätt vanliga ”svensson” som levt ett alldelens ”vanligt Svensson-liv”. Något har gått (tillfälligt) fel. Vad jag menar är att något utöver det vanliga har skett. De är inte brottslingar i den meningen att de levt brottsligt under en längre tid och i vissa fall, kanske de flesta, är brottet inte planerat. Något gick fel och nu sitter de här.

En dag skojade vi att de kvinnor som går igenom Riksmottagningen kan räknas till ”landets farligaste kvinnor”. Och här satt vi, de flesta av oss med handarbeten diskuterande matrecept och bantning, barn och barnbarn… Ja, vi kunde ha tillhört vilken syjunta som helst.

Den sista kommentaren jag vill svara på är den om vi inte har något jobb. (Finner inte kommentaren och kan därför inte länka. Dotterns anm.) Nej. På Riksmottagningen sitter vi i 4-8 veckor för att utredas. Utredningen går ut på att anpassa vårat straff utifrån vem vi är utifrån de brott vi har begått. Härifrån bestäms vilket fängelse vi ska sitta på, när vi får permission, om någon ska få behandling för sitt missbruk och i så fall när. Vi får inte arbeta under tiden.

Jämnför detta med den manliga Riksmottagningen på Kumla. Där finns 5 Riksmottagningar för utredningar. Varav en dit man kan söka sig om man vill arbeta. Männen har med andra ord den valmöjligheten till skillnad från oss. Här är bristen på struktur och sysselsättning det största problemet.

Jag läste en bok som grep mig mycket. 2006 års August-pris; Svinalängorna. Det är en gripande bok. Och när jag läste den tänkte jag att i den boken finns de barn beskrivna, som sällan orkar ta steget in i ett vanligt liv. Vare sig vi vill det eller ej så formas mycket av våra liv redan som barn.

Allt som är trasigt går inte att hela.

Mammas senaste blogg är daterad den 20 Januari 2007;

Min uppfattning är att det finns EN personal som arbetar på Riksmottagningen, som verkligen jobbar med fångarna. Det är en medelålders kvinna som jobbar här. Att hon har ett hjärta är en tillgång, men det är inte bara det. När hon jobbar släpper hon in oss i hobbyrummet så att vi kan få några timmar av vår sysslolösa tid att gå. Hon har också dragit igång med avslappning. Hon är också hjälpsam om vi fått problem med något och ringer och kollar för att ordna upp de problem, som ofta är på grund av misstag anstalten har gjort. Hennes största förtjänst är dock att hon tar sig tid att lyssna. Hon lyssnar klart till det vi har att säga. Är det en förfrågan är det vanligt med nej. Men vi blir inte avbrutna mitt i en frågan och som oftast får vi en förklaring till det nej vi får. Hon pratar med oss. Naturligtvis runt det som rör fängelset, men lika mycket om allting annat. Ja, kort sagt för hon ett samtal som om vi är människor. När hon jobbar är närvarande tid för henne minst den dubbla på avdelningen. Alltså, hon finns här, var de andra är på sina arbetspass slutar jag aldrig att fundera över. Dessutom sitter hon mycket mindre i den övervakande glas-buren när hon är på jobbet, utan hon deltar mer aktivt på avdelningen. När hon sitter i glas-buren, de har väl en del administrativt jobb att sköta, lämnar hon dörren öppen. Det ger definitivt en signal att vi får störa med våra frågor och funderingar.

Nog är det underligt när jag jämnför detta med övrig personal som sägs jobba här. Deras närvaro saknas som oftast på avdelningen. När de är här sitter de alltid instängda i glas-buren. Knackar man på för att man vill något får man ofta en huvudskakning som svar, de vill inte bli störda. En yngre kvinna som jobbar här är unik så tillvida att jag tror att hon aldrig lyssnat färdigt på en enda fråga. Hon säger oftast nej innan frågan är färdigformulerad eller så säger hon att detta får vi ta senare och löper iväg som att elden är lös. Något senare kommer aldrig för hennes del. Var denna kvinna befinner sig på sina arbetsskift har jag ofta funderat, för inte ärdet här. Hon dyker upp för att låsa upp så vi kan hämta maten vid måltiderna och för att vakta oss under promenaderna. I övrigt lyser hon med sin frånvaro.

