Det är jag som är ”Någons dotter”

Kronobergshäktet 2006

Som min mamma precis har skrivit i inlägget innan, så har vi valt att gå ut öppet med våra identiteter i tv 4´s Nyhetsmorgon i morgon. Därför väljer vi också att gå ut med det öppet i våra bloggar ikväll, innan Nyhetsmorgon.

Det har varit en lång resa för oss det här. Mycket har hänt sedan gripandet av min mamma för flera år sedan, tills nu när hon precis blivit fri. Resan är inte slut, men den tyngsta tiden är över, gissar jag och framför allt så är det en enormt stor befrielse för mig att kunna vara uppriktig om detta och att inte längre behöva dölja…

När jag startade denna blogg, så fanns det inte på kartan att skriva öppet. Anonymiteten har varit en förutsättning för bloggen över huvudtaget. Idag är jag i en helt annan situation och har förlikat mig med min mammas brott, hennes svek mot framför allt sig själv. Jag har inte bara förlikat mig, utan accepterat. Och fått både förståelse och funnit förlåtelsen.

Jag är än så länge mycket lättad och glad för vårt gemensamma beslut. Det är viktigt för mig att kunna vara en röst och ett ansikte för alla andra anhöriga i min situation eller liknande situation. Det behöver inte vara dolt i dunkel utan man kan öppna på locket och prata om det som är svårt och smärtsamt och på så sätt påbörja ett eget helande och den nödvändiga bearbetningen.

Jag vill nu, när jag ändå lämnat ut vem som hållit i denna blogg, passa på att tacka så väldigt mycket till er som läst och kommenterat här, ni som mailat och stöttat mig under alla dessa år. Jag vet uppriktigt inte hur jag skulle ha orkat genom de mörkaste stunderna utan att ha haft möjlighet att skriva av mig här och dessutom få ett fint stöd. TACK till er!

Om jag inte skriver här, så hittar du mig i min öppna blogg: Tonårsmorsa

Till er som liksom mig är anhörig: All min värme och kärlek till er och den ni bär i ert hjärta, oavsett om personen finns i frihet eller ej… Lägg skam och skuld på hyllan och ta tillvara på det du har!

Man ”får” älska en person trots att den har begått ett brott eller gjort något som är väldigt fel. Att man älskar en person som gjort fel, betyder inte att man accepterar eller okejar det som personen har gjort. Att min mamma begått brott som jag aldrig (och inte ens hon själv) någonsin kommer att tycka är okej, betyder inte att allt annat hon gjort i sitt liv suddas ut!

Vänligen Tonårsmorsa / Fatou / Någons dotter och grundaren av denna blogg! ♥

Min mammas egen blogg: Britta´s Blogg

Som en blomma på månen, kan beställas hos Adlibris och Bokus.

Bryggan arbetar i första hand för barn till frihetsberövade föräldrar. De arbetar utifrån FN´s barnkonvention om barns rättigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om anhörig, tv4, anonym, avslöjande,

 

Att öppna upp

För någon vecka sedan bestämde jag och min dotter oss för att delta i TV 4:as nyhetsmorgon söndag den 31 oktober. För att uppmärksamma att den viktiga boken ”Som en blomma på månen” ges ut i nytryck inbunden på Sivarts förlag. Boken går att köpa på Adlibris och Bokus.

När vi tog det beslutet så bestämde vi ju indirekt också att bryta vår anonymitet. För mig är det okey då anonymiteten mest har varit för att skydda barn och barnbarn. Vi var rädda att anhöriga skulle tvingas skämmas för vad jag hade gjort. Min familj har inte längre lust att gömma sig som om de har något att skämmas för. Jag tycker det är skönt att få öppna upp. Jag har sonat och vill leva mitt liv utan att ständigt stå inför ”tänk om folk verkligen vet vem jag är”.

Jag hämtar mod från min älskade och modiga familj. Jag hämtar mod från vänner som litar på mig. Och jag har fått ett fantastiskt bemötande på min arbetsplats. Där har jag kunnat vara öppen och ändå möts med respekt och känt att folk litat på mig. Det är stort. En sådan omgivning har gett mig kraft att tro på framtiden. Visst jag har gjort misstag och tyvärr är det omöjligt att få saker ogjorda, men jag har sonat mitt brott och idag är min önskan att leva ett nyktert och vanligt liv utan kriminalitet.

Att våga vara öppen är skönt. Det känns också viktigt att få visa upp boken därför att den ger röst till några som alltför länge har levt i anonymitet, nämligen de många  anhöriga till folk i fängelse. Det är sorgligt att för dem som har en nära släktings som gjort misstag och hamnat i fängelse också måste bära deras skam och hemlighet. Via bloggen har vi, främst min dotter, fått mail från nära anhöriga till fångar som har känt skam och därför varit rädd att deras hemlighet ska avslöjas. De har känt sig utpekade och ensamma som anhöriga till fängslade. Hur är det tex att vara polis och ha en son i fängelse? Det finns många röster och familjehemligheter bakom den respons vi fått på vår blogg. Jag har full förståelse för folks önskan att vara anonym och kommer alltid att respektera den. Själv tycker jag nu att det är skönt att få lämna min anonymitet och stå upp för den jag är. Det är också gott att  jag därmed kan bli en röst för alla dem som har svårt att göra sig hörda.

Efter det att jag varit på vårdvistelse en period kände jag behov för att ha en öppen blogg där jag kunde skriva om  annat än kriminalvård, fängelse och missbruk. Följ gärna den bloggen, Brittas blogg, framåt. Ibland kanske vi uppdaterar den här bloggen och i övrigt kommer jag att skriva mycket i min blogg Brittas Blogg och min dotter kommer förmodligen på liknande sätt skriva i sin blogg Tonårsmorsa och sen uppdatera den här vid behov.

Vi syns i TV 4:as Nyhetsmorgon i morgon söndag.

Läs även andra bloggares åsikter om som en blomma på månen, anhörig, hemligheter

 

MUCK !

Japp idag är det den stora dagen. Den där dagen som man har haft svårt att se framför sig. Den där dagen då domen kom tror jag att jag stängde av och varken orkade eller vågade att se den här dagen framför mig.

Men jag har gjort mitt straff steg för steg. Lärde mig att vara här och nu och sätta små och viktiga delmål för att motivera mig själv att gå vidare. Min stora vinst i det här straffet för det finns faktiskt en vinst det är behandlingen på Slottet, Hinseberg. Mycket har gjort ont. Att vara frihetsberövad att stå inför rigida regler och tvingas leva i ett icke valt kollektiv är smärtsamt bara det och alla de punkterna är jag glad att lämna bakom mig. Men det fanns en annan smärta och det var smärtan att se sanningen om sitt liv och se att jag själv var ansvarig för att jag satt inne och för alla svek och all smärta mitt missbruk hade bidragit till både för mig och dem jag älskar. Den smärtan är bra mycket ondare men absolut nödvändig för att bli fri, och då pratar jag om fri i själen, relationer ja, fri att leva ett fullvärdigt liv. Det har också varit en del av det här fängelsestraffet och det låter konstigt men jag är så tacksam för det. ”Sanningen är smärtsam men gör en fri” Den insikten och den smärta det inneburit att komma dit vill jag inte lämna bakom mig  utan leva med och ständigt påminna mig om för att kunna leva ett helt och tillfrisknande liv.

