Den 5 juni, alltså för två veckor sedan såg jag teatern Hat  på Kaskadteatern. Teatern är ett projekt som Off Stockholm gör tillsammans med kriminalvården. Pjäsen var oerhört stark och jag har enda sedan dess bestämt mig för att skriva något om den. Men det var mycket som behövde smältas och det har tagit sin tid. Teatern belyser kvinnligt missbruk och parallellt med henne en man som sitter isolerad i fängelse. Jag såg många bitar av mig själv. Där fanns naturligtvis den destruktivitet som är konsekvenserna av ett missbruk, där fanns också skammen att inte vilja visa sig och sitt elände och naturligtvis självförebråelsen. Det gör ont att se hur missbruket tar all hennes självrespekt. Det mest utplånande är hur hon använder sin kropp för att få tjänster gjorda som underlättar hennes fortsatta missbruk. En gest för att understryka  hur hon gett upp, långt borta från hopp om något bättre. I en scen skriker hon desperat ” jag klarar mig själv, det har jag alltid gjort”. Jag ler tragikomiskt och minns en scen ur mitt eget liv när jag sitter på  Hinseberg och säger exakt samma ord till min terapeut.  ”Visst svarar hon och det har fört dig enda hit”. Jag har haft tur, två kloka och kärleksfulla terapeuter har funnits där för mig och hjälpt mig att bryta ett missbruk som bara var destruktivt.Tack gode Gud för den hjälpen. En annan sak som slår mig är att den man som sitter inlåst i fängelset och antagligen sitter där skyldig för ett brott han begått aldrig rannsakar sig själv, vilket kvinnan gör i sitt missbruk. Däremot anklagar han henne för något i deras gemensamma historia. Något som också känns riktigt. Kvinnor är så mycket mer ifrågasatta i den kriminella och missbrukande världen. Det kändes viktigt att också pjäsen fick med den delen. En fantastisk pjäs. Smärtsamt att påminnas om sin historia men också viktigt att minnas var man kommer ifrån och att idag få se den världen såsom den faktiskt ser ut, utan den försköning man var tvungen att ge den när man överlevde där. Tack.Tyvärr kommer inte vidare föreställningar att ges av teatern Hat  för allmänheten utan den kommer  framåt att visas på kriminalvårdsanstalter. Det glädjer mig att personer inne på våra fängelser får möjligheten att se den men jag tycker samtidigt att det är synd att inte fler människor på utsidan får möjlighet att se en bra teater. /Någons mamma Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Har använt morgonen med att lyssna på oändliga versioner av Amazing Grace - oändlig nåd. Jag älskar den och den är storslagen i sin framföring av stora världsartister men också oändligt vacker när Toni Holgersson med hela sin historia sjunger om oändlig nåd. Kanske tänker han som jag, det är delar av mitt liv som beskrivs. Jag famlade, jag föll, jag var förblindad MEN det fanns ett ögonblick av uppvaknande och jag tog det. Idag står jag, idag ser jag… Livet är inte lätt vi snubblar, vi faller. Men livet är också ett uppvaknade där vi ser och erkänner våra misstag, vi är beredda att ta ansvar för det som skett för att komma vidare, för att få ett liv. Amazing Grace har en storslagen text, den säger allt om oss som en gång fallit och nu vill resa oss – oändlig nåd.När jag kommit till det där ögonblicket som förändrar mitt liv vill jag göra något bättre. Ta ansvar för det jag gjort, men också komma vidare för att göra det som är bra och viktigt, för mig men också för andra. För mig innebar det att ta emot de möjligheter som fanns runt omkring mig. Det var Kriminalvården som stod för det mesta och det såg inte alltid ut som det jag hade velat, men jag tog emot och gjorde det bästa av det.

