Jag är förkyld och det känns riktigt illa. Jag har varit två dagar på min nya arbetsplats och så blir jag sjuk. Det kändes verkligen kört. Det är inte precis de signaler man först vill lämna på en ny arbetsplats. Så igår kämpade jag hårt med skrällhosta och jag tror feber.Idag med en fullständigt igentäppt näsa och ännu värre hosta var jag tvungen att ge upp.

Kanske är det mitt högmod som straffar mig. Jag har nämligen deklarerat att jag aldrig är sjuk. Sist jag var sängliggande i influensa var för ca 29 år sen. Tyvärr tog  jag inte i trä, när jag deklarerade min egen hälsa. Så nu är jag sjuk och sängliggandes åtminston större delen av dagen.

Jag har samtidigt svårt att komma till ro och erkänna mig sjuk. Ett par gånger under dagen har jag ställt mig frågan om jag verkligen inte hade orkat att jobba. När jag nyss stoppat i mig ett par alvedon tycker jag absolut att jag borde ha gått till jobbet. Jag känner mig både lat och lite oduglig. Att jobba hårt och göra rätt för sig sitter djupt i generna. Uppfostrad av en mor som ansåg att det fanns bara en sak värre än lata människor och det var lata kvinnor. Sådana uttalanden har naturligtvis satt sina spår.

Men så går alvadonen ur kroppen och jag får känna mig besegrad. Jag hade definitivt inte gjort någon nytta på ett jobb idag. Dessutom utgår jag ifrån att jag  är smittsam, så min bästa plats är hemma.

Jo tack, jag har det inte alls så illa. Jag myser under ett varmt täcke och en bra bok. Ute snöar det. Som norrlänning känner jag glädje. Äntligen en vinter i Stockholm, som kan kallas vinter. Härligt. Mer snö och gärna lite kallare så att inte slasket kommer fören mars-april. När boken är slut spelar jag Edith Piaf. Vilken artist-vilken människa. Hon får mig att rysa. Ibland får hon mig att gråta, men inte idag, bara rysa och det är gott nog. Jag tror jag aldrig har upplevt så mycket själ i någon annans musik. Tänk att den lilla kvinnan hade så mycket röst. Jag är så oändligt tacksam för hennes musik. Jag är också så tacksam för den vän som för en vecka sedan sände mig CD:n med hennes bästa låtar. Min första kontakt med Edith Piaf var när jag som ung  läste en biografi som hennes syster hade skrivit. Den grepp mig djupt, så starkt har aldrig en biografi någonsin berört mig. Först senare kom jag i kontakt med hennes musik och blev totalt trollbunden. Fortfarande fyller hennes röst mig med känslor i mitt djup, så underbart berörd. Jag kan inte ett ord franska. Med andra ord begriper jag inte ett ord av vad hon sjunger, men hennes röst säger allt.

Edith Piaf, en bra bok och snöfall ute. Livet är gott, och en förkylning går över, så det är bara att ta emot det livet ger också när jag är i sjuksängen.

Om någon vill läsa biografin om Edith Piaf gavs  den ut på 70-talet eller tidigt 80-tal. Glömt namnet på författaren, men boken hette Sparven. Bra läsning. Ska förresten läsa om den och se om den fortsatt berör lika starkt. Hoppas att den fortsatt går att få tag på.

Annonser