En mamma i skuggan av ett brott.

I sagorna är allt så enkelt. Häxan är ond, prinsessan är god. Hon är snäll och vänlig och hjälpsam, medan häxan är falsk och luras och är grym. Det är så enkelt.

Det är därför det är så svårt att beskriva min mamma, för jag vet att brottet hon har dömts för är helt förkastligt och orätt. Jag vet att det är moraliskt fel och allt det där…

Men jag har också en annan bild av min mamma, en bild som just nu bleknar med fängelsegallren och taggtråden som omger henne, men en bild som egentligen är en mycket större del av min mamma och hennes liv. En bild som är lika rättvis, lika sann, en bild som till viss del är ännu mera sann, eftersom det är hennes personlighet. Brottet hon begått är visserligen begånget av henne och det är inget varken jag eller hon försöker eller kan förklara bort, däremot handlar det inte om att brottet är hennes personlighet, utan något hon personligen har begått.

Min mammas personlighet är styrka, värme, morgontrött och krävande, hjälpsam och har lätt till skratt. Min mammas personlighet är att hon har lätt att säga sin åsikt och hon har lätt för att säga vad hon tycker, samtidigt som hon är en förlåtande person och en mycket kärleksfull person. Det är hennes personlighet.

Det är det som gör det så väldigt mycket svårare för oss anhöriga att leva i verkligheten än i sagan. Vi kan inte avfärda våra anhöriga som en knarksmugglare eller vad det nu kan vara för brott. För oss anhöriga är det en liten, liten del av hela livet. Ett liv där våra anhöriga, eller i detta fall min mamma, visat allt annat än den kriminellla sidan i hela sitt liv.

Jag kan inte förkasta hela henne för detta, då hela min barndom och uppväxt svämmat över av kärlek, kamratskap och uppriktighet. Jag vet att det låter motsägelsefullt, men det är också en del av sanningen!
Ibland när stängslen blir för höga för att jag ska kunna sträcka ut min hand till mamma och nå henne, ibland när våra världar skiljer sig för markant åt, så vill jag kura ihop mig och minnas…

Jag vill minnas hur vi packade till vinterutflykter i slalombackar med varm choklad och prickig-korv smörgåsar. Jag sluter mina ögon och minns de mysiga frukostar med juice och smörgåsar med gott pålägg. Jag minns våra familjekvällar med sällskapsspel och glada skratt. Jag minns hennes omsorgsfulla händer runt mina, när hon var orolig för mig.
Jag måste påminna mig om allt detta, för att jag inte vill att allt det där ska falla i glömska, för att ingen ska kunna göra henne till en sämre människa än hon är, för att hon begått detta brott. Även om vi just nu lever i en gråare verklighet, så vill jag ändå inte att det ska ställa hela hennes tidigare liv i en sådan skugga, för resten av våra liv. Hon har begått brottet i skuggan av den person hon är, i skuggan av ett missbruk som för en tid måste ha slagit hål på allt hon trott på och allt hon lärt mig.

Det är en vetskap och en insikt som gör ont, men jag är ändå glad att hon kommit till detta. Jag är glad och tacksam att hon visat mig att livet inte är den saga vi ibland kan önska oss. Den innehåller så mycket mer glädje och så mycket mer sorg!

Andra bloggar om: Sorg, Vem min mamma är, Dagar med hopp, Blogroll, Att vara anhörig, Kriminalitet, Missbruk, Sagor,

 

Osorterade tankar en Lördagkväll.

I den här bloggen har vi varit relativt förskonade från kritiska kommentarer. Jo, de har kommit, men de är inte så många som man skulle kunna tro om man skriver om ett så pass hett ämne som utifrån en kriminells eller en kriminells anhörigs tillvaro. De flesta har frågat, ifrågasatt och diskuterat, men ändå hållit sig sakliga, även om de inte alltid hållit med om det vi skrivit. Sedan finns det andra som kommit med direkta påhopp, utan att egentligen ha följt bloggen, eller som inte förstått att vi inte bloggar för att försvara kriminalitet.

Det är många som läser som själva varit utsatta för brott. Där blir det extra känsligt. Kanske kan man också få uppfattningen när man läser vissa inlägg i denna blogg att jag eller min mamma tycker det är acceptabelt med brott. För er som följt den från början vet dock att det inte är så.

Jag har skrivit lite om samma ämne HÄR!

Min mamma skriver väldigt ofta om kritik hon har mot det som sker innanför murarna. Eftersom jag känner min mamma väl och känner till hennes bakgrund, så vet jag att det inte bara ligger känslor bakom hennes kritik. Jag vet att min mamma ogärna pratar om sin bakgrund just nu, men jag kan i alla fall säga att hon har en väldigt god insyn och erfarenhet i behandlingssammanhang.

I kriminalvården ingår ju ibland behandling och det är det min mamma går just nu, vilket hon i sig är väldigt glad och tacksam för. Men hon har också valt att kritisera en del av bristerna.

Det finns de som håller med och det finns de som inte gör det. Men det som faktiskt förvånar mig är när det finns några som kommenterar med ”Sluta klaga, ni har det redan för bra!” Eller ”Ni har redan förbrukat eran talan i och med att ni har begått ett brott!” Etc.