Nej jag har inte firat min muck speciellt. Jag har varit på två 12-stegsmöten för att tacka alla dem som funnits som stöd där som personer men också bara för att programmen finns. Någon sa att det var klokt att börja friheten på ett möte. Jag var glad över den kommentaren och kände att jag gjort många kloka val under den här tiden för att få ett liv jag vill leva och kan vara nöjd och stolt över.

Idag är jag fri och har ett jobb och inte minst en älskad familj med barn och barnbarn. Jag saknar bostad men känner tillit att det ska ordna sig, jag har massor av skulder som jag nu arbetar på att avbetala samtidigt som jag har sökt och väntar på svar om en skuldsanering. Min X-man har klart sagt att han tänker blåsa mig på de saker vi ägde gemensamt. Och ändå känner jag sådan tacksamhet för det liv jag har idag. Jag kan till och med tycka synd om mitt X för jag vet att han lever kvar med sina livslögner. Jag är nöjd, jag gör mitt bästa och det finns sån glädje i att jag har sonat det jag  absolut var skyldig till. För så är det jag var skyldig och det är länge sedan jag accepterat att jag skulle ta mitt straff. Det var ju också så att jag visste vad jag gjorde och att det var olagligt. Dessutom och det är absolut det viktigaste jag är inte det minsta stolt över det jag gjort och tycker att det är moraliskt förkastligt. Det är riktigt och rätt att jag sonat och utifrån det kan jag idag gå med rak rygg och känna att jag har rätt att gå vidare. Jag hoppas och ber att jag aldrig ska göra något så illa igen och jag framåt ska leva ett liv som jag kan känna mig stolt över och kanske vända dåliga erfarenheter till att använda för att göra gott. Kanske kan mina insikter användas till något positivt för mig och andra i framtiden. Hoppas så.

Jo när jag får ett boende med eget kök då ska jag fira mer ståndsmässigt genom att bjuda mina barn och deras familjer på en fantastisk god trerättersmiddag. // Någons mamma

Läs även andra bloggares åsikter om muck, tolvsteg, gå vidare, frihet

 

Snart är min mamma fri efter nästan fem år

Det är ju min mamma som har drivit denna blogg den senaste tiden. Något sparsamt, men ändå med uppdateringar lite då och då. Nu tycker jag det är lägligt att jag skriver några rader.

Idag är det Söndag den 17/10-2010. Om precis en vecka kommer min mamma att bli villkorligt frigiven. Då har hon suttit av de fyra år och åtta månader som man sitter av när man har fått ett straff på sju år.

När jag säger att hon suttit ”nästan fem år” så låter det inte så länge i siffror. Men när jag tänker på allt som skett under den här tiden, så känns det som en hel evighet.

När jag blickar tillbaka i bloggen och i tiden så inser jag att min mamma  har suttit av ett riktigt långt straff. Det senaste året har hon inte bokstavligen suttit i fängelse, eftersom hon haft vårdvistelse som utsluss. Det har inneburit att hon har arbetat och bott utanför anstalten. Vi har haft möjlighet till ”fri” kontakt via telefon och Internet och även att träffas på ett helt annat sätt än när hon befann sig på anstalt. Det har varit en bra men också nödvändig utslussningsform.

Det har varit många år av ovisshet, sorg, förtvivlan, men också av hoppfullhet och tillförsikt. Nu är vi där. Vi är där vid ett frisläppande och det känns bra med också overkligt!

Det var först helt nyligt som jag vågat börja räkna ner tiden min mamma har kvar. I början när hon satt kvar på häktet i väntan på att domen skulle vinna laga kraft och därefter i väntan på plats på Hinsebergs Riksmottagning för kvinnor, vågade jag inte räkna ner. Jag tänkte att om jag började göra det så snart så skulle det kännas så evighetslångt att vänta på, att jag inte orkade med det.

Men så inser jag nu att om bara en endaste vecka är min mamma villkorligt frigiven. Det är en fantastisk känsla!

För oss som är anhöriga har dessa nästan fem år varit omvälvande på många sätt. På sätt och vis har mycket rullat på som vanligt och vi har fortsatt våra liv. På ett annat vis känns det som om vi haft en paus-knapp intryckt som nu ska släppas om en veckan.

Vi har under dessa nästan fem år firat en massa jular, nyår, födelsedagar, studenter och vi har sörjt vid bortgångar och begravningar. Hela tiden med mamma innanför murarna.  Men mest av allt har vi haft en vardag där vi saknat, längtat och älskat vår mamma/mormor/farmor. Nu är den tiden slut och en ny era kommer att ta form i våra liv.

Min mamma har under hela den här tiden gjort ett fantastiskt jobb med att jobba med sig själv och sitt missbruk, men också med att hålla ihop familjen och hålla kontakten konstant, även när våran vardag tagit över och vi varit dåliga på det.

Min mamma är helt jäkla fantastisk och jag är så stolt och glad och fylld av kärlek till henne. Hon är verkligen toppen och det har hon bevisat. Igen.

//Någons dotter

Läs även andra bloggares åsikter om frihet, anhörig, anstalt, vårdvistelse, muck, mucka,

 

En präst bekännelser

Har precis läst Olle Carlssons bok; Mitt himla liv.Den är bra och känns både ärlig och utlämnande. Boken är dessutom lättläst. Det finns mycket jag tycker om i boken. Den del i boken när han kommer till Nämndemansgårdens behandlingshem tycker jag är speciellt starkt. Han är alkoholist, han är präst men han har också arbetat med alkoholbehandling. Det sistnämnda var också hans stora skam. Han var trasig och framförallt avklädd i sin roll som präst men det kunde han godta. Men att han själv som proffs i alkoholbehandling mer eller mindre hade supit på ett ohälsosamt sätt var svårt att leva med. Citat ur boken;

”- Förresten vi har tagit bort videon om andlighet som du spelat in. Den kommer du att skratta åt så småningom…

Det kommer jag aldrig att göra tänkte jag”

”Min största skam var inte att jag var präst. Det värsta var att jag arbetat med alkoholbehandling, både som terapeut och etisk rådgivare.”

Senare ger terapeuten honom ros för samma video som de tagit bort.

”- Din video om andlighet är ju skitbra.

