Mammas senaste blogg är daterad 10/1-07;

Det är morgon. Jag sitter med den vackra utsikten utanför cellfönstret. Det är vackert. Det ljusnar över sjön.

I går fick vi vara en stund i hobbyrummet och pyssla med våra muggar, pärmar och krukor. Det är ett välkommet avbrott.

Idag ska jag ha städningen av avdelningen. Det har man var femte dag. Jag har ingenting emot att städa, tvärtom är jag typen som har svårt att sitta stilla. Ändå gräver den där städningen med sin oro. För som tillskott till den allmänna stämningen har städningen blivit felsökningsmoment nummer ett. Städa, städa, städa… Alltid finns det något att slå ner på. Felsökningsögonen marscherar.

Jag har funderat på vad som finns att göra. Men är kanske för instängd för att se lösningen. När ett glatt ”God morgon” möts med tystnad, när allt du gör bestraffas med felsökarblickar eller när du sätter dig i soffan och folk reser sig demonstrativt. Då sker det något ont inom dig, man blir instängd och kommer allt längre ifrån lösningarna.

Nej, jag är inte ensam. Det är inte så att jag mobbas av en hel avdelning. Jag skrattar, lyssnar och pratar med många. MEN det finns fyra stycken här som har bildat ett ”anti-gäng”. De styr och ställer, sätter sig på folk, ironiserar och skriker högt när någon säger emot dem eller något går dem emot. Jag kallar dem ”de fyras gäng”. Jag tror att jag är deras hat-objekt nummer ett eftersom jag är den som ofta ifrågasätter och så tål jag inte översitteri.

Det finns en ”lustighet” i de fyras gäng. Två leder gruppen, varav en leder mer än den andra. De andra två är mycket tysta. De säger eller gör inget på eget initiativ utan följer bara de två ledarna. Det ”lustiga” är att om jag möter de två tysta ensam, t.ex. när vi är ute och röker, då pratar de och de pratar mycket TILL MIG!! Kommer en av ”ledarna” tystnar de. Eller som oftast, ser ”ledarna” att de står bredvid mig blir de inropade tillbaka till ”de fyras gäng”.

Jag analyserar och tror att jag vet orsaker, men så tröttnar jag. Jag tänker att det är ett spel i helvetet. Låt dem falla på eget grepp. Snart splittras de. Deras ledare nr: 1 ska snart placeras bort från oss. Vi är många som ser fram emot den stunden. Jag är säker på att deras kraft då upphör. De tre som blir kvar kommer att söka sig tillbaka till oss övriga på avdelningen. Jag tror ingen av dem är stark nog att fortsätta driva sina hatkampanjer. Hon som åker, ledaren, bildar kanske en ny hatgrupp eller blir tystad om hon kommer på en avdelning där bra sammanhållning råder.

Jag funderar om personalen över huvudtaget märker något, de är ju sällan eller aldrig närvarande. Vad de ser i sin glasbur måste vara marginellt. Det här är en konstig värld. Den är skrämmande för den gör något med människan. Och jag känner att det den gör, det känns inte alls bra…

Annonser