Mammas senaste blogg är daterad 30/12-06;

Det har kommit två nya kvinnor från Kronoberg. Jag känner dem. De är två unga kvinnor från ett annat land. De talar inte svenska och den ena talar knappt engelska. Det är svårt för dem, någon tolk har de inte fått som kan förklara vad som gäller.

Den enes mamma är sjuk, intagen på sjukhus i hemlandet. Det är visst allvarligt. Hon är mycket orolig. Hon gråter ofta. Ibland hör vi hur hon stängt in sig på toaletten och där försöker kväva högljudda snyftningar. När jag hör henne blir jag själv tårögd och full av gråt.

Hon får inte ringa hem för att höra hur hennes mamma mår. Samtalet måste först godkännas här. För att få ett samtal beviljat med utlandet måste den person man ska ha kontakt med skaffa ett intyg från polisen i hemlandet att han/hon inte är kriminellt belastad. Det kan ta veckor. Jag känner stor smärta för min medfånge.

Jag har inte problem att förstå att det måste finnas regler. Överallt i samhället dyker lagar, regler och normer upp. Vid djupare eftertanke så styr det mycket av våra liv. Vi behöver dem för att kunna leva med varandra. När det gäller barnuppfostran har jag lärt mig att man ska ha få, viktiga regler och normer men att man då är konsekvent i att de följs. Reglerna och normerna bör naturligtvis vara satta så att det finns en allmän förståelse för att de måste finnas. De bör alltså skydda och underlätta vår tillvaro. Att regler bara finns där för sakens skull och är så konstruerade att det är svårt att förstå varför de finns, är inte bra. Om det finns för många regler utan logisk funktion riskerar de att undergräva vår respekt för alla regler.

Här finns många sådana ologiska regler. Jag kan inte se dess berättigande och om man ifrågasätter dem får man till svar att det är vad som gäller.  En regel som irriterar mig är att vi inte får ha kontakt med fångar på andra avdelningar. På avdelningen under oss, sitter två kvinnor jag känner väl och tycker mycket om. När de har sin dagliga entimmespromenad går de förbi den gallerförsedda balkong där vi står ch röker. MEN vi får absolut inte prata med varandra. Eller rättare sagt, de kan prata med mig, men jag får inte svara!! Så där står vi, gamla vänner, en meter från varandra och får inte ens säga hej. Världen r tokig, men Hinseberg är tokigare.

Idag fick jag bita tungan av mig för att inte öppet ”håna” en personal här. Sådant straffar sig och kommer som något dåligt i min utredning, så jag undviker även självklar argumentation. Gud, hjälpe mig att jag orkar det hela vägen, så min planering framöver blir bästa möjliga.

Vi skulle till Hallen för att träna kl. 15.45. Jag gick till cellen för att byta till träningskläder. När jag kom till dörren kl. 15.40 hade de gått och lämnat mig. Från vår ”rökbalkong” lyckades jag ropa till vakten att de lämnat mig kvar. Han fortsatte att gå med de andra och jag blev kvar inlåst på avdelningen utan träning. När de kom tillbaka frågade jag verför de inte inväntade schemalagd tid så att alla kan bli med. Jag fick till svar (med väldig ironi från en 22-årig vakt) att om jag skulle klara samhället utanför så räckte det inte med att vara i tid utan före utsatt tid var vad jag måste träna på.

Jag sa det inte, men tänkte att jag hade jobbat många år innan han föddes. Ingen arbetsplats betalar mer för att man ”stämplar in” 10 inuter före, ingen buss eller tunnelbana går före utsatt tid (troligen efter, men inte före), ingen läkartid går man miste om för att man inte kommer fem minuter före utsatt tid…

Ja, inte vet jag vilket samhälle våran 22-åring refererar till? Troligtvis är det inte samhället utanför murarna, utan snarare innanför murarna, nämligen Hinseberg.

Ja, som sagt Gud ge mig kraft att orka!

Annonser