De frågor vi har och de saker som ska utredas faller oftast på den äldre kvinnans uppgifter. Det där ”vi tar det senare” som den yngre kvinnan alltid slänger sig med blir i praktiken att den äldre kvinnan får ta itu med det. Vi fångar är inte heller dummare än att vi sparar våra problam tills den äldre är på arbetet. Varje människa har ett behov att bli hörd. Framför allt är det ju elementärt att få besked oavsett om de är negativa eller positiva svar man får.

Jag kan nog säga att det är den äldre som i viss mån känner fångarna här på avdelningen. Det är hon som vet hur stämningen är och hur gruppen fungerar. Det är också hon som i viss grad känner oss som individer och vet vilka behov vi har. Jag undrar hur mycket hennes uttalande vägs in i vår utredning när de sätter våra villkor för vår fortsatta fängelsevistelse. Jag hoppas det är en hel del för hon är den ende att ha närvaro nog att känna fångarna.

Jag är tacksam att hon finns. Samtidigt blir hon en gåta. Jag undrar hur hon orkar att ensam i personalgruppen upprätthålla denna själ i sitt arbete? Plus att hon ensam tar emot de flesta av alla de små, praktiska saker och frågor som fångarna vill ha lösta.Och med samma undran frågar jag vad har den övriga personalen på Riks för arbetsuppgifter? Egentligen; var är de när de arbetar?

Mamma´s senaste blogg är daterad; Hinseberg Torsdagen den 18 Januari 2007:

Stämningen i vår grupp är så mycket bättre nu och det glädjer mig verkligen. Jag är glad för den unga kvinna som kom för snart två veckor sedan. Igår kom det också en ny kvinna och hon verkar trevlig.

Hon förvånas över att vi inte får något introduktionssamtal. Någon ur personalen som förklarar regler och rutiner. Här får man i stort sett anstaltskläder när man kommer och så visas man vilken cell man har. Ingenting förklaras för en. Jag kände fem av fångarna när jag kom. Vi hade suttit tillsammans på Kronoberg. Tre av dem tog väl hand om mig och visade mig vad jag behövde veta. Men den här kvinnan kommer från ett mindre häkte och kände ingen här när hon kom. Naturligtvis måste hon ha känt sig väldigt främmande och osäker. Idag har vi försökt ta oss an henne och berätta vad som gäller. Men nog har hon rätt i att personalen borde ta ett ansvar för att de nya som kommer får en riktig genomgång av vad som förväntas av dem och även att de få rättigheter de har.

En annan sak som skiljer oss som kommer från Kronoberg och de som kommer från andra häkten är kunskapen av vilka möjligheter och eventuell hjälp vi kan få under vårt fängelsestraff. De flesta av oss från Kronoberg har gjort en planering. Alltså tänkt ut vad vi vill göra så att fängelsestraffet ska kunna hjälpa oss i stället för att bara sitta av tiden. Att detta har varit möjligt för oss är jag säker på att det beror på att vi hade så mycket information på häktet. Nästan varje dag hade vi grupper och instutitioner som kom och talade om sin verksamhet. Genom detta fick vi kunskap om vilken hjälp vi kunde koppla ihop med vårt fängelsestraff. På häktet fick vi också möjlighet att delta i en motivationsgrupp.