– Jag ljög inte när jag spelade in den videon, sa jag urskuldande. Nu förstår jag att jag drack för mycket redan då”

Det här avsnittet griper tag i mig. Därför att jag tror att när vi får diagnosen missbrukare, knark eller alkohol, är samma beroende så tror vi att allt det vi gjort sätts på ett minuskonto. Det som vi gjort bra och det vi har presterat trots vårt missbruk i en ärlig uppriktighet, upplever vi har förlorar trovärdighet hos andra människor. Hos en del människor är det också så att när de får kunskapen om ett beroende hos en person slutar de räkna med den personen och nedvärderar den personens verk som värdelöst eller oärligt. Naturligtvis är det inte så, även en beroendeperson kan skapa åtskilligt och är ärlig både i sitt skapande och kunnande. Lyckligtvis finns det också många människor som ser det. Oärligheten är definitivt runt sin egen person och som i Olles fall att han drack. Lögnen för sig själv att han drack för mycket. den oärligheten är han också öppen om och beskriver på ett bra sätt.

Själv har jag också ett tidigare yrkesliv i behandling. Det blev också min största skam under mina år i missbruk. Det jag hade gjort ganska bra i mitt liv och med hela mitt hjärta blev min största hemlighet och min stora skam. Det har tagit en lång tid av nykterhet som jag nu kan prata om den kunskap och erfarenhet jag har från den tiden.

Vidare beskriver Olle också sitt missbruk i förhållande till barnen. Även här är han modigt ärlig. I slutet av boken låter han det äldsta barnet beskriva hur hennes upplevelser var. Ja, han är modig och jag är övertygad att det är ur den ärligheten och det modet som hans  tillfrisknande har varit möjligt.

Det som är vackert är hur man känner den kärlek som finns mellan Olle och barnen. Trots missbruket har det funnits kärlek dem emellan. Det är inte alla missbrukare som lyckas etablera en varm och kärleksfull kontakt ens när deras missbruk upphör. Att det lyckas för en del tror jag är att kärleken och värmen trots ett aktivt missbruk lyckades förmedla. Visst svek Olle sina barn när han var aktiv, ibland på ett skrämmande sätt men han var aldrig elak. Jag vet inte om det är en bra förklaring men jag tror att det finns en del i den förklaringen. Tacksamt vet jag att också jag har haft lyckan att ha ett gott förhållande till mina barn. De älskar mig och jag älskar dem trots de tillkortakommanden jag har haft som mor på grund av missbruk och kriminalitet. Att jag idag får chansen att leva i den kärleken på ett sunt sätt,  är  min största tacksamhet.

Jag identifierade mig starkt i Olles bok. Jag är övertygad om att alla som har en vardag med barn, jobb och relationer samtidigt med ett missbruk känner igen sig. Jag tror att den som gav upp vardagen och bara lät missbruket ta över känner igen sig. Jag tror att alla de som säger (behöver inte vara moraliserande) hur kan de riskera allt de har bara för en sup har mycket att lära av Olles bok. Men viktigaste budskapet i boken tycker jag är; ”En missbrukare är inte bara en missbrukare, utan han/hon är en människa med ett (missbruks)problem.”

Läs även andra bloggares åsikter om Olle Carlsson, behandling, 12-steg,

 

Mässa om frihet

Världens fängelsepräster har konferens i Stockholm. I samband med det blev jag tillfrågad av fängelseprästen från Kronobergshäktet, Anki Björk, om jag ville komma till S:t Eriks kapell och prata om frihet, det ville jag. Det var ett vackert kapell och där hölls en liten mässa med nattvard. Själv fick jag berätta lite om den ofrihet jag levt i och så läste jag en dikt ur boken ”Som en blomma på månen”. Som för övrigt såldes i kapellet den här dagen. För mig blev det en fin stund och det känns bra att få dela mina erfarenheter.  Jag delar här vad jag sa i kyrkan idag.

Jag började med att tacka prästen Anki Björk för att jag fick komma, men jag tackade henne också för att hon fanns där för mig den 18 mars 2006, då jag satt isolerad på häktet och fick beskedet att min mamma hade dött. Senare fanns också Anki där den där dagen då man begravde mamma. Hon tände ett ljus, läste ur Bibeln men var framförallt närvarande i den sorg och saknad jag kände. På så sätt fick jag också en känsla av att ta ett sista farväl trots att jag inte kunde delta i begravningen. Det kommer alltid att finnas i mitt hjärta att Anki gjorde detta möjligt. Det var ett tack men också sagt för att få andra att förstå hur viktigt det är att fängelseprästerna finns.

Så fortsatte jag med att berätta att jag 2006 greps för ett narkotikabrott jag var skyldig till. När jag greps var jag inte då heller en fri person. Jag satt fast i ett missbruk och i en kriminalitet. Jag hade inte mycket att vara stolt över. Det mesta jag kände var skam och skuld över det liv jag levde.

Häktet och fängelselivet var en annan typ av ofrihet, mer fysisk men där blev också skammen och skulden offentlig och synlig. Min första reaktion var att ljuga om hur jag levt och att försköna både missbruket och kriminaliteten.

Senare valde jag att ta emot hjälp och gå in på 12-stegsbehandlingen på Hinseberg. Det innebar en öppenhet och ärlighet om hur mitt liv verkligen såg ut. Det var oerhört smärtsamt, men i det fanns också en oerhörd frihet, att äntligen våga se hur det verkligen var.

Detta var en frihet inte bara för mig utan också för mina barn och barnbarn som fram till dess tvingats leva med mina livslögner. För idag vet jag att mitt sätt att leva och senare mitt straff också tvingades att bli en stor del av deras liv. Inte heller de gick fria.

Idag lever jag nykter och håller all kriminalitet borta från mitt liv. Jag söker andra värden; sinnesro, andlighet, kärlek, ödmjukhet, närvaro… Ibland lyckas jag leva i nått av de där stora orden. Bara ibland, men det är nog för att jag idag ska må bättre än jag någonsin gjort tidigare i mitt liv. Jag tror jag är lycklig idag, men framförallt vet jag att jag är fri.

Mina barn är också friare. Genom att jag lever värdigare har också deras liv blivit befriat från livslögner, oro och de slipper ha sin mamma i fängelse.

Jag berättar att jag var med och skrev i boken ”som en blomma på månen” Att jag fick vara med i det arbetet betydde mycket för mig. Jag väljer att läsa en dikt ur den men jag läser inte någon av mina egna, fortfarande blir jag så berörd att läsa dem att jag inte förmår att göra det inför folk. Jag läser istället en dikt skriven av Karim Ben Daher

Trankil

Alla stressar, Alla springer runt

Jag försöker softa, Bara ta det lugnt

Jag  behöver ingenting, Vill bara ha ro

Ta min frihet

Ta allt jag  äger

Men ni kan inte ta min tro

Inte heller kan ni ta iväg min fantasi

För när jag blundar på kvällen, Då är jag fri

Fri från er

Fri från ångest

Fri från ”sheitan”

När jag bara lever för stunden, Så blir jag fri från längtan

Jag lyssnar på tystnaden, Hör mig själv andas

Vaknar upp av en nyckelknippa som skramlas

Jag tackar Gud för det liv jag lever idag. Jag tackar för nåden att ha överlevt och att jag idag får leva i den frihet jag känner. Fri från fängelset, men inte minst också fri i själ och tanke.

