Mammas senaste blogg är daterad; 27 Januari 2007;

Att vilja ta ansvar.

Jag skriver i en Bra-Tack-Hjälp bok. Det innebär att man efter varje dag skriver tre saker i en bok om vad man tycker att man gjort bra. Tre saker man är tacksam över och tre saker man behöver hjälp med.

Ide´n om Bra-Tack-Hjälp-bok kommer från Mia Törnblom´s bok; Självkänsla nu. Jag tycker det är ett bra sätt att summera min dag.

Under Bra skriver jag saker jag gjort eller inte gjort under dagen som jag tycker är bra. Det kan ha varit någon jag hjälpt, men det kan också vara det motsatta, att jag sagt ifrån. Ibland är Bra något så enkelt som att jag orkat en dag till. Jag tycker ofta att Bra är den svåraste rubriken att skriva under. Det är inte lätt att berömma sig själv. Men jag tror det är mycket viktigt, speciellt i en sträng miljö som detta, att kunna se att man duger till något.

Att skriva tack eller att finna saker att vara tacksam för är inte alls svårt. Jag har så mycket att vara tacksam för. Jag är frisk, jag har en fantastisk familj… Ja, jag har massor att tacka för. Ibland är tacken mindre storslagna. Jag kan bara skriva ett tack för en viss medfånges vänskap och stöd eller för att stämningen är bra på avdelningen. Ja, kanske är det helt enkelt så att i en torftig miljö som detta lär man sig att bli glad också över det lilla.

Hjälp är den sista rubriken jag skriver ner tre saker under. Jag försöker att inte be om det omöjliga. Det står alltså INTE ”släpp ut mig härifrån”. Även om jag nog önskar det varje dag så har jag accepterat att jag ska sitta här och sona mitt brott. Det jag ofta skriver under Hjälp är sådant som ska göra det möjligt att göra den här tiden meningsfull. Saker som ska leda till att jag får hjälp att den dagen jag kommer härifrån ska jag vara rustad för ett liv i frihet utan kriminalitet. Att jag får några dyrbara ”verktyg” med mig så att jag aldrig mer ska sitta i fängelse. Jag vill absolut inte bygga upp ett försvar av bitterhet, ilska, hat eller hjälplöshet. Däremot önskar jag att lära mig att hantera mitt liv konstruktivt där jag tar eget ansvar. Det är viktigt att ha en tro på framtiden och en möjlighet att få arbeta aktivt för den.

Tyvärr är det väldigt lätt att hamna i det motsatta här inne. Man blir sittande passivt utan möjlighet att göra något konstruktivt. Känslan att friheten är så långt bort att det inte är någon ide´att planera den infinner sig dagligen. Möjligheten att arbeta med sig själv eller att på egen hand lösa det dagliga kring sitt liv finns inte. Vi sitter här elva kvinnor och väntar medans vi servas allt. Att bli hjälplös inför sitt eget liv, sina egna behov och sina egna beslut är påtagligt. Andra tar besluten i både smått och stort. Risken att förlora sin förmåga att ta beslut i både de stora och små avgörandena i livet är överhängande.

Jag har en bra planering för hur min utslussning tillbaka till samhället ska se ut. Jag har i den planeringen sett över mitt liv och vet vad jag behöver arbeta med. Jag har också svalt min stolthet och bett om hjälp för det jag inte klarat så bra. Min planering har jag delat både med personal här, frivården och personal på Kronobergshäktet. Alla tycker att den är både realistisk och bra. Det är minsann ingen latmansplanering för att slippa lindrigt undan. Till och med mina utredare här tycker att planeringen är bra. Utredarna är ju de som ska se över villkoren för mitt fängelsestraff.

MEN de säger att jag måste vänta. Det är nog rimligt att vänta ett år eller så för att börja detta arbete, säger de. För dem börjar mitt fängelsestraff nu. De glömmer att jag redan suttit ett år på häktet. Det var ju där, på häktet, självrannsakan började. Det var också där som planeringen gjordes upp. När jag kom hit var jag mer än ”mogen” att börja jobba konstriktivt med mitt liv, eller som det heter, min rehabilitering. Att sitta här dag efter dag utan några som helst konstruktiva möjligheter eller ens daglig sysselsättning för ens egen överlevnad är motivationsdödande och försätter en i en känsla av hjälplöshet. Vad jag än gör, tycker eller vill har ingen som helst betydelse. Systemet ger en förutsättningarna för att överleva, maten står färdiglagad på bordet. Men ansvaret för ett eget liv och framtid har också tagits ifrån en.

Så under de senaste veckorna har det på min Hjälp för dagen stått;

Hjälp mig att få börja min planering för att i framtiden leva ett bra, ansvarsfullt och värdigt liv.

Kanske är jag naiv, kanske är det trots allt att be om det omöjliga?

Annonser