För att planera är det viktigt att veta vilka möjligheter som står till buds. Andra häkten har inte lyckats ge den informationen. Jag kan se flera praktiska orsaker till den bristen. Men att Hinseberg inte använder den tid vi sitter på Riksmottagningen för att ge den informationen kan jag inte förstå. Då, i vår kontakt med utredaren, skulle vi aktivt kunna delta för att planera vår rehabilitering. Som det ser ut nu är det bara vi som suttit på Kronoberg som har fått den kunskap och information som krävs för att delta i vår egen återanpassning. Nog är det synd och skam. Naturligtvis innebär det att många missar chansen p.g.a. okunskap. Personligen tror jag dessutom att det egna engagemanget i sina egna behov ger bättre resultat.

Här är oron inför framtiden stor. Medfångar har inte en aning om vad som kommer att hända eller vilka möjligheter som finns efter att vi är färdigutredda här. Samtidigt är bristen på struktur och sysselsättning det som vi alla saknar mest. Nog är det väl konstigt att dessa problem inte kan skapa den självklara löpsning de faktiskt utgör.

Vi som suttit på Kronoberg´s avdelning 8-4 får vara tacksamma. Någonstans fick vi med oss kunskaper och stöd som gör att vi ser möjligheter där vi, om än små men ändå, tror att vi kan påverka vårt liv. Kanske borde de som formar Riksmottagningen göra ett studibesök där.

Mammas senaste blogg är daterad den 12/1-07;

Sitter och tänker på de orättvisor som finns inom Kriminalvården. Det jag funderar mest på är orättvisorna mellan kvinnliga och manliga fångar.

Här på Riksmottagningen passerar alla de kvinnor som är dömda till två år eller mer. Jämför det med männen som inte behöver utredas på Riksmottagningen förrän de är dömda till fyra år eller mer. Man kan ju undra om kvinnor anses farligare än män och därför måste utredas speciellt även vid kortare strafftid?

Dessutom har vi inte mycket att välja på när vi väl ska placeras. Det finns fem anstalter för kvinnor, varav endast en öppen anstalt. De med största säkerhet är Ystad och Hinseberg. Där hamnar de flesta kvinnorna som sitter på Riksmottagningen. Vilken närhetsprincip gäller då om man kommer från Kiruna? Det är illa nog eller långt värre även om man bara kommer från Stockholm. Dessutom, visste ni att besökstiden på Hinseberg är halverade jämfört med besökstiderna på Kumla? På Kumla är besökstiderna sex timmar. Här på Hinseberg är det 2 ½ timme. En orättvisa som inte har några som helst rimliga förklaringar. Hinseberg är nybyggt så då borde rätt antal besöksrum ha kunnat planerats. Så brist på besöksrum duger inte som förklaring.

Nog är det illa att ett land som skryter med sin jämlikhet behandlar sina kvinnliga fångar så ojämnlikt. Är det för att vi inte bråkar? Sitter jämnlikheten så löst i Sverige?

Mammas senaste blogg är daterad Torsdagen den 4/1-07;

Igår fick vi några timmar i ett hobbyrum. Vi kunde måla oss en pärm, en mugg och en blomkruka. Det var bra och någonting som verkade som ett balsam för en sliten och sargad grupp. Vi gjorde något tillsammans. Vi satt där koncentrerade på våra ”skapelser” men måste ändå dela på färg och penslar. Det la sig ett lugn över gruppen som tidigare har saknats och de olika grupperingarna talade till varandra. Inga djupa ingående samtal, men de talade till varandra, utan elakhet, utan bakomliggande ”sätta dit”-tankar. Det var skönt. Det bekräftade min teori att struktur och sysselsättning är det som behövs för att vi ska kunna fungera tillsammans.

