Ovissheten


Mammas senaste blogg är daterad: Måndagen den 5 Februari 2007;

Får man ha roligt i fängelset?

Det har kommit ett nytt gäng kvinnor hit. Eller rättare sagt; stor del av gruppen har bytts ut under de sista två veckorna.

En del går, som man kommer att sakna djupt i sitt hjärta. En och annan önskar man naturligtvis att komma på samma avdelning som. Det finns också några som man drar en lättnad suck över att de flyttat. Personkemin har helt enkelt inte stämt till 100%.

Den grupp som vi blivit under de sista två veckorna är en riktigt bra grupp. Det vill säga; vi fungerar verkligt bra tillsammans. Så mycket skratt och vänlighet som präglat den här helgen är en gåva. Vi har haft så roligt tillsammans att jag nästa glömt att jag sitter i fängelse.

”Får man ha så här roligt när man sitter inne?” Frågade en medfånge och skrattade så att tårarna rann. Vi var ganska eniga om att det inte var det som förväntades av oss. Men vad gott det är när man kan glömma det som tynger en och känna glädje i nuet.

Det är många dagar kvar. Det kommer att gå upp och ner. Jag ska snart byta avdelning. (Kanske till och med fängelse om de skickar mig till Ystad.) Hur det blir på det nya stället vet jag inget om. Men de dagar jag har kvar här ska jag njuta av; att vi har det bra tillsammans.

Annonser

Mamma´s senaste blogg är daterad Onsdagen 31 Januari 2007;

Besöksbokningen.

Besöksbokningen här på Hinseberg är lindrigt sagt omständig. Ja, den är så ömständig så det är svårt att inte se något komiskt över den.

Först måste de som vill besöka en bli godkända. Det går till så här att fången lämnar deras namn och personnummer. Efter det kollas de mot polisregistret. Om inget finns där att anmärka på så godkänns de för besök. Det är inget märkvärdigt och praktiseras också på alla häkten och fängelser runt om i landet.

Det är nu det omständiga börjar. När mitt besök är godkänt måste jag få tag på den personen och fråga när de kan komma. När jag fått en tidpunkt måste jag samma vecka lägga in om att få besöket beviljat. När jag fått avslag eller beviljat måste jag återigen få tag på besökaren för att meddela om de kan komma eller ej.

För oss som har ett tillstånd att ringa till den som ska besöka oss är det omständigt men genomförbart. För dem som har besökare som inte har hemtelefon men mobil blir det hela mer komplicerat. Vi är nämligen inte tillåtna att ringa mobiltelefon. Har våran anhöriga bara mobiltelefon får vi bara ringa dit avlyssnat tillsammans med en vakt en gång i veckan. Alltså blir bokning av besök en nästan omöjlig procedur att genomföra under en tidsperiod på en vecka. Den dåliga ordningen resulterar i att den fånge som har dessa omständigheter måste tjata på personalen om att få göra ett extra telefonsamtal.

När vi lämnar in vår ansökan om att få boka besök tar en kvinnlig personal sig an dessa ansökningar och godkänner dem efter de kö-ordningar och prioriteringar som gäller på fängelset. Detta kräver naturligtvis arbetstid från henne.

Jag kan för mitt liv inte begripa varför denna personal inte har en till två telefontider i veckan då besökare kan boka sina besök? De besökare som är aktuella för inbokade besök är ju redan godkända. Dessutom är ju direktkontakt i de flesta fall en förutsättning för raka och klara besked. Då kan ju den som bokar sitt besök direkt jämnföra de lediga tider de har för ett besök med de fria tider som fängelset har till besöksrummen. På inget sätt skulle ju detta förhindra att fängelset ändå har sina turordningar och prioriteringar.

Dessutom praktiserar de flesta häkten och fängelserna direktbokning så varför det inte genomförs här är för mig obegripligt.

Vi har sänt en skrivelse om detta till fängelsediriktören och det ska bli ytterst intressant att se vad vi får för svar.

Igår fick en av fångarna besked om att hennes besök får komma idag. Lyckligtvis har hon rätt att ringa direkt till besökaren, så hon kan ge ett snabbt besked. Men jag tänker att det inte skulle vara lika lätt för mina långväga besökare att med så kort varsel klara av att genomföra ett besök.