Jag slutar med att läsa ur Viktor Frankl, som överlevde Auschwitz, bok ”Livet måste ha en menning”. Så här skriver han om frihet:

Allt kan man ta ifrån  människan.

Utom en sak – den yttersta friheten

Att välja förhållningssätt

Till det som livet för med sig

/Någons mamma

Läs även andra bloggares åsikter om frihet, mässa, fängelsepräster

 

Veckans aforism

Det är den som går vilse som finner de nya vägarna./ Niels Kjaer

Läs även andra bloggares åsikter om ordspråk, aforismer

 

Hat

Den 5 juni, alltså för två veckor sedan såg jag teatern Hat  på Kaskadteatern. Teatern är ett projekt som Off Stockholm gör tillsammans med kriminalvården. Pjäsen var oerhört stark och jag har enda sedan dess bestämt mig för att skriva något om den. Men det var mycket som behövde smältas och det har tagit sin tid. Teatern belyser kvinnligt missbruk och parallellt med henne en man som sitter isolerad i fängelse. Jag såg många bitar av mig själv. Där fanns naturligtvis den destruktivitet som är konsekvenserna av ett missbruk, där fanns också skammen att inte vilja visa sig och sitt elände och naturligtvis självförebråelsen. Det gör ont att se hur missbruket tar all hennes självrespekt. Det mest utplånande är hur hon använder sin kropp för att få tjänster gjorda som underlättar hennes fortsatta missbruk. En gest för att understryka  hur hon gett upp, långt borta från hopp om något bättre. I en scen skriker hon desperat ” jag klarar mig själv, det har jag alltid gjort”. Jag ler tragikomiskt och minns en scen ur mitt eget liv när jag sitter på  Hinseberg och säger exakt samma ord till min terapeut.  ”Visst svarar hon och det har fört dig enda hit”. Jag har haft tur, två kloka och kärleksfulla terapeuter har funnits där för mig och hjälpt mig att bryta ett missbruk som bara var destruktivt.Tack gode Gud för den hjälpen. En annan sak som slår mig är att den man som sitter inlåst i fängelset och antagligen sitter där skyldig för ett brott han begått aldrig rannsakar sig själv, vilket kvinnan gör i sitt missbruk. Däremot anklagar han henne för något i deras gemensamma historia. Något som också känns riktigt. Kvinnor är så mycket mer ifrågasatta i den kriminella och missbrukande världen. Det kändes viktigt att också pjäsen fick med den delen. En fantastisk pjäs. Smärtsamt att påminnas om sin historia men också viktigt att minnas var man kommer ifrån och att idag få se den världen såsom den faktiskt ser ut, utan den försköning man var tvungen att ge den när man överlevde där. Tack.Tyvärr kommer inte vidare föreställningar att ges av teatern Hat  för allmänheten utan den kommer  framåt att visas på kriminalvårdsanstalter. Det glädjer mig att personer inne på våra fängelser får möjligheten att se den men jag tycker samtidigt att det är synd att inte fler människor på utsidan får möjlighet att se en bra teater. /Någons mamma Läs även andra bloggares åsikter om hat, kvinnligt missbruk, offstockholm, ´teaterKaskad

 

Oändlig nåd

Har använt morgonen med att lyssna på oändliga versioner av Amazing Grace – oändlig nåd. Jag älskar den och den är storslagen i sin framföring av stora världsartister men också oändligt vacker när Toni Holgersson med hela sin historia sjunger om oändlig nåd. Kanske tänker han som jag, det är delar av mitt liv som beskrivs. Jag famlade, jag föll, jag var förblindad MEN det fanns ett ögonblick av uppvaknande och jag tog det. Idag står jag, idag ser jag… Livet är inte lätt vi snubblar, vi faller. Men livet är också ett uppvaknade där vi ser och erkänner våra misstag, vi är beredda att ta ansvar för det som skett för att komma vidare, för att få ett liv. Amazing Grace har en storslagen text, den säger allt om oss som en gång fallit och nu vill resa oss – oändlig nåd.När jag kommit till det där ögonblicket som förändrar mitt liv vill jag göra något bättre. Ta ansvar för det jag gjort, men också komma vidare för att göra det som är bra och viktigt, för mig men också för andra. För mig innebar det att ta emot de möjligheter som fanns runt omkring mig. Det var Kriminalvården som stod för det mesta och det såg inte alltid ut som det jag hade velat, men jag tog emot och gjorde det bästa av det.

Jag har läst och följt Annika Östberg och är säker på att också hon har haft ett ”uppvaknade” i livet som har inneburit en önskan att förändra sig själv, att försöka bli någon bättre än den man var. När jag hör henne är hon så klok och ödmjuk. Jag vet att det har kostat på, men utan den historien skulle hon inte vara den hon är idag. Jag vet också att om vi lyssnar har hon mycket att förmedla och lära oss. Den där klokheten eller/och ödmjukheten har jag aldrig hört från Tony Olsson. Förmodligen har han aldrig haft det där ”uppvaknandet” då han tvingats rannsaka sig själv. Om jag hade en tonåring i min närhet som var i farozonen för droger och kriminallitet skulle jag aldrig efterfråga Tony Olsson som mentor, men jag skulle gärna låta Annika Östberg vara mentor. För jag tror att Annika Östberg är en person som ärligt visar hur drogerna bara drar iväg med våra liv, hur vi planlöst utsätter oss själva och omgivningen för det mest destruktiva, oplanerat, viljelöst och definitivt utan mening. Hon skulle kunna berätta om smärtan, skulden, skam och det omöjliga i att göra det gjorda ogjort. Hon kan berätta priset av att sona det meningslösa och det nödvändiga med att rannsaka sig själv. Lyssna på Annika Östberg så hör ni ett budskap som vi alla mår bra att lyssna på. Därför glädjer det mig att hon får ett program i Sommar.

Annika Östberg har sonat många år och är fortsatt i Kriminalvårdens förvar även om det nu är en vårdvistelse. Hon har rehabiliterats och tagit emot hjälp för sitt missbruk. Hon har suttit längre i fängelse än någon annan svensk fånge i modern tid.

Frågan är vad vi ska rehabiliteras till om vi inte får delta i samhället på jämlika villkor som övrig svensk befolkning. Varför skulle inte hon få leda ett program i Sveriges radio? Är hon för lite straffad? Är hon för dåligt rehabiliterad? Hur ska vi då ställa oss till dömda kändisar, musiker, skådisar, ska de få utföra sina offentliga yrken? Ska de få stå på scen, sjunga agera, dansa…? Ska straffade ekonomer få sköta finanser…? Vem sätter gränserna, när är straffet färdigt? Ska reportage inifrån fängelser få göras? Ska dömda brottslingar få komma till tals? I så fall när; under straffet, efter straffet, aldrig? Ska Lillemor Östlins bok Hinsehäxan brännas på bål?