Så fanns där ett väldigt negativt besked igår. Numera ska det bli omöjligt för fångar att ta in egna medel. Det vill säga att det vi får att leva på i veckan är 330 kronor. Det vi tjänar här när vi får arbete. Som rökare blir det svårt. Vi ska nämligen med dessa pengar inte bara köpa röka, utan även frimärken, telefonkort, hårbalsam, hudlotion, deodorant…etc.  Dessutom är det många av oss som handarbetar och garn har samma priser här inne som på utsidan. Ja, det hela känns helt omöjligt. Jag tillhör nämligen de som röker. Anhöriga får inte sända in hygienartiklar eller handarbetsmaterial. Jag tillhör dem som har stickat, sytt och virkat. Det har givit en ro för både kropp och själ. Jag tror det har varit bra för mig. Jag har känt det som att det varit lättare att bearbeta mina tankar när händerna varit sysselsatta med något kreativt. Kvar som fritidssysselsättning blir nu träning. Att träna är bra. Men överdriven träning är väl mindre bra. Vi kanske blir som broilers, kroppsfixerade, utan ro och tankar. Det känns vanvettigt.

Orsaken till den här försämringen sägs vara att fångar på Kumla har arbetsvägrat och levt på insända pengar. Det problemet har aldrig funnits på Hinseberg. Alltid när det gäller negativa saker ska Hinseberg drabbas med de manliga fängelserna, utan att vi äger problemet. Men i övrigt särbehandlas kvinnorna när det gäller Riksmottagningen, möjlighet till att få sona sina straff nära hem-miljön, besökstider o.s.v. Varför kan vi då aldrig, aldrig särbehandlas i en positiv mening? Är det för att vi inte protesterar lika aggressivt som männen? Det blir liksom lättare att sätta sig på oss. T.ex. är Riksavdelningen på Kumla uppdelad i två enheter. Den ena får man arbeta på i väntan på utredning. Här står vi utan den möjligheten och skriker efter sysselsättning.

Nej, ju längre jag finns inom systemet, ju mer upprörd blir jag av särbehandlingen av kvinnliga fångar.

Mammas senaste blogg:

Har funderat lite på den diskussion jag haft med Kriminalvårdsbloggen. Till skillnad mot de flesta i personalen jag möter här verkar han ha viss kunskap om det hela systemet inom Kriminalvården. Jag uppskattar också hans sätt att kunna diskutera problematiken inom Kriminalvården. Vi har inte alls samma uppfattning om hur saker och ting fungerar och ibland inte ens om hur det borde fungera. Däremot tror jag att vi har en gemensam nämnare och det är att vi båda vill sträva efter att så många som möjligt ska komma ut från sina straff och ha fått hjälp att bygga upp sig själva med hjälp av KriminalVÅRDEN så att så många som möjligt INTE ska återfalla i brottslig verksamhet?

Jag uppskattar när våra diskussioner är sakliga och byggda på erfarenhet och kunskap, i stället för att gå till personangrepp, som jag förstått att det är väldigt lätt att göra i bloggvärlden om man har olika åsikter.

I den värld jag lever just nu, på riksmottagningen på Hinseberg, skulle jag önska fler av dessa kriminalvårdare. Som kan se till PERSON när man arbetar med människor, som kan svara konkret på saker man undrar över. Som verkar intresserad av att vilja ha förändringar och förbättringar både för att göra situationen dräglig under strafftiden, men framför allt för att han verkar inse att det gagnar oss ALLA, på både utsidan och insidan om man även kan behandla, i stället för att bara straffa om man vill slippa återfallsförbrytelse.

Kort sagt; jag uppskattar den sakliga diskussionen, även om min situation här just nu gör det allt mer svårt att förstå Kriminalvårdens huvudsyfte…

Den senaste bloggen från mamma är daterad på Nyårsafton. 31/12-06;

Det har kommit in ytterligare två kvinnor på avdelningen. De kommer från Kronoberg, så jag känner dem från tidigare. De har tack och lov skapat jämnvikt på avdelningen, så här är lugnare nu.

