Mamma´s senaste blogg är daterad; Hinseberg Torsdagen den 18 Januari 2007:

Stämningen i vår grupp är så mycket bättre nu och det glädjer mig verkligen. Jag är glad för den unga kvinna som kom för snart två veckor sedan. Igår kom det också en ny kvinna och hon verkar trevlig.

Hon förvånas över att vi inte får något introduktionssamtal. Någon ur personalen som förklarar regler och rutiner. Här får man i stort sett anstaltskläder när man kommer och så visas man vilken cell man har. Ingenting förklaras för en. Jag kände fem av fångarna när jag kom. Vi hade suttit tillsammans på Kronoberg. Tre av dem tog väl hand om mig och visade mig vad jag behövde veta. Men den här kvinnan kommer från ett mindre häkte och kände ingen här när hon kom. Naturligtvis måste hon ha känt sig väldigt främmande och osäker. Idag har vi försökt ta oss an henne och berätta vad som gäller. Men nog har hon rätt i att personalen borde ta ett ansvar för att de nya som kommer får en riktig genomgång av vad som förväntas av dem och även att de få rättigheter de har.

En annan sak som skiljer oss som kommer från Kronoberg och de som kommer från andra häkten är kunskapen av vilka möjligheter och eventuell hjälp vi kan få under vårt fängelsestraff. De flesta av oss från Kronoberg har gjort en planering. Alltså tänkt ut vad vi vill göra så att fängelsestraffet ska kunna hjälpa oss i stället för att bara sitta av tiden. Att detta har varit möjligt för oss är jag säker på att det beror på att vi hade så mycket information på häktet. Nästan varje dag hade vi grupper och instutitioner som kom och talade om sin verksamhet. Genom detta fick vi kunskap om vilken hjälp vi kunde koppla ihop med vårt fängelsestraff. På häktet fick vi också möjlighet att delta i en motivationsgrupp.

För att planera är det viktigt att veta vilka möjligheter som står till buds. Andra häkten har inte lyckats ge den informationen. Jag kan se flera praktiska orsaker till den bristen. Men att Hinseberg inte använder den tid vi sitter på Riksmottagningen för att ge den informationen kan jag inte förstå. Då, i vår kontakt med utredaren, skulle vi aktivt kunna delta för att planera vår rehabilitering. Som det ser ut nu är det bara vi som suttit på Kronoberg som har fått den kunskap och information som krävs för att delta i vår egen återanpassning. Nog är det synd och skam. Naturligtvis innebär det att många missar chansen p.g.a. okunskap. Personligen tror jag dessutom att det egna engagemanget i sina egna behov ger bättre resultat.

Här är oron inför framtiden stor. Medfångar har inte en aning om vad som kommer att hända eller vilka möjligheter som finns efter att vi är färdigutredda här. Samtidigt är bristen på struktur och sysselsättning det som vi alla saknar mest. Nog är det väl konstigt att dessa problem inte kan skapa den självklara löpsning de faktiskt utgör.

Vi som suttit på Kronoberg´s avdelning 8-4 får vara tacksamma. Någonstans fick vi med oss kunskaper och stöd som gör att vi ser möjligheter där vi, om än små men ändå, tror att vi kan påverka vårt liv. Kanske borde de som formar Riksmottagningen göra ett studibesök där.

Annonser