Är det offren efter Annika Östbergs brott som gör det så omöjligt att låta henne komma till tals i Sveriges radio. Men lämnar inte alla brottslingar offer efter sig. Är det inte därför vi betalar till brottsofferfonden när inte ett specifikt offer kan utpekas? Tex ett litet narkotikainnehav underhåller en narkotikamarknad som skövlar oändliga offer. Ett exempel med vilket jag vill säga att alla brott har offer. Annika Östbergs brott hade specifika offer, anhöriga till de mördade. Det är 28 år sedan och jag menar att om dessa personer fortsatt är upptagna av hur Annika Östberg  straffas och behandlas bör de få hjälp i en annan form än i ett hämndlystet straffsystem. Detta säger jag inte för att förminska de drabbade och inte heller utifrån min bakgrund som kriminell utan från min erfarenhet som offer och medoffer. Jag har utsatts för grova brott mot min person jag har också upplevt att personer i min absoluta närhet har utsatts för grova brott. En sak har jag lärt mig av detta att så länge jag befinner mig i zonen där hämnd är det jag mest önskar och där jag heligt värnar om min offerroll går det inte att leva ett bra liv. Kanske har förövaren klarat av att gå vidare medan  jag suttit kvar i ältande och hämndbegär. En naturlig reaktion i början av ett trauma men en fruktansvärd konsekvens på ens liv om man tillåts fastna där. Ett offer bör komma vidare och kanske hellre se sig själv som utsatt istället för offer. Som utsatt kan man jobba sig igenom ett trauma. Vissa trauman kommer alltid att vara sår i våra liv men det behöver nödvändigtvis inte göra våra liv till ett evigt offer där hämnd och fortsatt hämnd blir vår eviga mål.

Karin Magnusson är journalist på Aftonbladet hennes artikel är bland det mest korkade jag har läst. Onyanserat och helt irrelevanta jämförelser. Om det hade varit en insändare från någon ”bitterkärring eller en lika bitter gubbe” hade jag rykt på axlarna men en journalist som skriver så dumt och med sån brist på insikt är beklämmande. Må Karin Magnusson aldrig erbjudas att sommarprata i Sveriges Radio.

Jag är inte den jag en gång var sjunger Toni Holgersson. Det är inte jag heller och det är inte Annika Östberg heller. Bakom det finns det en historia att berätta. Lyssna. /Någons mamma

Läs även andra bloggares åsikter om Annika Östberg, sommarpratare, ny chans, offer, Toni Holgersson,

 

Spontant gästinlägg om Annika Östberg som sommarpratare

Nu är det min mamma som driver den här bloggen för tillfället, men jag tar mig friheten att spontant gå in och skriva ett inlägg i debatten om Annika Östberg:

Debatten har stormat en del, sedan det släpptes att Annika Östberg blir en av P1´s sommarpratare i sommar. Jag har följt debatten och den upprör mig minst sagt. Själv tycker jag det ska bli väldigt intressant att höra Annika Östberg berätta om sitt liv i P1, eller vad hon nu väljer att prata om.

Ett av argumenten har varit att man jämfört med Tony Olsson, som var med vid polismordet i Malexander, här i Sverige och att man aldrig skulle låta honom få bli en sommarpratare.

För mig blir jämförelsen obegriplig, förutom att de båda funnits med när polismord har begåtts. Men där slutar också likheterna.

Den största skillnaden, som jag ser den, är att Annika hela tiden uttryckt sin skuld i det som skett, att hon på ett påtagligt vis konstant arbetat sig till att göra stora, livsavgörande förändringar när det gäller sitt liv.

Sedan kan man ju också lugnt påstå att Annika avtjänat en massa fler år i fängelse för de brott hon begått, vilket bör vara en väsentlig skillnad.

I jämförelse har Tony Olsson suttit 11 år i fängelse, medan Annika har suttit 28 år i fängelse. Det gör en skillnad på 17 år.

Om Tony Olsson kämpar för att visa sig vilja att förändra sig själv, sitt liv och engagera sig i andra människors liv, som det visat sig att Annika gjort, i 17 år framöver, så kan jag inte heller där se något fel i att han skulle sommarprata.

Dels ser jag ett sådant medieutrymme att visa att inget, särskilt inte droger, är värt att hamna i fängelse för. Det kan även visa hur förödande droger är för både individen, men också för vårt samhälle och alla som finns omkring en människa. Men det visar också att det finns en annan väg ut! Det går att förändra sitt liv, trots att man varit en grav missbrukare, som både ställt till med förödelse för oskyldiga människor, sin omgivning, men också blivit dömd till 25 år till livstids fängelse.

Det ger hopp om människan och det inger hopp för många som hamnat på fel spår i livet, även om de har skuld i det de gjort själva!

Karin Magnusson på Aftonbladet, skriver även följande i sin kritiska artikel om Annika´s sommarpratande:

Morden på Torres och Helbush begicks för länge sedan, i ett land långt borta och den morddömda är en kvinna. Det gör självklart all skillnad för det redaktionella beslutet.

Jag tror inte alls att det stämmer! Tvärt om tycker jag att mycket av kritiken mot Annika skett just FÖR att hon är kvinna. Som kvinna och f.d. missbrukare och kriminell, så finns det inte mycket plats för försoning och acceptans. Man står som allra lägst av alla människor i vårt samhälle.

Många är de kriminella män det rapporterats om genom åren, som mottagit säckvis med beundrarpost från det andra könet. Många är de män som gjort en vändning i sitt kriminella liv och vill bli hederlig och som av den anledningen höjts till skyarna. Jag har aldrig hört antingen eller om Annika eller någon annan kvinna som suttit inne för grova brott.

Rickard Flinga är en annan Svensk som blivit dömd för mord i USA och som även han har avtjänat ett mycket långt fängelsestraff där. Jag tycker det är rimligare att jämföra Annika med honom, om man nu vill finna någon att jämföra henne med. Kritiken som finns mot Annika, har inte funnits mot Rickard Flinga. Trots att han ”bara” satt fängslad i 20 år! Nu har inte Rickard Flinga blivit riktigt lika uppmärksammad som Annika Östberg. Troligen delvis då han inte heller satt lika länge i Amerikanskt fängelse. Men han har, så vitt jag kunnat läsa, inte heller kritiserats. Han har nu inte blivit erbjuden (vad jag vet) att bli sommarpratare, men det är inte bara i detta fall som Annika Östberg har kritiserats!

Nu har jag inget emot Rickard Flinga, tvärt om så ser jag att även han har mycket att säga i debatten som är viktig för oss andra att lyssna på. Jag har läst hans bok: Iskallt och stenhårt: mina tjugo år i Texas fängelser.

