Att föreställa sig mammas frigivning, känns allt för långt borta. Själv har hon förklarat att hon inte orkar tänka på det alls, för det är för långt borta. Däremot har jag ibland börjat tänka på hennes kommande permissioner. Jag vet att min mamma inte ens orkar börja tänka på dem ännu, men jag gör det. Ibland. För att orka gå vidare.

Jag vet att det är länge till dem också. Minst ett år. Kanske ett och ett halvt. Det är länge kvar. Mycket länge. Mycket vatten ska hinna rinna under broarna innan dess.

Jag oroar mig inte för om min mamma kommer att ”klara” straffet, för det vet jag att hon gör. Min mamma är så stark. Däremot så oroar jag mig för vad det kommer att göra med henne. Inombords. Känslomässigt. 

Att fängelsemiljön kommer att påverka henne, är jag helt säker på. Men jag hoppas så att hon kommer att gömma lite kärlek och bomull i sitt hjärta, så inte allt blir kallt som sten. Att hon låter styrkan bestå, utan att knäcka henne, men framför allt; att hennes hjärta förblir rött och mjukt och med all den kärlek hon bär. 

Annonser