Är det så att man är så okunnig i den här frågan att man inte ser konsekvenserna av att bara straffa? Att man inte är medveten om att straffet är själva frihetsberövandet? Ser man på människor som begått ett brott att man inte längre har någon talan, att man inte längre har rätt att uttrycka missnöje eller kritik, förtvivlan eller orättvisor? Man sitter ju inne för att sona sitt brott. Om man på allvar faktiskt kommer till insikt under denna tid (vilket antagligen är tanken) om att man handlat fel, att man faktiskt är beredd att förändra sig själv och sitt liv, om man faktiskt använder sin fängelsetid till att sona sitt brott och att faktiskt jobba med sig själv för att göra sig av med dåliga egenskaper? Är inte det en vinst för alla?

Jag kan förstå att det kan vara svårt för ett offer att förlåta sin baneman, även om jag tror att det skulle vara bra för framför allt den som själv blivit utsatt. Men jag tror att det är viktigt att vi som finns i samhället, faktiskt kan ge folk en andra chans.

I dessa kommentarer ligger oftast en underton om att man själv skulle vara samhällets stora stöttepelare. Att man valt att leva ett liv långt bort från kriminalitet. Det kan så vara. Men samtidigt så känner jag mig kritisk till den tanken. Att avstå från kriminalitet må vara bra, men samtidigt så kan vi aldrig garantera oss för hur människor i vår omgivning handlar.

Att sitta i min mammas situation, det kanske inte kan vara vem som helst (även om jag tror att det skulle kunna vara bra många fler än man tror)men att vara i min eller mina familjemedlemmars situation skulle faktiskt kunna vara precis vem som helst.

En annan sak som jag ofta tänker på när jag läser dessa kommentarer är att jag tror att många som hör om folk som begått kriminella handlingar, inte riktigt inser att brottsling och offer oftast inte står allt för långt i från varandra. Med detta INTE sagt att om man varit utsatt för brott, så har man rätt att begå ett brott. Men med detta sagt, finns det oftast ingen ursäkt, men väl en förklaring.

Därför är det också så lätt, så lätt för oss att känna empati för sådana som t.ex. Vendettanbettan. För oss finns det inget motsägelsefullt i det, även om det kan vara svårt att se för andra. På ett sätt kan deras situationer t.o.m. jämnföras för att de båda sitter i sitt eget fängelse. Skillnaden är naturligtvis också enorm, eftersom min mamma begått ett brott, medan VB har blivit utsatt för ett brott av en våldsman.

I vår familj finns till vissa delar en historia i att ha blivit utsatta för våldbrott, dessa brott har begåtts av personer som är på fri fot. Männsikor som faktiskt vandrar omkring i vårt samhälle idag, utan att ha behövt ta några konsekvenser av sitt handlande. De anses idag vara goda samhällsmedborgare. Min mamma anses vara en parasit som lever på samhällets resurser, för att hon har begått ett brott och sitter i fängelse.

Hur mycket jag än älskar och ser upp till min mamma, så kan jag inte säga att det är fel att hon sitter i fängelse, på samma sätt som hon inte själv anser det heller. Hon har begått ett brott och hon och jag är rörande ense om att brott är fel. Därför ska brott också fortsättningsvis dömas av utomstående och inte av de som är känslomässigt berörda. Därför ska inte jag vara en av de som dömer min mamma, precis som brottsoffer inte ska vara de som dömer de som begått brott.

Men det jag vill belysa är att skillnaden inte alltid behöver vara så milsvid. Min mamma har inte bara varit en god samhällsmedborgare innan denna karusell satte igång. Hon har även ansetts vara en ”stöttepelare” i vårt samhälle. Så kapaciteten finns definitivt. Att ha en trygg bakgrund att ”falla tillbaka på”.

Nu är inte alla som sitter inne så lyckligt lottade. Men att det finns kapacitet hos alla att sona sitt brott och att kunna förändra det tidigare livet till något bättre, det är jag övertygad om.

Jag säger inte att alla människor är värda chans på chans. Det finns de som faktiskt till slut förbrukat sina chanser. Men jag tror att dessa är procentuellt ganska få, av de tusentals som sitter inne på våra svenska anstalter. Jag tror också att de flesta brottslingar har en dröm om att leva utan kriminalitet.

Men att personer som är direkt rädda för att utsättas för brott igen, sådana som just Vendettanbettan, där måste naturligtvis skydd sättas in så länge hon känner behovet. Som hon själv skrev någon gång: ”Jag har inte råd att chansa”.

Men, som jag nämnde ovan, jag tror absolut inte på att bara låsa in, att ta av kriminella alla deras rättigheter, att de inte ska ha rätt att uttrycka sig eller kritisera, för om man inte kan föra en saklig diskussion på förbättringar eller förändringar, då tror jag man är farligt ute. När man bryter en kommunikation, så skapar man större avstånd och det är inte så svårt att räkna ut vad en som sitter inlåst känner om man stänger av kommunikationen, om man säger att ”du har begått ett brott, därför har du ingen talan”!

Grundtanken inom kriminalvården måste ändå vara att släppa ut ”bättre” människor än de man låste in. Med ”bättre” människor menar jag: tillfrisknande, (det är knappast någon hemlighet att de flesta brott begås under någon påverkan av alkohol och droger) hoppfulla, männsikor som strävar efter att göra rätt för sig och leva ett ”hederlig” liv.

För en del är det säkert en naiv dröm som aldrig kommer att uppfyllas, men för en hel del tror jag att det är en realistisk dröm och jag tror det finns massor av intagna som släpps ut och faktiskt väljer att leva ett bättre liv än det de hade innan de blev inlåsta.

Bara lite osorterade tankar en Lördagkväll när höstmörkret sänkt sig.