Jag tyckte väldigt mycket om den och tycker att den har ett viktigt budskap och det Rickard skriver är något vi alla har att lära oss av.

Om det är så att Annikas publicitet handlar om att hon är kvinna, så tror jag intresset står något högre just för det faktum att det är mycket färre kvinnor än män som begår grova brott. Men även intresset för män som begått väldigt grova brott har i perioder varit väldigt stort.

Karin Magnusson skriver också:

Kvar i USA finns anhöriga och vänner till Richard Helbush och Joe Torre, polisen och restaurangägaren som dog under Östbergs och pojkvännen Bob Cox framfart i Kalifornien. Kvar finns familjernas sorg över det som aldrig blev.

Jag hoppas inte att hon anser att deras sorg blir mindre för att Annika inte sommarpratar i Sverige, på ett språk anhöriga till brottsoffren troligen inte förstår?

Karin avslutar med:

Det har utan tvekan Annika Östberg. Men medan hon spelar skivor och berättar historien om sitt liv finns det brottsoffer vars röster aldrig kommer att höras.

Jag kan inte förstå varför man ställer detta mot varandra? Självklart kan och har även de anhöriga fått göra sina röster hörda, eller menar Karin att de ska sommarprata på Svenska som sommarpratare i P1?

Jag kan inte heller förstå hur Karin har missat att anhöriga till Annika Östbergs brottsoffer har fått mycket utrymme i media, både i USA och i Sverige? Många gånger har de anhöriga fått göra sin röst hörd i fallet Annika, även i den tidning som Karin själv skriver för!

De har också fått vara med i rättssalen och påverka alla Annika´s överklaganden som gjorts i USA genom åren.

Eller menar Karin Magnusson på allvar, att de anhöriga även ska vara med och bestämma vad media ska skriva om eller ha med i sina utrymmen?

Ja, då kan vi kanske lika väl lägga ner hela rättssystemet och bara rakt av låta brottsoffer och deras anhöriga få sätta straffen på våra brottsoffer?!

Jag tror på människans möjlighet till förändringar. Jag inser att mord är ett fruktansvärt brott och liksom de flesta brott, så utsätter man andra människor för onödigt lidande och ett liv som släcks, kan aldrig väckas. Samtidigt så tror jag inte på att alla brottslingar som åsamkat någon annan person en skada, ska få tillbringa resten av sina liv inför lås och bom. Jag tror på vårt rättssystem som vill visa att man sona sitt brott och att även om man aldrig kan eller ska glömma, så har man i alla fall rätt att gå vidare när man avtjänat sitt straff.Om man inte tror på det, då skulle det innebära att alla våra brottslingar ska sitta bakom lås och bom under resten av sina liv. Skulle det vara en hjälp för de anhöriga? Skulle det ge deras anhöriga tillbaka till livet?

Det finns de som anses för farliga för samhället att släppas ut. De sitter också mycket riktigt inlåsta på livstidsstraff, utan möjlighet att komma ut. En del av dessa sitter också inlåsta på rättspsykiatriska vårdinstanser, utan möjlighet att vistas ute i det fria.

Efter 28 års fängelse i USA, en tid i fängelse i Sverige och med möjlighet till en frigivning inom ett år, genom att visa sin vilja att förändra och hjälpa både sig själv och andra under alla dessa år, genom att fördöma sitt eget tidigare liv och levene, så tycker jag absolut att Annika visat att hon har möjligheter att skapa sig själv ett värdigt liv, där hon inte har för avsikt eller kommer att skada någon människa. Jag tycker det är rätt att hon ges möjligheten att få sommarprata, då jag tror att vi alla har något att lära av henne och hennes erfarenheter!

Att mycket av Annikas våldsamma förflutna handlar om ett gravt missbruk, tror jag inte någon behöver tvivla på, då det är ganska uppenbart. Det är ingen ursäkt, men en rätt bra förklaring. Om det varit en ursäkt, skulle hon inte ha behövt avtjäna ett straff på motsvarande 45 år, som hon fått fastställt i Örebro Tingsrätt i November 2009.

Så här säger Annika själv om sitt sommarpratande:

– I mitt Sommar ska jag tala om ögonblick som förändrar livet. Om att överleva mer än 28 år i amerikanskt fängelse. Om mörka, fuktiga celler. Om rötter och hemlängtan och hur man håller drömmen om hemland och tillhörighet levande i en främmande värld. Och hur det kändes att för första gången få hålla i en mobiltelefon.

Jag ser mycket fram emot att lyssna på Annika Östberg som sommarpratare!

// Någons Dotter

Mer om debatten kan du lyssna på i P1 och här och läsa om i Sommarlyssnaren och här!

Läs även andra bloggares åsikter om annika östberg, fängelsestraff, sommarpratare, p1, karin magnusson, aftonbladet, rickard flinga, mord, tony olsson, media,

 

veckans aforism

Det omöjlig tar bara längre tid

Läs även andra bloggares åsikter om aforismer, ordspråk

 

Veckans aforism

Jag visste inte att det var omöjligt, så jag klarade det.

Läs även andra bloggares åsikter om ordspråk, aforism

 

Veckans aforism

Det finns två sorters människor. De som gör något och de som kommer efter och kritiserar.

Läs även andra bloggares åsikter om aforismer, ordspråk

 

Veckans aforism

Den som inte gör några misstag gör vanligtvis ingenting

Läs även andra bloggares åsikter om aforismer, ordspråk

 

Yttrandefrihet för att få kränka?

Vem är Lars Vilks? En stor konstnär, Sveriges hopp efter Carl Larsson, Anders Zorn eller Bengt Lindström. Nej, inte alls. Jag tillsammans med  många andra människor har aldrig sett ett konstverk av Lars Vilks. Är han då den kreatör som uppfann och skapade den första rondellhunden. Nej, inte alls det var någon annan kreativ person som skapade detta nyskapande fenomen.

Vem är då denne Lars Vilks som kallar sig konstnär och vars konst de flesta aldrig hört eller sett resultat av. Till för några år tillbaka var han för de allra flesta en helt okänd person och man kan absolut inte säga att han var en offentlig person. Så blev han då en kändis för sin rondellhund. Ja, inte för att han kreativt nog skapade rondellhunden, utan därför att han skapade en rondellhund som också var en karikatyr på Mohammed. Att genera och föraktfullt trampa på en stor grupp troende människor är alltså konstnären Lars Vilks stora bedrift eller ska vi kalla det verk. Nu blir Lars Vilks en kändis och också en offentlig person. Att han sen förvånas över att en stor grupp troende upprörs över hans ”verk” och gör det till en yttrandefrihetsfråga tycker jag bara handlar om Lars Vilks självcentrering. Det mest beklämmande är att  massmedia har tillåtit honom lansera den bilden. Det har blivit muslimerna som det är ”fel” på och inte Lars Vilks respektlöshet.

