Mammas senaste blogg är daterad den 20 Januari 2007;

Min uppfattning är att det finns EN personal som arbetar på Riksmottagningen, som verkligen jobbar med fångarna. Det är en medelålders kvinna som jobbar här. Att hon har ett hjärta är en tillgång, men det är inte bara det. När hon jobbar släpper hon in oss i hobbyrummet så att vi kan få några timmar av vår sysslolösa tid att gå. Hon har också dragit igång med avslappning. Hon är också hjälpsam om vi fått problem med något och ringer och kollar för att ordna upp de problem, som ofta är på grund av misstag anstalten har gjort. Hennes största förtjänst är dock att hon tar sig tid att lyssna. Hon lyssnar klart till det vi har att säga. Är det en förfrågan är det vanligt med nej. Men vi blir inte avbrutna mitt i en frågan och som oftast får vi en förklaring till det nej vi får. Hon pratar med oss. Naturligtvis runt det som rör fängelset, men lika mycket om allting annat. Ja, kort sagt för hon ett samtal som om vi är människor. När hon jobbar är närvarande tid för henne minst den dubbla på avdelningen. Alltså, hon finns här, var de andra är på sina arbetspass slutar jag aldrig att fundera över. Dessutom sitter hon mycket mindre i den övervakande glas-buren när hon är på jobbet, utan hon deltar mer aktivt på avdelningen. När hon sitter i glas-buren, de har väl en del administrativt jobb att sköta, lämnar hon dörren öppen. Det ger definitivt en signal att vi får störa med våra frågor och funderingar.

Nog är det underligt när jag jämnför detta med övrig personal som sägs jobba här. Deras närvaro saknas som oftast på avdelningen. När de är här sitter de alltid instängda i glas-buren. Knackar man på för att man vill något får man ofta en huvudskakning som svar, de vill inte bli störda. En yngre kvinna som jobbar här är unik så tillvida att jag tror att hon aldrig lyssnat färdigt på en enda fråga. Hon säger oftast nej innan frågan är färdigformulerad eller så säger hon att detta får vi ta senare och löper iväg som att elden är lös. Något senare kommer aldrig för hennes del. Var denna kvinna befinner sig på sina arbetsskift har jag ofta funderat, för inte ärdet här. Hon dyker upp för att låsa upp så vi kan hämta maten vid måltiderna och för att vakta oss under promenaderna. I övrigt lyser hon med sin frånvaro.

De frågor vi har och de saker som ska utredas faller oftast på den äldre kvinnans uppgifter. Det där ”vi tar det senare” som den yngre kvinnan alltid slänger sig med blir i praktiken att den äldre kvinnan får ta itu med det. Vi fångar är inte heller dummare än att vi sparar våra problam tills den äldre är på arbetet. Varje människa har ett behov att bli hörd. Framför allt är det ju elementärt att få besked oavsett om de är negativa eller positiva svar man får.

Jag kan nog säga att det är den äldre som i viss mån känner fångarna här på avdelningen. Det är hon som vet hur stämningen är och hur gruppen fungerar. Det är också hon som i viss grad känner oss som individer och vet vilka behov vi har. Jag undrar hur mycket hennes uttalande vägs in i vår utredning när de sätter våra villkor för vår fortsatta fängelsevistelse. Jag hoppas det är en hel del för hon är den ende att ha närvaro nog att känna fångarna.

Jag är tacksam att hon finns. Samtidigt blir hon en gåta. Jag undrar hur hon orkar att ensam i personalgruppen upprätthålla denna själ i sitt arbete? Plus att hon ensam tar emot de flesta av alla de små, praktiska saker och frågor som fångarna vill ha lösta.Och med samma undran frågar jag vad har den övriga personalen på Riks för arbetsuppgifter? Egentligen; var är de när de arbetar?

Annonser