Mamma´s senaste blogg är daterad den 30 Januari 2007:

Bra information från Kronobergshäktet.

Vi är många här som är färdiga med vår utredning just nu. Med andra ord är vi många som föregående Torsdag eller kommande Torsdag ska upp till kollegium för att få våra villkor bestämda. Utifrån detta blir det många samtal om vad det finns för möjligheter att göra något konstruktivt av fängelsestraffet.

De allra flesta vill nog ta den hjälp som finns för att förändra sina liv. I vart fall i det här skedet. Vi är några som kommer från Kronobergshäktet. Vi har mycket kunskap om vilka alternativ som finns. Vilka behandlingsmöjligheter som finns, var de finns och hur de arbetar. Detta var kunskap och information som vi fick när vi satt på öppna häktet 8:4 på Kronoberg. När folk frågar, så svarar vi. Idag fick jag förvånat frågan av en medfånge ”Hur vet ni allt det här?” Jag förklarade och hon stod där både förvånad och imponerad över att vi fått ett sådant ”försprång”. Efter en tids eftertanke sa hon; ”Men varför får vi inte sådan information här?” Är det någonstans det är viktigt är det väl här?! Här sitter vi sysslolösa med massor av tid i början av våra straff. De flesta av oss saknar helt kunskap om vad det innebär. Likaså saknas kunskapen om att det finns olika möjligheter och alternativ till att få hjälp. Tänk så väl dessa 4-8 veckorna på Riksmottagningen kunde användas. Om vi hade kunskapen och informationen då kunde vi bli en aktiv del i att planera vår egen rehabilitering. Att vara delaktig, att inges hopp om något positivt i att förändras borde vara steg ett i en lyckad utslussning tillbaka till samhället. Varför denna möjlighet helt bortses ifrån här på Riksmottagningen är ett stort frågetecken.

Och själv är jag bara tacksam för det arbete de lade ner på Kronoberg för att ge oss denna viktiga information. Oavsett om jag får möjlighet att genomföra den eller ej så har jag en planering. Det ger lite hopp och framför allt har jag en känsla av att det är jag som tar ansvaret för förändringarna i mitt eget liv.

Mammas senaste blogg är daterad: Söndagen 28 Januari 2007;

Mina villkor ska sättas.

Vi sitter elva kvinnor här på Riksmottagningen. Allt eftersom vi utreds går vi vidare till en annan avdelning eller till ett annat fängelse.

Snart är min egen utredning färdig och jag kommer att få mina villkor på Torsdag. Det känns lite nervöst. KVA (representanter från KriminalVårdsStyrelsen) kommer hit. Det som utredarna har kommit fram till presenteras för dem. Jag får själv delta en stund på kollegiumet för att framföra mina åsikter. Efter det tas det beslut om var jag ska börja mitt straff, när jag kan söka om att byta fängelse, vilken hjälp jag kan få och när jag tidigast kan få permission. Jag vill till Färingsö, men känner inte så stort hopp om att redan nu få komma dit. Troligen blir jag kvar på någon avdelning här. I värsta fall tvingas jag åka till Ystad. Ystad ligger för långt bort från familjen.

Jag känner mig rätt utlämnad till kollegiumet. Där sitter folk som inte känner mig och bestämmer så många avgörande saker för min framtid. Det sitter utredare med härifrån, men inte ens de känner mig. Här är, som jag berättat tidigare, inte verksamheten så uppbyggd att personalen lär känna någon av oss.

På kollegiumet tänker jag argumentera för Färingsö. Jag tänker också lägga fram min planering och se om det är möjligt att få starta något jag sedan länge arbetat fram med omsorg. Jag hoppas att jag inte blir för nervös och verkligen kan prata för min sak. Som sagt; det känns nervöst.

Mammas senaste blogg är daterad; 27 Januari 2007;

Att vilja ta ansvar.

Jag skriver i en Bra-Tack-Hjälp bok. Det innebär att man efter varje dag skriver tre saker i en bok om vad man tycker att man gjort bra. Tre saker man är tacksam över och tre saker man behöver hjälp med.

Ide´n om Bra-Tack-Hjälp-bok kommer från Mia Törnblom´s bok; Självkänsla nu. Jag tycker det är ett bra sätt att summera min dag.