Många av oss har något andligt eller något vi håller av med stor respekt, något vi håller högre än oss själva, vår högre makt. Inte alla men väldigt många människor är vad vi till vardags kallar troende; New Age. muslimer, kristna, budister, judar… Ingen som har hittat något andligt vill att detta ska dras i smutsen, förlöjligas eller kanske ens förvärldsligas. I de allra flesta fall respekteras också detta mellan människor och mellan olika trosuppfattningar. Jag personligen är kristen men tror samtidigt att vi alla har bara en gud. Gud är en, men olika traditioner och kulturella skillnader har gjort att vi kallar honom vid olika namn. Jag har heller inga problem med att föreställa mig att Jesus var en man som kanske hade sexuella relationer, möjligen är spekulationerna kring han och Maria Magdalena sanna. Det finns också en bild som under senare år målats fram att han skulle ha varit homosexuell, kanske är det sant vad vet jag. Det stör mig inte och det är heller inget som upptar mig. Däremot skulle jag tycka att det vore fruktansvärt kränkande om Jesus framställdes som hund eller ännu värre om jag såg bilder där man avbildat honom i diverse sexuella aktiviteter. Min och flera andras Gudabild är ett andligt sökande. Vi söker det goda, någon att vända oss öppet och ärligt till. I det andliga ligger tro, som är synonymt med tillit. Det andliga ligger djupare än det världsliga  och är därför inte förkroppsligat. Det är kanske därför som jungfru Maria, Jesus moder framställs som just jungfru när hon födde Jesus. Det kan finnas ett behov av att renodla det andliga när vi i vårt dagliga liv är så fysiskt närvarande. Naturligtvis vet muslimer att Mohammed var en man med fysiska drifter (han hade ju för tusan fyra fruar) men de har inget behov eller vilja att detta visas upp och det borde respekteras. Muslimer vill för övrigt inte att Mohammed förkroppsligas alls genom avbilder och dylikt. Vilket inte borde vara så svårt att respektera. Denna sed att inte avbilda Gud har för övrigt också funnits i den kristna världen även om den traditionen inte längre är verksam.

Därmed inte sagt att jag tycker sex är något fullt eller att det är på något sätt förbjudet eller skamligt i de olika religionerna. Nej, men det är något annat  vi söker i religionen, det andliga. Och när vi väver in vår sexualitet i förhållande till vår religion är det vår egen vi bör belysa och inte våra andliga ledares sexuella liv och/eller utsvävningar.

Ett exempel som vi alla kan förstå. Vi vet alla att våra föräldrar har sex eller att de åtminstone har haft sex. Vi är ju alla det yttersta beviset för att detta har inträffat åtminstone en gång i deras liv. Jag har syskon så i mitt fall vet jag att det skett vid fler än ett tillfälle. MEN jag liksom de allra flesta av oss skulle ”hellre dö” än att sitta i en stor föreläsningssal tillsammans med massor av människor och se mina föräldrar avbildade i scener med avancerad sex, eller ens se dem avbildade i sexuella scener avancerade eller ej. Det är något med respekt för vår uppkomst och även andliga tillhörighet som vi vill behålla på ett andligt plan. Lars Vilks låt oss behålla den respekten för oss själva och andra. Det har verkligen inte något som helst att göra med yttrandefrihet det handlar om respekt. Om det lades ut nakenbilder på dig (fejkade eller ej) är det då en yttrandefrihetfråga eller ett personligt kränkande?

Ja Lars Vilks lyckades få ny publicitet när någon fanatisk grupp i USA planerade att döda honom. Tragiskt, men fanatism finns i alla trosuppfattningar. Ja, tyvärr behöver det inte vara religion för att skapa fanatism. Jag måste säga att jag tycker att Lars Vilks uppfattning om yttrandefrihet  är mer fanatisk än sund. Men Lars Vilks älskar att stå i rampljuset kan jag förstå för nu smider han nya planer för att skapa nya rubriker. Inte heller denna gång genom sin egen konstnärlighet (varför fortsätter han att kalla sig konstnär)  utan nu föreläser han om yttrandefrihet och passar på att samtidigt visa filmen ”Allah Ho Gaybar” – med nakna bögar i Muhammed-masker. Filmen har han inte själv skapt utan även här använder han sig av andra skapande individer. Filmen togs för övrigt bort från Youtub där den där ansågs alltför provocerande i sin respektlöshet.

Det som förvånar mig mer är att  Uppsala universitet ”lånar” ut sig till dessa ändamål. Om de nu vill ha en föreläsning om yttrandefrihet bör det finnas många andra som kan belysa den frågan och vikten att använda sin yttrandefrihet med respekt för andra människor. Helt nyligen blev tex Janne Josefsson utslängd från kommunalhuset i Göteborg när han i Uppdrag granskning gjorde ett program om mygel och korruption. Exempel på hur yttrandefriheten förbjuds eller försvåras i viktiga frågor både nationellt och internationellt  är otaliga. Så det är med stor okunnighet, som inte kan förväntas av ett så stort universitet som Uppsala, att de låter en så självcentrerad person som Lars Vilks göra sina kränkningar och respektlösa agerande till en yttrandefrihetsfråga. Universitetet bör vara mer seriös än så, och låta föreläsare som har något viktigt att förmedla belysa vikten av yttrandefrihet. Det är ju trots allt där som den kommande eliten i vårt samhälle utbildas. Yttrandefrihet är väl i hög grad rätten att informera, debattera och försvara sina åsikter i ett samhället och inte rätten att kränka individer och grupper av individer.

Jag försvarar på inget sätt det hot eller våld som Lars Vilks utsatts för. Jag kan inte ens tycka att han förtjänar det. Jag anser att Lars Vilks i sitt icke skapande som konstnär inte förtjänar någonting alls, minst av allt den publicitet som skapats kring hans person. Helst av allt önskar jag att han får falla tillbaka till den anonymitet han kommer ifrån. Jag tror att om muslimer önskar att visa hur illa de tycker om den respektlöshet som Lars Vilks utsätter dem för gör de det  bäst genom att helt negligera honom. När Lars Vilks väljer att visa den film han blivit attackerad på grund av är det just det som är hans önskan att väcka uppmärksamhet. I hans fall gäller nog att hellre negativ och till och med smaklös uppmärksamhet än ingen alls. Så vill man ”straffa” Lars Vilks ge honom ingen uppmärksamhet, förpassa honom tillbaka till tystnaden. Jag googlade på Lars Vilks och där fanns bara information om den uppmärsamhet han lyckats få genom sitt förlöjligande av profeten Mohammed och inte ett verk, inte en kommentar eller en bild av ”konstnären” Lars Vilks så jag tror att han hör bäst hemma i den anonymitet han kommer ifrån. /Någons Mamma

Läs även andra bloggares åsikter om Lars Vilks, yttrandefrihet, kränkningar av Mohammed, respektlöshet

 

Veckans aforism

Du ska inte skaka hand med knuten näve

Läs även andra bloggares åsikter om aforism, ordspråk

 

Tillfrisknande

Idag fick jag en kommentar av alkolistbloggen. Den var okey och jag  hittade  en ny blogg som jag kommer att följa.  Den påminde mig mycket om den där första tiden som drogfri. Då man funderar mycket över det som varit och känner osäkerhet för framtiden. Nykterheten ses som en svårighet och man är problematiserande  inför allt. Livet handlar om många måsten och ännu fler inten. Det är vad många kallar de vita knogarnas kamp. Jag måste vara nykter, jag får inte dricka, jag måste gå nykter på festen, jag får inte misslyckas, måste sluta tänka droger, får inte längta efter ruset… Det blir en fixering där alla tankar väcker negativa känslor.