Jag har läst och följt Annika Östberg och är säker på att också hon har haft ett ”uppvaknade” i livet som har inneburit en önskan att förändra sig själv, att försöka bli någon bättre än den man var. När jag hör henne är hon så klok och ödmjuk. Jag vet att det har kostat på, men utan den historien skulle hon inte vara den hon är idag. Jag vet också att om vi lyssnar har hon mycket att förmedla och lära oss. Den där klokheten eller/och ödmjukheten har jag aldrig hört från Tony Olsson. Förmodligen har han aldrig haft det där ”uppvaknandet” då han tvingats rannsaka sig själv. Om jag hade en tonåring i min närhet som var i farozonen för droger och kriminallitet skulle jag aldrig efterfråga Tony Olsson som mentor, men jag skulle gärna låta Annika Östberg vara mentor. För jag tror att Annika Östberg är en person som ärligt visar hur drogerna bara drar iväg med våra liv, hur vi planlöst utsätter oss själva och omgivningen för det mest destruktiva, oplanerat, viljelöst och definitivt utan mening. Hon skulle kunna berätta om smärtan, skulden, skam och det omöjliga i att göra det gjorda ogjort. Hon kan berätta priset av att sona det meningslösa och det nödvändiga med att rannsaka sig själv. Lyssna på Annika Östberg så hör ni ett budskap som vi alla mår bra att lyssna på. Därför glädjer det mig att hon får ett program i Sommar.

Annika Östberg har sonat många år och är fortsatt i Kriminalvårdens förvar även om det nu är en vårdvistelse. Hon har rehabiliterats och tagit emot hjälp för sitt missbruk. Hon har suttit längre i fängelse än någon annan svensk fånge i modern tid.

Frågan är vad vi ska rehabiliteras till om vi inte får delta i samhället på jämlika villkor som övrig svensk befolkning. Varför skulle inte hon få leda ett program i Sveriges radio? Är hon för lite straffad? Är hon för dåligt rehabiliterad? Hur ska vi då ställa oss till dömda kändisar, musiker, skådisar, ska de få utföra sina offentliga yrken? Ska de få stå på scen, sjunga agera, dansa…? Ska straffade ekonomer få sköta finanser…? Vem sätter gränserna, när är straffet färdigt? Ska reportage inifrån fängelser få göras? Ska dömda brottslingar få komma till tals? I så fall när; under straffet, efter straffet, aldrig? Ska Lillemor Östlins bok Hinsehäxan brännas på bål?

Är det offren efter Annika Östbergs brott som gör det så omöjligt att låta henne komma till tals i Sveriges radio. Men lämnar inte alla brottslingar offer efter sig. Är det inte därför vi betalar till brottsofferfonden när inte ett specifikt offer kan utpekas? Tex ett litet narkotikainnehav underhåller en narkotikamarknad som skövlar oändliga offer. Ett exempel med vilket jag vill säga att alla brott har offer. Annika Östbergs brott hade specifika offer, anhöriga till de mördade. Det är 28 år sedan och jag menar att om dessa personer fortsatt är upptagna av hur Annika Östberg  straffas och behandlas bör de få hjälp i en annan form än i ett hämndlystet straffsystem. Detta säger jag inte för att förminska de drabbade och inte heller utifrån min bakgrund som kriminell utan från min erfarenhet som offer och medoffer. Jag har utsatts för grova brott mot min person jag har också upplevt att personer i min absoluta närhet har utsatts för grova brott. En sak har jag lärt mig av detta att så länge jag befinner mig i zonen där hämnd är det jag mest önskar och där jag heligt värnar om min offerroll går det inte att leva ett bra liv. Kanske har förövaren klarat av att gå vidare medan  jag suttit kvar i ältande och hämndbegär. En naturlig reaktion i början av ett trauma men en fruktansvärd konsekvens på ens liv om man tillåts fastna där. Ett offer bör komma vidare och kanske hellre se sig själv som utsatt istället för offer. Som utsatt kan man jobba sig igenom ett trauma. Vissa trauman kommer alltid att vara sår i våra liv men det behöver nödvändigtvis inte göra våra liv till ett evigt offer där hämnd och fortsatt hämnd blir vår eviga mål.

Karin Magnusson är journalist på Aftonbladet hennes artikel är bland det mest korkade jag har läst. Onyanserat och helt irrelevanta jämförelser. Om det hade varit en insändare från någon ”bitterkärring eller en lika bitter gubbe” hade jag rykt på axlarna men en journalist som skriver så dumt och med sån brist på insikt är beklämmande. Må Karin Magnusson aldrig erbjudas att sommarprata i Sveriges Radio.

Jag är inte den jag en gång var sjunger Toni Holgersson. Det är inte jag heller och det är inte Annika Östberg heller. Bakom det finns det en historia att berätta. Lyssna. /Någons mamma

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Nu är det min mamma som driver den här bloggen för tillfället, men jag tar mig friheten att spontant gå in och skriva ett inlägg i debatten om Annika Östberg:

Debatten har stormat en del, sedan det släpptes att Annika Östberg blir en av P1´s sommarpratare i sommar. Jag har följt debatten och den upprör mig minst sagt. Själv tycker jag det ska bli väldigt intressant att höra Annika Östberg berätta om sitt liv i P1, eller vad hon nu väljer att prata om.