Under Bra skriver jag saker jag gjort eller inte gjort under dagen som jag tycker är bra. Det kan ha varit någon jag hjälpt, men det kan också vara det motsatta, att jag sagt ifrån. Ibland är Bra något så enkelt som att jag orkat en dag till. Jag tycker ofta att Bra är den svåraste rubriken att skriva under. Det är inte lätt att berömma sig själv. Men jag tror det är mycket viktigt, speciellt i en sträng miljö som detta, att kunna se att man duger till något.

Att skriva tack eller att finna saker att vara tacksam för är inte alls svårt. Jag har så mycket att vara tacksam för. Jag är frisk, jag har en fantastisk familj… Ja, jag har massor att tacka för. Ibland är tacken mindre storslagna. Jag kan bara skriva ett tack för en viss medfånges vänskap och stöd eller för att stämningen är bra på avdelningen. Ja, kanske är det helt enkelt så att i en torftig miljö som detta lär man sig att bli glad också över det lilla.

Hjälp är den sista rubriken jag skriver ner tre saker under. Jag försöker att inte be om det omöjliga. Det står alltså INTE ”släpp ut mig härifrån”. Även om jag nog önskar det varje dag så har jag accepterat att jag ska sitta här och sona mitt brott. Det jag ofta skriver under Hjälp är sådant som ska göra det möjligt att göra den här tiden meningsfull. Saker som ska leda till att jag får hjälp att den dagen jag kommer härifrån ska jag vara rustad för ett liv i frihet utan kriminalitet. Att jag får några dyrbara ”verktyg” med mig så att jag aldrig mer ska sitta i fängelse. Jag vill absolut inte bygga upp ett försvar av bitterhet, ilska, hat eller hjälplöshet. Däremot önskar jag att lära mig att hantera mitt liv konstruktivt där jag tar eget ansvar. Det är viktigt att ha en tro på framtiden och en möjlighet att få arbeta aktivt för den.

Tyvärr är det väldigt lätt att hamna i det motsatta här inne. Man blir sittande passivt utan möjlighet att göra något konstruktivt. Känslan att friheten är så långt bort att det inte är någon ide´att planera den infinner sig dagligen. Möjligheten att arbeta med sig själv eller att på egen hand lösa det dagliga kring sitt liv finns inte. Vi sitter här elva kvinnor och väntar medans vi servas allt. Att bli hjälplös inför sitt eget liv, sina egna behov och sina egna beslut är påtagligt. Andra tar besluten i både smått och stort. Risken att förlora sin förmåga att ta beslut i både de stora och små avgörandena i livet är överhängande.

Jag har en bra planering för hur min utslussning tillbaka till samhället ska se ut. Jag har i den planeringen sett över mitt liv och vet vad jag behöver arbeta med. Jag har också svalt min stolthet och bett om hjälp för det jag inte klarat så bra. Min planering har jag delat både med personal här, frivården och personal på Kronobergshäktet. Alla tycker att den är både realistisk och bra. Det är minsann ingen latmansplanering för att slippa lindrigt undan. Till och med mina utredare här tycker att planeringen är bra. Utredarna är ju de som ska se över villkoren för mitt fängelsestraff.

MEN de säger att jag måste vänta. Det är nog rimligt att vänta ett år eller så för att börja detta arbete, säger de. För dem börjar mitt fängelsestraff nu. De glömmer att jag redan suttit ett år på häktet. Det var ju där, på häktet, självrannsakan började. Det var också där som planeringen gjordes upp. När jag kom hit var jag mer än ”mogen” att börja jobba konstriktivt med mitt liv, eller som det heter, min rehabilitering. Att sitta här dag efter dag utan några som helst konstruktiva möjligheter eller ens daglig sysselsättning för ens egen överlevnad är motivationsdödande och försätter en i en känsla av hjälplöshet. Vad jag än gör, tycker eller vill har ingen som helst betydelse. Systemet ger en förutsättningarna för att överleva, maten står färdiglagad på bordet. Men ansvaret för ett eget liv och framtid har också tagits ifrån en.

Så under de senaste veckorna har det på min Hjälp för dagen stått;

Hjälp mig att få börja min planering för att i framtiden leva ett bra, ansvarsfullt och värdigt liv.