Låt mig ta ett begripligt exempel ”Om en överviktig bestämmer sig för att banta och därmed tänker nu får jag inte längre äta det jag tycker om, jag måste äta mindre, jag måste motioner… Då är h´n redan full av negativa tankar som tynger ner känslomässigt. Känslan av att förlora något får fokus och det är troligt att det växer fram känslor av misslyckanden från alla tidigare försök att gå ner i vikt. Om tankarna riktas mot något positivt är det lättare att bryta dåliga vanor. Nu ska jag börja äta hälsosamt och vad härligt att jag börjat promenera på morgonen. Tankarna är positiva och föder hoppfulla känslor.”

Att se på sitt nya drogfria liv som något positivt är en del i tillfrisknandet. Om man ständigt går och suckar över att man inte kan berusa sig och ser med avund på alla som tar sig en fest gör man sig själv en otjänst. Det är viktigt att kunna se på allt fantastiskt som ett nyktert liv ger. Idag är jag närvarande i mitt egna liv. Idag behöver jag inte ljuga eller lägga ut dimridåer för ett liv som jag skäms för. Idag kan jag ta hand om mina egna behov och är inte styrd av det destruktiva i mitt liv. Idag kan jag välja vad jag ska göra, vem jag ska umgås med. Jag vill arbeta, ha ett boende, vara närvarande med min familj, välja vänner jag trivs med, jag har har platser jag vill uppleva och saker jag vill göra. Jag lever utifrån de moraliska uppfattningar jag har och behöver inte längre leva efter konstruerade livslögner för att stå ut med mig själv. Ja det är nog den största vinsten att slippa ljuga för sig själv och för min omgivning. Beroendet är en sjukdom men det finns möjlighet att tillfriskna. Ju längre man kommer i sitt tillfrisknande ju mer ser man möjligheter och vinster. Drogen och ruset är inte längre ett alternativ. För att komma dit måste man vara villig. Villig att se vad droger och kriminalitet har kostat, villig att ta emot hjälp och villighet att se vinster istället för förluster. Och vinsterna finns där. Idag har jag ett jobb. Ett jobb där det finns härliga människor runt mig, jag tycker ju människor är de mest intressanta som finns. Det är också ett jobb där jag får jobba praktiskt och organisera arbetet. Det är något jag också tycker om, för övrigt anser jag att organisering är en av mina starkaste sidor. Att jag har ett arbete efter så många år utanför det ”verkliga livet” och med ofullbordad strafftid är bara det ett under. Det finns vinster och det är så viktigt att vara tacksam över dem. ”En tacksam narkoman är en nykter narkoman”. När man är nynykter är det så lätt att fastna i alla svårigheter. Det är bra att bli påmind och minnas varifrån man kommer. Det ger också ett perspektiv på hur mycket som skett med mig sen den där tiden på häktet. Då var jag en person med lite hopp om framtiden och full av alla svårigheter och så full av skam över mitt liv att jag aldrig trodde att det skulle vara möjligt att prata om det. Idag har även det mest smärtsamma fått ord. Jag har vågat vara öppen  gentemot mina barn. Att vara ärlig och öppen mot dem och mig själv är som sagt den viktigaste vinsten och värt oändligt mycket. Idag lever jag närmare den jag vill vara och kan därför tycka om mig själv. Jag har fått hjälp av 12-stegsprogrammet och mötena är  en viktig del av min nykterhet. I tillfrisknandet finns vinsterna, möjligheterna och ett helt liv att leva. /Någons mammaLäs även andra bloggares åsikter om 12-steg, missbruk, tillfrisknande, hoppfullhet

 

Veckans aforism

”Om man får ändan ur vagnen behöver man inte ta sig själv i kragen” (okänd)

Läs även andra bloggares åsikter om ordspråk, aforismer

 

Veckans aforism

Doften stannar kvar i handen som ger en blomma

Läs även andra bloggares åsikter om aforism, ordspråk

 

En tänkvärd historia

Jag tycker om att läsa böcker som lär om livet.  Självhjälpsböcker kan man kalla dem. Många är bra och har mycket att ge. De jag gillar bäst är de som är rika på livsfilosofi och som på ett humoristiskt sätt tvingar oss att se över gamla inlärda vanor. Jag har många favoriter och jag har inte lust att rangordna dem, nämnas kan Mia Törnblom, Kay Pollack, Deepak Chopra och Robin Sharma. Hos den sista, fann jag en sådan skön historia som jag vill återge här nedan. Varsågod.

Det var en gång en svag gammal kvinna vars kärleksfulla make just dött. Strax efter hans bortgång flyttade hon hem till sonen och bodde där tillsammans med honom, hans hustru och deras dotter. Hennes syn och hörsel försämrades för varje dag, och ibland darrade hennes händer  så mycket att ärtorna rullade iväg när hon åt och hon spillde soppa på golvet. Hennes son och hans fru blev irriterade på röran, och en dag bestämde de att det fick vara nog. De ställde upp ett litet extrabord i ett hörn intill städskåpet och sa åt den gamla kvinnan att hon hädanefter fick äta ensam vid det bordet. Och så blev det.  De såg hennes tårfyllda blickar under måltiderna men de talade aldrig till henne förutom för att banna henne när hon tappade en gaffel eller sked.

Så en kväll strax före middagen, såg sonen sin dotter sitta och leka med byggklossar på golvet. ”Vad bygger du för något?” frågade han intresserat. ”Jag bygger ett litet bord till dig och mamma”, sa flickan, ”så att ni kan sitta för er själva i ett hörn och äta när jag blir stor.” Båda hennes föräldrar stod som lamslagna  en lång stund, och sedan började de gråta. De hade omedelbart blivit medvetna om innebörden i sina handlingar och hur mycket sorg de givit upphov till. Samma kväll ledde de den gamla kvinnan tillbaka till det gemensamma middagsbordet, och från den dagen åt hon tillsammans med dem. Och när det råkade falla ner mat på golvet någon gång verkade det inte vara någon som brydde sig om det.  (Ur; Munken som sålde sin Ferrari av Robin Sharman)

Läs även andra bloggares åsikter om Filosofi, Robin Sharman, självhjälpsböcker, åldrandet