Men stämningen är fortfarande tung på avdelningen. Det är gapigt och högljutt. Nonsens, aggressivitet och faktiskt fientlighet är styrande. Det hånas och felsöks. Ja, jag har faktiskt aldrig varit med om något liknande. Mentaliteten styrs av ”de fyras gäng”. Varav två är drivande och två tyst följer. Några bland oss övriga har sagt ifrån, däribland jag.`Vi har bett dem dämpa sig och åtminstone bara skapa ett oljud åt gången och ifrågasatt de normer de skapar här. Till oss talar de inte längre. De flesta av de övriga tiger. Tassar ängsligt förbi problemet och beklagar sig när ingen av de fyra finns närvarande.

De här tio dagarna jag har varit här är bland de värsta jag upplevt.

Någon här säger att vi sätts samman här på avdelningen utan sysselsättning och struktur för att ”vi ska gå varandra på nerverna”. Då kan de se vår mentalitet och avgöra vår placering. Jag har svårt att tro att något så penalistiskt kan skapas i dagens Sverige. Men känslan man får i denna utsatta miljö ger uttalandet rätt. Däremot anser jag absolut att den personal som jobbar här skulle tvingas att finnas på avdelningen ”anonymt” när de får jobbet. I några dagar, för att inse vadde utsätter oss för.

Jo, personalen ska se och bedöma oss här på Riksmottagningen. Jag är full av förvåning av vad de kan se och hur det är möjligt för dem att bedöma oss. Idag har närvarande personal funnits här på avdelningen i max två timmar av avdelningens aktiva 12 timmar. Vi blir utlåsta klockan 8.00 och inlåsta klockan 20.00. Under de två timmar personal har funnits här har hon suttit instängd i en glasbur, med översikt över avdelningen. Alltså fullständigt isolerad från oss. De ”samtal” jag har haft med personalen här är när de gett svar på direkta frågor jag haft. Till och med när vi är i Hallen för att träna sitter vakter i ett glasat rum intill och övervakar oss. Ja, hela anläggningen är konstruerad så att minsta möjliga kontakt mellan fångar och personal garanteras!!!??? På vår avdelning kan så djungelns lag råda. Det är klart att det inte behöver vara dålig stämning. Klart är att kanske även på Riks har det till och från funnits sammansättningar där hopfösta individer fungerar bra ihop. Men vad jag försöker säga är att från fängelsets sida finns inga åtgärder gjorda för att skapa en fungerande avdelning. Visst, det finns regler vad vi får göra eller inte, det finns städlista…, men sen då?

Här är förvaring under högt kontrollerade former, galler, regler och inlåsning. En förvaring som i övrigt helt saknar innehåll. Här skulle till och med förvaringen med fel individer kunna vara direkt farlig. Det är skrämmande och känslan av att vara totalt utlämnad är stark.

Nästa blogg från mamma är daterad på julafton 24/12-06:

Här är vacker natur. Soluppgången över sjön är fantastisk. Rummen är rena och praktiska. Att ha egen toalett och dusch är en gåva.

Avdelningen är också otroligt väl inredd och miljön är så långt ifrån vad man normalt förknippar med fängelsemiljö.

Men i övrigt är det svårt att inse att detta som händer här verkligen händer. Det är sant att personalen sitter i en ”glasbur”, med översikt över avdelningen. Om det överhuvudtaget finns någon personal här.

Många av dem som sitter här nu är hög-ljudda. Jag ska inte använda ordet störda, men visst fårjag en känsla av att något är fel. Radio, CD-spelare och munnar som går som rinnande vatten. Har man inget att prata om görs det läten eller så sjunger man med eller mot CD-spelaren. Säger man till om ljud-nivån möts man av aggressivitet. Personalen sitter ju i sin glasbur så de säger aldrig till.

En annan grupp av fångar drar sig undan till den isolering som cellen innebär. Det här är värre än jag någonsin kunnat föreställa mig.

På Riksmottagningen utreds man under några veckor/månader och sänds sedan vidare till annan avdelning eller annat fängelse.

Hoppas det går fort. För det här är så nära outhärdligt som jag kan komma.