Kanske är jag naiv, kanske är det trots allt att be om det omöjliga?

miss-you.gifI morgon hoppas jag att mammas utredning ska vara klar. Att beslut ska komma vart hon ska hamna. Om hon blir kvar på Hinseberg, eller kommer att flyttas till annan anstalt. Jag håller tummarna och hoppas mest att det ska bli så bra som möjligt för henne och inte allt för dyra resor till oss!

Mammas senaste blogg är daterad den 20 Januari 2007;

Min uppfattning är att det finns EN personal som arbetar på Riksmottagningen, som verkligen jobbar med fångarna. Det är en medelålders kvinna som jobbar här. Att hon har ett hjärta är en tillgång, men det är inte bara det. När hon jobbar släpper hon in oss i hobbyrummet så att vi kan få några timmar av vår sysslolösa tid att gå. Hon har också dragit igång med avslappning. Hon är också hjälpsam om vi fått problem med något och ringer och kollar för att ordna upp de problem, som ofta är på grund av misstag anstalten har gjort. Hennes största förtjänst är dock att hon tar sig tid att lyssna. Hon lyssnar klart till det vi har att säga. Är det en förfrågan är det vanligt med nej. Men vi blir inte avbrutna mitt i en frågan och som oftast får vi en förklaring till det nej vi får. Hon pratar med oss. Naturligtvis runt det som rör fängelset, men lika mycket om allting annat. Ja, kort sagt för hon ett samtal som om vi är människor. När hon jobbar är närvarande tid för henne minst den dubbla på avdelningen. Alltså, hon finns här, var de andra är på sina arbetspass slutar jag aldrig att fundera över. Dessutom sitter hon mycket mindre i den övervakande glas-buren när hon är på jobbet, utan hon deltar mer aktivt på avdelningen. När hon sitter i glas-buren, de har väl en del administrativt jobb att sköta, lämnar hon dörren öppen. Det ger definitivt en signal att vi får störa med våra frågor och funderingar.

Nog är det underligt när jag jämnför detta med övrig personal som sägs jobba här. Deras närvaro saknas som oftast på avdelningen. När de är här sitter de alltid instängda i glas-buren. Knackar man på för att man vill något får man ofta en huvudskakning som svar, de vill inte bli störda. En yngre kvinna som jobbar här är unik så tillvida att jag tror att hon aldrig lyssnat färdigt på en enda fråga. Hon säger oftast nej innan frågan är färdigformulerad eller så säger hon att detta får vi ta senare och löper iväg som att elden är lös. Något senare kommer aldrig för hennes del. Var denna kvinna befinner sig på sina arbetsskift har jag ofta funderat, för inte ärdet här. Hon dyker upp för att låsa upp så vi kan hämta maten vid måltiderna och för att vakta oss under promenaderna. I övrigt lyser hon med sin frånvaro.

De frågor vi har och de saker som ska utredas faller oftast på den äldre kvinnans uppgifter. Det där ”vi tar det senare” som den yngre kvinnan alltid slänger sig med blir i praktiken att den äldre kvinnan får ta itu med det. Vi fångar är inte heller dummare än att vi sparar våra problam tills den äldre är på arbetet. Varje människa har ett behov att bli hörd. Framför allt är det ju elementärt att få besked oavsett om de är negativa eller positiva svar man får.

Jag kan nog säga att det är den äldre som i viss mån känner fångarna här på avdelningen. Det är hon som vet hur stämningen är och hur gruppen fungerar. Det är också hon som i viss grad känner oss som individer och vet vilka behov vi har. Jag undrar hur mycket hennes uttalande vägs in i vår utredning när de sätter våra villkor för vår fortsatta fängelsevistelse. Jag hoppas det är en hel del för hon är den ende att ha närvaro nog att känna fångarna.

Jag är tacksam att hon finns. Samtidigt blir hon en gåta. Jag undrar hur hon orkar att ensam i personalgruppen upprätthålla denna själ i sitt arbete? Plus att hon ensam tar emot de flesta av alla de små, praktiska saker och frågor som fångarna vill ha lösta.Och med samma undran frågar jag vad har den övriga personalen på Riks för arbetsuppgifter? Egentligen; var är de när de arbetar?

« Föregående sidaNästa sida »