love_196.gifNär jag talar med mamma i telefonen, vilket inte blivit så många gånger ännu… men då låter hon sliten, trött och pressad.

Det är svårt att försöka uppmuntra någon när man inte riktigt vet vad som kommer att ske. Jag försöker berätta om vad som händer här hemma, för att hon ska känna sig delaktig. Ändå känner jag att hon är FÖR oss, men inte MED oss. Det är skillnad! Jag försöker uppmuntra henne med att säga att detta är bara en period av hennes liv, att det KOMMER att bli bättre… men jag hör själv att jag inte är helt övertygande. Hoppfull, men inte helt övertygad.

Det diskuterades när hon kom till Hinseberg om att hon skulle kunna söka till en något ”öppnare” ställe då hon suttit häktad under så lång tid (tio månader), men nu lutar det åt att hon måste stanna på Hinseberg ca: ett år. Ett år känns så ofantligt långt in i framtiden. Även om hon hamnar på en annan avdelning där ganska snart, så känns det inte direkt som en positiv sak för att hon ändå måste stanna kvar på Hinseberg.

Det innebär också större organisation runt våra besök, som vi vet är viktiga för både oss och henne. Det är större kostnader, längre restid och mer planering kommer att krävas.

Nåja, jag försöker att se allt i etapper. Den första nu blir att hon får komma till en mänskligare avdelning och också att hon  kommer att hamna bland folk hon förhoppningsvis kan trivas bättre med.

Ett steg i taget. Tyvärr känns varje enskilt steg som något som tar en sådan enorm tid. En enda vecka känns som en månad.

Jag vet att hon är stark. Jag vet att hon bär ett hjärta överfyllt av kärlek, ändå är jag rädd att verkligheten på Hinseberg (som verkar skilja sig ganska markant från verkligheten för oss på utsidan) ska sätta allt för stora spår…

Annonser