tagrals.jpg

Jag tror att det finns en och annan som undrar hur vårat besök hos mamma har gått. Här kommer en uppdatering:

Tidigt på morgonen. Jag och barnen sitter på tåget. Vi har äntligen fått låna besökslägenheten på Hinsebergs kvinnoanstalt. I drygt två dygn ska vi få träffa min mamma. Barnen sin mormor. Jag är förväntansfull. Glad. Det pirrar i min mage. Jag är trött, då jag knappt kunde somna kvällen innan.

Den här gången behöver jag inte fundera så mycket på vad jag ska hinna säga under en kort besökstid. Den här gången ska vi få rå om varandra på riktigt. För första gången på ett och ett halvt år.

Så lång tid har gått sedan min mamma blev gripen av polisen på Stockholms Central. Tågets rytm sätter sig i mig. Jag tänker i takt med tågets rytmer. Du-dunk-du-dunk…

Jag och barnen hjälps åt med de tunga väskorna. Vi går genom samhället Frövi. Fram till den långa bro som leder fram till fängelset.

Inga problem denna gång med att få komma in i väntrummet. Vi får gå genom metalldetektorn. Plocka av oss de smycken det piper av. Vi blir helt korrekt bemötta. Inte surt, inte kärvänligt, men korrekt. Det behövs faktiskt inte mer än så.

Sedan ska våra väskor gås igenom. Vi får sitta ner i väntrummet. Det tar en stund. Kanske 30-45 minuter. Vi har ganska mycket packning med oss. Jag är orolig för vad vi får ta med oss in eller inte.

Jag har köpt en massa skönhetsprodukter och pyssel. Barnen har medicinska krämer med sig. Jag oroar mig för att vi inte ska få ta in dessa saker.

Men allt går väl. De har plockat ut några få saker, som inte känns särskilt viktiga ändå. Bl.a. en förpackning hårfärgmedel, men den säger de att vi kan få in om vi säger till när vi ska göra den och sedan lämnar ut det som blir över. De har en stor vagn, som de drar våra saker på till besökslägenheten.

Vi kommer fram och där står mamma. Hon väntar på oss med varma kramar och jag är så glad att jag är där. Med henne. Först kikar vi runt i lägenheten som är så stor och fin att jag knappt tror det är sant. Där finns ett sovrum med dubbelsäng, ett sovrum med en våningssäng, TV-spel, leksaker. Där finns ett stort kombinerat vardagsrum/kök, en hall och ett duschrum med toalett och en städskrubb. På uteplatsen finns det ett bord, med två bänkar, gungor, sandlåda, leksaker, en trehjuling och grill. Det finns också en badbalja. Det är höga stängsel omkring, toppade med taggtråd och jag ignorerar dem. För på insidan, där vi nu befinner oss finns det så mycket kärlek och gemenskap att taggtråden saknar betydelse.

Det finns fler taggtrådstoppade staket längre bort, så i praktiken är det tre eller fyra stängsel från oss till friheten. En frihet jag inte ens behöver sakna under de dagar jag befinner mig i Hinsebergs besökslägenhet.

Mamma har bakat bullar och vi fikar. Sedan går vi igenom min packning, jag lämnar över de av hennes kläder jag har med mig, som hon får använda under de dagar hon vistas med oss i besökslägenheten. Jag visar vad jag köpt, som vi ska roa oss med dessa dagar. Hon går och provar lite kläder. Hon skrattar över att brorsan plockat ihop kläder som hon knappt känner igen.

Vi lagar mat, bakar, pratar, pratar, pratar. Vi pratar strunt, vi pratar viktiga saker, vi skvallrar, vi pratar vardag och fest. Vi pratar om gripandet, om fängelset, om behandlingen som mamma går. Vi pratar frihetsberövande och frihet.

Vi varvar allt prat dessa dagar med god mat, grillning, bakning, fördelsedagsfirande, pysslande, massage, ansiktsmasker, filmtittande, lekar med barnen, frågesport.

Vi pratar om saker som får oss att skratta, gråta och fundera. Mellan allt prat så kramas vi och försöker fylla varandra med hopp och kärlek.

Trots att jag känner sådan tacksamhet och glädje över våra dagar tillsammans är det svårt att gå. Det knyter sig i bröstet och strupen snörs ihop. Jag blinkar bort tårarna när vakterna kommer för att hämta oss. Stängslet som jag försökt ignorera i drygt två dagar blir så påtagligt. Det är evighetsstängsel som känns som de går rakt upp i himlen.

Stängsel med taggtråd som gör min mamma onåbar för mig i vardagen. Min mamma har accepterat sitt fängelsestraff. Hon talar om att de har det ganska okej för det mesta. Att hon gör det bästa av sitt straff. Hon säger ofta att det som är svårast är saknaden och längtan efter oss anhöriga.

Men för oss alla var dessa dagar som en oas i en flera år lång öken. När jag lämnar Hinseberg är det med en blandning av tacksamhet och oändligt stor sorg.