Mammas senaste blogg är daterad: 6 Augusti 2007:

Besökslägenheten

Det har varit några alldelens speciella och fina dagar i besökslägenheten. Att få rå om sin familj utan press att besöket snart är slut. Att få vakna och ha dem man älskar nära sig, det är stort och fyller en med känslan att äga en rikedom.

Känslan när jag lämnade lägenheten var en stor tomhet och vägen upp till fängelseavdelningen var fylld av tårar. Att skiljas är saknad redan innan någon gått. Den smärtan förstärks av att inte veta när detta blir möjligt nästa gång. Visst gör det ont och visst lämnar besöket en stor tomhet och saknad efter sig. Men ändå skulle jag aldrig ha velat vara utan denna möjlighet. När den första känslan av tomhet och saknad har lagt sig är jag fylld av ny energi. Ett besök på två dygn i besökslägenheten har verkligen laddat mina batterier och jag är fylld av tacksamhet för den möjlighet till en bit naturligare umgänge som besökslägenheten gav.

I en stund som denna är det därför med lite blandade känslor jag nu tar upp den kritik jag har mot besökslägenheten. Det finns nämligen en sådan och trots glädjen över de dygn jag haft där känns det viktigt att få dela den kritiken.

Det finns nämligen bara en besökslägenhet för hundra kvinnliga fångar!! Det betyder att många som sitter här aldrig kommer att få förmånen att utnyttja besökslägenheten. Detta kan jämnföras med lokalanstalterna; Färingsö ca: 40 fångar om en lägenhet, Sagsjön ca; 18 fångar om en lägenhet. De öppna anstalterna; Båtshagen 27 platser med en lägenhet och Ljustadalen 30 platser om en lägenhet.

Lokalanstalter innebär i många fall att de som sitter där bor i närområdet. Deras anhöriga har kortare resväg. Generellt har de som sitter på lokalanstalterna kortare straff och kommer därför ut i permissionsgång inom överskådlig tid. De som sitter på öppna anstalter måste vara i permissionsgång. Det betyder att de har möjlighet att resa hem till sina anhöriga var fjärde vecka under X antal timmar. Därför torde det stå klart för de flesta att behovet för besökslägenhet reduceras kraftigt.

Hinseberg har många livstidsfångar som får vänta år innan de kan få permission. Hinseberg är en Riksanstalt, vilket innebär att de har fångar från hela Sverige, vilket är ett vidsträckt land med åtskilligt avstånd för många anhöriga. Dessutom sitter här många från andra länder, vars anhöriga har väldigt långt för besök. För alla vi hundra kvinnor finns alltså en besökslägenhet.

Kvinnor med minderåriga barn har förtur på lägenheten. I vart fall tre kvinnor får varje månad besök av sina barn. Barnen är i skolåldern, så dessa besök sker under helger. Därmed är besökslägenheten alltid bokad tre helger av månadens fyra helger. Kvar för oss övriga 97 kvinnor blir det kvar en helg.

Jag säger inte att dessa småbarnsmammor inte har behov för kontinuelig kontakt med sina barn. Naturligtvis har de det. Och jag missunnar dem inte för en sekund. Att sitta i fängelse med småbarn utgör ett helvete i sig.

Men vi övriga har också behov av våra anhöriga. De flesta föräldrar vet nog att även vuxna barn är ens barn och föräldrar och vuxna barn behöver tid för varandra. Lika väl som andra nära relationer behöver få sin tid för att överleva. Alla relationer behöver näring och jag tror att en viktig substans i den näringen är tid.

En ung medfånge har föräldrar som reser 150 mil en gång i månaden för att besöka sin dotter. Hon är mycket ung, har långt fängelsestraff och lång tid innan hon får sin första permission. För att klara resan är de tvugna att bo på hotell. Vid de sex tillfällen hon sökt lägenheten har hon fått avslag.

Själv har jag för min sons räkning sökt lägenheten konstant från Mars månad. Sista ansökan gällde September månad och vi har återigen fått avslag. Det innebär att vi fått avslag i sju månader. När vi i Juni förstod att helger är näst intill omöjliga att få, då de i princip är uppbokade, lämnade jag in en öppen ansökan vilka två dygn som helst i Juli, likaså i Augusti och även likadant nu för September. Under dessa tre månader har det alltså inte varit möjligt att finna två lediga dygn, oavsett veckodag. Det säger inte lite om belastningen och behovet av besökslägenheten.

Naturligtvis borde det finnas fler besökslägenheter på 100 fångar. Naturligtvis borde fängelseledningen se behovet då så många fångar aldrig får tillfälle att nyttja denna förmån. Självklart är det en del av vår återanpassning till samhället att där finns relationer och band som får möjlighet att överleva.

En del manliga anstalter, bland annat Tidaholm, har två besökslägenheter. Själv tycker jag att detta är en sån självklar brist på Hinseberg att ledningen borde reagera och faktiskt strida för att ge oss ytterligare en lägenhet.

Det är inte meningen att anhöriga ska straffas för att vi sitter här och faktum är att för mig och många medfångar upplevs det tyngsta i hela straffet att förlora den nära kontakten med familjen. Jag tror att den familj som finns på utsidan känner likadan. Troligtvis var det därför i första hand som besökslägenheter i fängelset skapades. Då borde det rimligen också ha setts att detta är ett behov för många fångar och deras familjer. Efter antalet fångar bör det också skapas ett visst antal lägenheter. Logiskt tycker jag.