I helgen har min mamma haft sin första obevakade permission. Den var helt fantastisk. Vi hann prata så mycket om förflutet, nutid och framtid. Hon kändes så lugn, varm och insiktsfull. Vi träffades hemma hos en närstående släkting och vi hann äta både lunch, middag och fika tillsammans.

Mamma var den där härliga, fina personen som jag alltid känt sådan tillit och trygghet hos.

Barnen var så glada att få träffa mormor/farmor och hon tog sig tid för var och en. Skojade, busade, berättade något, de fick sitta i knä och de kramades.

Vi åkte i god tid till polisstationen för att hon skulle stämpla permissionssedeln enligt de krav som ställs. Hon var väldigt noga med att det skulle göras så snart som möjligt, även om man har ett par timmar på sig, på samma sätt som hon ville åka tillbaka tidigt, för att vara säker på att inget skulle fördröja henne. Vi vet alla vad det skulle innebära, nämligen indragna permissioner. Det är helt enkelt inte värt att chansa. På så sätt var vi tillbaka på anstalten över en halvtimme innan utsatt tid.

Det har hänt så oerhört mycket under dessa två och ett halvt år mamma har suttit inne att det är svårt att förstå att helt plötsligt var hon hos oss igen, även om det bara var för några få timmar.

Nästa permission ska hon komma hem till mig och jag ser fram emot det lika mycket som ett barn ser fram mot julafton.

Men lång institutionstid har också bidragit till visst handikapp. Min mamma minns inte längre hur man använder en mobiltelefon, så det blir till att lära sig igen. Mycket vatten har runnit under broarna sedan hon greps.

Trots att jag är vuxen och har en egen familj så måste jag säga att jag blev som ett barn igen. Bara det att få känna min mammas närhet. Att få se min mamma ute i frihet, särskilt som jag alltid sett henne som någon som är friheten personifierad!

Jag känner enorm tacksamhet!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Annonser