Ett av argumenten har varit att man jämfört med Tony Olsson, som var med vid polismordet i Malexander, här i Sverige och att man aldrig skulle låta honom få bli en sommarpratare.

För mig blir jämförelsen obegriplig, förutom att de båda funnits med när polismord har begåtts. Men där slutar också likheterna.

Den största skillnaden, som jag ser den, är att Annika hela tiden uttryckt sin skuld i det som skett, att hon på ett påtagligt vis konstant arbetat sig till att göra stora, livsavgörande förändringar när det gäller sitt liv.

Sedan kan man ju också lugnt påstå att Annika avtjänat en massa fler år i fängelse för de brott hon begått, vilket bör vara en väsentlig skillnad.

I jämförelse har Tony Olsson suttit 11 år i fängelse, medan Annika har suttit 28 år i fängelse. Det gör en skillnad på 17 år.

Om Tony Olsson kämpar för att visa sig vilja att förändra sig själv, sitt liv och engagera sig i andra människors liv, som det visat sig att Annika gjort, i 17 år framöver, så kan jag inte heller där se något fel i att han skulle sommarprata.

Dels ser jag ett sådant medieutrymme att visa att inget, särskilt inte droger, är värt att hamna i fängelse för. Det kan även visa hur förödande droger är för både individen, men också för vårt samhälle och alla som finns omkring en människa. Men det visar också att det finns en annan väg ut! Det går att förändra sitt liv, trots att man varit en grav missbrukare, som både ställt till med förödelse för oskyldiga människor, sin omgivning, men också blivit dömd till 25 år till livstids fängelse.

Det ger hopp om människan och det inger hopp för många som hamnat på fel spår i livet, även om de har skuld i det de gjort själva!

Karin Magnusson på Aftonbladet, skriver även följande i sin kritiska artikel om Annika´s sommarpratande:

Morden på Torres och Helbush begicks för länge sedan, i ett land långt borta och den morddömda är en kvinna. Det gör självklart all skillnad för det redaktionella beslutet.

Jag tror inte alls att det stämmer! Tvärt om tycker jag att mycket av kritiken mot Annika skett just FÖR att hon är kvinna. Som kvinna och f.d. missbrukare och kriminell, så finns det inte mycket plats för försoning och acceptans. Man står som allra lägst av alla människor i vårt samhälle.

Många är de kriminella män det rapporterats om genom åren, som mottagit säckvis med beundrarpost från det andra könet. Många är de män som gjort en vändning i sitt kriminella liv och vill bli hederlig och som av den anledningen höjts till skyarna. Jag har aldrig hört antingen eller om Annika eller någon annan kvinna som suttit inne för grova brott.

Rickard Flinga är en annan Svensk som blivit dömd för mord i USA och som även han har avtjänat ett mycket långt fängelsestraff där. Jag tycker det är rimligare att jämföra Annika med honom, om man nu vill finna någon att jämföra henne med. Kritiken som finns mot Annika, har inte funnits mot Rickard Flinga. Trots att han ”bara” satt fängslad i 20 år! Nu har inte Rickard Flinga blivit riktigt lika uppmärksammad som Annika Östberg. Troligen delvis då han inte heller satt lika länge i Amerikanskt fängelse. Men han har, så vitt jag kunnat läsa, inte heller kritiserats. Han har nu inte blivit erbjuden (vad jag vet) att bli sommarpratare, men det är inte bara i detta fall som Annika Östberg har kritiserats!

Nu har jag inget emot Rickard Flinga, tvärt om så ser jag att även han har mycket att säga i debatten som är viktig för oss andra att lyssna på. Jag har läst hans bok: Iskallt och stenhårt: mina tjugo år i Texas fängelser.

Jag tyckte väldigt mycket om den och tycker att den har ett viktigt budskap och det Rickard skriver är något vi alla har att lära oss av.

Om det är så att Annikas publicitet handlar om att hon är kvinna, så tror jag intresset står något högre just för det faktum att det är mycket färre kvinnor än män som begår grova brott. Men även intresset för män som begått väldigt grova brott har i perioder varit väldigt stort.

Karin Magnusson skriver också:

Kvar i USA finns anhöriga och vänner till Richard Helbush och Joe Torre, polisen och restaurangägaren som dog under Östbergs och pojkvännen Bob Cox framfart i Kalifornien. Kvar finns familjernas sorg över det som aldrig blev.

