När någon man älskar med hela sitt hjärta, har det svårt eller mår dåligt, så vill man gärna uppmuntra den personen. Oavsett varför. Att personen själv satt sig i den situationen, gör ju inte att den per automatik mår bättre.

Jag känner min mamma så väl. Jag vet att hon mår dåligt just nu. Ibland när jag känner hennes sorg, hennes känsla av att ha nått den absoluta botten, utan hopp om förändring på så länge, så länge… så vill mitt hjärta nästan brista.

Jag känner skuld. Inte för det hon gjort, utan för att hon gett mig så enormt mycket och hon har funnits där och hon har stöttat och tröstat alla gånger jag haft det ont eller svårt av livet. Hon har gjort det förbehållslöst. Med öppet sinne och öppet hjärta. Ibland har hon gjort det för att jag farit illa. Ibland för att jag själv försatt mig i en svår situation av olika anledningar. Men hon har alltid funnits där.

Mitt dåliga samvete kommer sig av att jag inte kan ge henne tillbaka allt hon har givit. Jag kan inte ge henne glädje just nu, ingen tröst och inget hopp…

Jag brukar säga att detta bara är en liten del av ditt liv. För att uppmuntra henne.  Min mamma vill inte ha det där att man tycker synd om henne. Martyrskap är bland det absolut värsta hon vet. Min mamma kommer aldrig att vara en martyr. Hon skriver ofta i bloggen att hon är beredd att ta sitt straff och att hon har accepterat.

Ändå vet jag. Att hennes hjärta gråter. Inte mest av allt för sin egen skull. Utan för våran. Hennes barn och barnbarn.

Hur tröstar man sin mamma som ska avtjäna ett 7-årigt fängelsestraff? Jag kan inte säga; ”tiden kommer att gå fort”, eller ”Det här är snart över”…  Det handlar om år av instängdhet, avsaknad av närhet till de som hon håller kär.

Det enda jag har att säga är att jag finns här. Jag väntar. Jag längtar. Men jag finns här, för dig mamma!

Annonser