Jag hoppas inte att hon anser att deras sorg blir mindre för att Annika inte sommarpratar i Sverige, på ett språk anhöriga till brottsoffren troligen inte förstår?

Karin avslutar med:

Det har utan tvekan Annika Östberg. Men medan hon spelar skivor och berättar historien om sitt liv finns det brottsoffer vars röster aldrig kommer att höras.

Jag kan inte förstå varför man ställer detta mot varandra? Självklart kan och har även de anhöriga fått göra sina röster hörda, eller menar Karin att de ska sommarprata på Svenska som sommarpratare i P1?

Jag kan inte heller förstå hur Karin har missat att anhöriga till Annika Östbergs brottsoffer har fått mycket utrymme i media, både i USA och i Sverige? Många gånger har de anhöriga fått göra sin röst hörd i fallet Annika, även i den tidning som Karin själv skriver för!

De har också fått vara med i rättssalen och påverka alla Annika´s överklaganden som gjorts i USA genom åren.

Eller menar Karin Magnusson på allvar, att de anhöriga även ska vara med och bestämma vad media ska skriva om eller ha med i sina utrymmen?

Ja, då kan vi kanske lika väl lägga ner hela rättssystemet och bara rakt av låta brottsoffer och deras anhöriga få sätta straffen på våra brottsoffer?!

Jag tror på människans möjlighet till förändringar. Jag inser att mord är ett fruktansvärt brott och liksom de flesta brott, så utsätter man andra människor för onödigt lidande och ett liv som släcks, kan aldrig väckas. Samtidigt så tror jag inte på att alla brottslingar som åsamkat någon annan person en skada, ska få tillbringa resten av sina liv inför lås och bom. Jag tror på vårt rättssystem som vill visa att man sona sitt brott och att även om man aldrig kan eller ska glömma, så har man i alla fall rätt att gå vidare när man avtjänat sitt straff.Om man inte tror på det, då skulle det innebära att alla våra brottslingar ska sitta bakom lås och bom under resten av sina liv. Skulle det vara en hjälp för de anhöriga? Skulle det ge deras anhöriga tillbaka till livet?

Det finns de som anses för farliga för samhället att släppas ut. De sitter också mycket riktigt inlåsta på livstidsstraff, utan möjlighet att komma ut. En del av dessa sitter också inlåsta på rättspsykiatriska vårdinstanser, utan möjlighet att vistas ute i det fria.

Efter 28 års fängelse i USA, en tid i fängelse i Sverige och med möjlighet till en frigivning inom ett år, genom att visa sin vilja att förändra och hjälpa både sig själv och andra under alla dessa år, genom att fördöma sitt eget tidigare liv och levene, så tycker jag absolut att Annika visat att hon har möjligheter att skapa sig själv ett värdigt liv, där hon inte har för avsikt eller kommer att skada någon människa. Jag tycker det är rätt att hon ges möjligheten att få sommarprata, då jag tror att vi alla har något att lära av henne och hennes erfarenheter!

Att mycket av Annikas våldsamma förflutna handlar om ett gravt missbruk, tror jag inte någon behöver tvivla på, då det är ganska uppenbart. Det är ingen ursäkt, men en rätt bra förklaring. Om det varit en ursäkt, skulle hon inte ha behövt avtjäna ett straff på motsvarande 45 år, som hon fått fastställt i Örebro Tingsrätt i November 2009.

Så här säger Annika själv om sitt sommarpratande:

– I mitt Sommar ska jag tala om ögonblick som förändrar livet. Om att överleva mer än 28 år i amerikanskt fängelse. Om mörka, fuktiga celler. Om rötter och hemlängtan och hur man håller drömmen om hemland och tillhörighet levande i en främmande värld. Och hur det kändes att för första gången få hålla i en mobiltelefon.

Jag ser mycket fram emot att lyssna på Annika Östberg som sommarpratare!

// Någons Dotter

Mer om debatten kan du lyssna på i P1 och här och läsa om i Sommarlyssnaren och här!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Det omöjlig tar bara längre tid

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Jag visste inte att det var omöjligt, så jag klarade det.


Läs även andra bloggares åsikter om ,

Det finns två sorters människor. De som gör något och de som kommer efter och kritiserar.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Den som inte gör några misstag gör vanligtvis ingenting

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.